Funderingar – Sida 24

06 feb

Balans i livet.

Balansterapi och Händels Messias. Just nu är det dessa två fenomen som slåss mest om uppmärksamheten i mitt huvud. På lördag åker vi i Fredrikskyrkans Motettkör för att öva tillsammans med motettkören i Karlshamn inför framförandet av Messias i Fredrikskyrkan den 8 mars. Vi har den stora ynnesten att få framföra verket tillsammans med fantastiskt duktiga Göteborgs Baroque och jag ser verkligen fram emot att få vara del av detta! Här kan du köpa biljetter. Dagen innan är vi i Karlshamn och sjunger. Information om detta finns här. Dagens stämövning skedde under lunchpromenaden. Sol igen!

Ikväll ska jag öva balansterapi med mina studiekamrater i samtalsterapeutkursen. (Detta handlar om att hitta nya perspektiv då man känner att man kört fast.) Igår delade min syster med sig av tips och insikter från de två planeringsdagar som hon hade haft på jobbet. Det handlade mycket om hur man själv kan arbeta strategiskt för att balansera sitt liv. Så viktigt det är att fundera kring hur denna balans ska kunna nås! Vi kan inte lägga ansvaret på någon annan om det är något som felar, utan som vi säger till våra ungdomar här hemma då något känns hopplöst: ”Lös problemet!” I denna uppmaning kan man lägga in ”själv” eller ”ta hjälp av andra”, men ”det är någon annans ansvar att jag mår bra” funkar inte. Det är möjligt att någon annans handlingar eller sätt att vara är roten till problemet, men då får vi utgå ifrån det då vi fortsätter framåt.

Är du missnöjd med jobbet? Byt jobb. Går det inte? Diskutera med chefen om hur det skulle kunna bli bättre. Funkar inte heller det? Förändra själv, praktiskt eller mentalt. Jag har en skylt som uttrycker ”attityd är allt”. Det stämmer såklart inte, det mesta kräver annat än enkla lösningar och plattityder. Rent vetenskapligt kan vi konstatera att det inte finns någon universallösning till alla problem. Vi behöver anpassa oss till verkligheten. För obotliga optimister är optimistkonsulter och positivt tänkande fantastiskt bra, för defensiva pessimister funkar det mycket bättre att föreställa sig allt som kan gå fel för att nå framgång. Det är viktigt att vi jobbar med istället för mot oss själva. Långsamt håller jag på att lära mig hur jag ska kunna hjälpa andra människor att hitta sin väg. Det är verkligen givande! Och svårt.

30 jan

När erfarenhet inte längre räknas.

Jag vet att alla tycker olika, men med tanke på vilka jubelrop och applåder jag hört om situationen i Finland kan jag inte låta bli att vara Häxan Surtant…

Finland leds just nu av fem partier. Alla har kvinnliga ledare varav alla utom en är under 35 år.

För ett tag sedan hjälpte jag till lite med syrrans flyttstädning. Jag kommer inte ihåg vad det var vi pratade om, men rätt vad det var sa psykologsvågern (ungefär): ”jag förstår att folk tycker att diskriminering är ett viktigt ämne, men aldrig någonsin hör man talas om den vanligaste av dem alla: diskriminering av fula människor”.

Det går åt andra hållet också. Intelligent, lång och snygg? Japp, din succé är näst intill given. Där har du de viktigaste faktorerna till framgång. Har du sedan uthållighet (eller ”grit” som det kallas i sådana här sammanhang) och är vältalig är du nästintill oövervinnerlig.

Jag misstror inte de finska partiledarna. Vi har både Annie Lööf och Ebba Busch som kvalar in i samma gäng. Unga, snygga, intelligenta och rappa kvinnor. Man ska dock veta vilket ansvar det innebär att ha en sådan här position. Jag kan tycka att allt har sin tid, både för män och kvinnor. Varför är vi så himla åldersfixerade här i Norden? Jag har skrivit om det förut, men jag upplever att det finns en helt annan respekt för ålder och erfarenhet i USA (nej, jag pratar inte om Hollywood, utan om verkligheten). Är det vettigt att ha små barn och samtidigt göra megakarriär? Alltså, detta gäller i högsta grad både män och kvinnor. Och är det vettigt att ungdom sätts på en piedestal på det viset det gör hos oss? Visserligen har respekten för auktoriteter totalt slopats, men innebär det att ingen längre heller har respekt för erfarenhet och visdom?

Var finns konsekvenstänkandet när en premiärminister skriver: ”Jag vill bygga ett samhälle där varje barn kan bli vad som helst och där varje människa kan leva och bli gammal med värdighet.”? Jo, jag tackar, jag. Varje barn kan inte bli vad som helst. Redan där vrider det sig i magen på mig. Det är oärligt och fel att inbilla barnen det. Alla kan inte bli Nobelprisvinnare i fysik. Inte med de biologiska förutsättningar mänskligheten bär på idag i alla fall. Alla kan inte bli skönhetsdrottningar. Alla kan inte bli premiärminister. Alla kan inte få A i matte. Nä. Hon förlorade mig vid ”alla barn”. Men lycka till! Både Finland och Sanna Marin. Nu får Häxan Surtant gå och lägga sig igen, haha.

27 jan

Tankar i skymningslandet.

Idag för två år sedan hade jag den här utsikten. Far och mamma hade gått bort under 2017 och maken tyckte att jag behövde ”bara vara” ett tag, så vi åkte några veckor till Thailand.

Jag älskar det här fotot. Inuti var jag alldeles tom, men utanpå kände jag livet återkomma. Tomhet är värre än bottenlös själslig smärta och den känsla jag bar på de första veckorna i januari det året hoppas jag slippa återuppleva.

Sorg behövs. Den läker såren på insidan. Mina sorger har härdat mitt hjärta samtidigt som det blivit ömtåligare. Det har blivit lite som keramik. Allt rinner av, det är mycket hårt (eh, tåligt), extrema temperaturskillnader behöver inte vara något problem, men tappar man det hårt i golvet går det i tusen bitar.

26 jan

Förebilder.

Igår frågade vår yngsta dotter sin pappa och mig vilka vi har haft som förebilder genom livet. Vi fick inte välja familjemedlemmar, vilket annars kändes som det mest naturliga för både mig och maken. Ett av villkoren för att komma med på listan var att personen i fråga var någon som vi åtminstone hade träffat och gärna hade haft någon slags relation till.

Nu har jag haft möjlighet att tänka över saken sedan igår. Jag vet inte om uppgiften känns så stor och övermäktig för att jag inte vill glömma någon. Skulle jag skriva upp alla som påverkat mig på något sätt skulle listan nå till månen och tillbaka, men det här är något annat. På den här listan kommer inte vänner, pojkvänner, grannar eller arbetskamrater med. Det här är listan för alla som har visat vägen för mig, med något som jag tagit sikte på. Så fort man lär känna någon lite för bra försvinner den överjordiska respekten, haha. (En vän och en faster finns med, men de kvalificerar av lite speciella orsaker.)

Hur det nu var blev förste man på listan en kvinna, Anna J i kyrkans barnverksamhet. Hon var alltid så fin och med henne fick vi göra de pyssligaste aktivitetsböcker som fylldes på varje söndag. Näst på tur blev min lågstadielärare Christine, hon som fick mig att själv börja drömma om att en dag bli fröken. Efter det var det coola Kerstin, mellanstadiefröken som pratade stockholmska, var rolig, spännande och fantastisk på alla sätt och vis. Börjar du se mönstret? Japp. Dags för Inga Bergström, högstadieläraren som fick upp mina ögon för hur roligt man kan ha med svenska språket. Hon är ”still going strong” fast hon snart fyller 90. Här kan du läsa en artikel om henne.

Listan fortsätter med ett gäng starka kvinnor och ett fåtal män (varav bara två fortfarande lever, en hade inte kvalificerat om jag hade mött honom idag). Jag har skrivit ett litet meddelande eller brev till nästan alla som fortfarande lever för att tala om vad de har betytt för mig. Jag har tänkt på det så länge då det gäller några av de här personerna, men nu gjorde jag slag i saken. Varför dra ut på något som på intet vis är jobbigt eller svårt?

09 jan

Jo, men då så.

Vissa kan vara missnöjda med ett B i betyg, medan andra firar ett D. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Under den spegelblanka ytan simmar många otäcka fiskat. Livet är fullt av paradoxer och vi behöver lära oss att navigera alla dessa så smidigt som möjligt. Livet är sannerligen orättvist!

När jag nu studerar socialpsykologi påminns jag om hur vi trots vår existentiella ensamhet alla är del i mänsklighetens maskineri. Det är i Sverige idag möjligt att dö och ligga oupptäckt i sin lägenhet i tre år utan att någon reagerar. Ska vi hylla systemet som under många år banat vägen för att vi ska kunna klara oss helt själva, att vi aldrig behöva förlita oss på familjemedlemmar, grannar eller församlingsmedlemmar? Ska vi lyfta på hatten åt att det numera är ”samhällets” ansvar att uppfostra barn, få ungdomar att uppföra sig, tjalla på de rika, försvara de som missköter sig och se till att våra gamla får mat och eventuellt ett rent inkontinensskydd om de har varit riktigt snälla?

Dagen har bjudit på högt och lågt. Jag kommer att somna gott i vetskap om att imorgon är en annan dag.

15 dec

Glad tredje advent!

De senaste dagarna har jag haft flera intressanta diskussioner, både i verkligheten och via diverse olika meddelanden. Det är roligt att utmana sig själv med tankar som rör sådant man kanske inte tänkt på själv, eller tankar som inte haft chans att flyta upp till något slags medveten yta.

”Vilka känner du?” – frågan som väckte mängder av tankar i mitt huvud. För vilka känner jag egentligen? Och vilka känner mig? Vad lägger jag i begreppet? Vad menar du när du säger att du känner någon? Själv kan jag efter några dagars betänketid konstatera att jag känner tillräckligt många tillräckligt väl för att känna mig trygg i världen. Jag vet ungefär vem jag ska vända mig till i vilken situation och jag litar tillräckligt mycket på mitt omdöme för att våga lita på att de åtminstone försöker hjälpa mig när det stormar på olika plan. Eftersom jag fortfarande ibland förvånas över mina egna reaktioner inser jag att det är omöjligt att känna någon ”utan och innan”.

Det är viktigt att vi låter oss ha ett rum som bara är för oss själva, vare sig det rör sig om sådant som vi inte vill eller inte kan dela med oss av. Ibland är det på sin plats att flytta något från det rummet till ett öppet utrymme, men då är det viktigt att förstå att det följer konsekvenser på ett sådant val. Är det förresten okej att ta med sig hemligheter i graven?

”Jag orkar inte med alla idioter!” – uttrycket som jag faktiskt själv hörts yttra då jag har varit riktigt frustrerad genom åren. Min övertygelse är att det finns något gott i alla människor, men också att alla människor har fröet till dumhet, ondska och elakhet i sig. Kejsarens nya kläder är ett slags arkaisk historia som upprepar sig om och om igen i olika skepnader. Den stora massan står och hejar på något riktigt idiotiskt. Då kan det vara rätt jobbigt att vara ”det lilla barnet” som genomskådar alla idioter, ja-sägare eller kanske rentav de som ska vara de intellektuella.

”Ingen bryr sig ändå!” – är det verkligen så illa? Låtsas vi bara bry oss om våra medmänniskor? Jag vägrar tro att det är så. Nu vet jag bara hur jag själv tänker om detta, men den omsorg jag ägnar åt andra är välment och innerlig. Det blir mindre av den varan än jag hade önskat, men varje gång jag har möjlighet (och tid) att på något sätt försöka lyfta någon annan tar jag chansen. Jag vet att det inte gäller alla andra, men jag har många runt omkring mig som funkar ungefär som jag.

Ja, där ser du. Tre tankar som jag funderat lite runt och med detta inlägg släppt för den här gången. Jag hoppas att du får en fin vecka! Peace.

09 dec

Nedräkningen fortsätter.

Jul. Så många känslor. Vissa lider hela december då juletider innebär plågsamma minnen av trasiga firanden eller kanske inga firanden alls. Andra försöker trycka in så mycket att de knappt hinner njuta innan de sitter och pustar, helt utmattade, bland julklappspapper och krusade presentband. Själv har jag så många fina minnen knutna till advent, luciatåg, julfester och själva julfirandet att december inte riktigt kan vara något annat än en nostalgisk festmånad. Både 2017 och 2018 blev dock väldigt annorlunda då mamma gick bort den 5 december 2017 och hela 2018 i princip gick åt till att läka och komma igen.

Jag är så tacksam över att 2019 bjöd på något som jag ser som min sista krasch för det här decenniet. Efter Gotlandsresan har jag känt mig annorlunda, på ett bra sätt. Nu står jag här med julefrid och stjärneögon. Jag har tagit kommandot över julstädning, adventspynt och pyssel och jag har även fixat lite julklappar även om det inte blir så många av den varan nu för tiden. (”Barnen” är inga barn längre och julklapparna blir mer av hjälp till sådant som kan lyxa till vuxenlivet lite.) I helgen åkte vi upp till syrran i Nynäshamn och hennes familj för att jula med dem och de stora ”barnen” och fira äldsta dotterns förlovning!!! Japp. Vi har firat, julat, kramat på nära och kära och lyssnat på änglalik musik. (Bara en dag gick bort till egenorsakat migränanfall, fett ovärt.) Nu är det två veckor kvar till jul och jag njuter av att orka glädjas och att vilja låta mig fyllas av nostalgi, kärlek och förväntan. Märk väl att jag inte skriver något om stress eller andan i halsen. Jag gör bara sådant jag vill och kan. Visst finns det ett och annat måste, men ett liv utan sådana är ju ingen rimlig verklighet. Jag försöker omfamna dem också. (Dessutom har jag svårt att se mina studier som måsten eftersom det är så roligt att läsa!)

Jag hoppas att du kan få den jul du önskar, eller åtminstone något som känns någorlunda hanterbart. Det är okej att sörja det som varit eller det som inte kan bli, men ingen mår bra av att stanna i det för länge. Därför önskar jag dig som behöver lite extra kraft att dra dig upp för att kunna andas ny, frisk luft.

21 nov

Bakåt och framåt.

Idag ringde en av mina kära fastrar och pratade en stund. Vi brukar mest höras via meddelanden, men det är ju så mycket trevligare att prata på riktigt! Vi pratade om ditten och datten, men något som blev kvar hos mig var hennes kommentar om att det är så lätt att tala om det som är historia, om nostalgi och sådant som redan har hänt. Egentligen är det ju det som ligger framför oss som är viktigt. Vilken strategi ska man ha för att ”leva framåt”? Carpe diem, fånga dagen, är lite uttjatat och även ”att leva i nuet”. Innan vi hinner blinka har nu hunnit bli då och hur ska man ens fungera ordentligt som människa om man hela tiden är absorberad av sitt nu? (Det finns naturligtvis stunder och tillfällen då detta är både nyttigt och användbart, men livet går ändå alltid framåt om man inte heter Benjamin Button.)

Det vore tråkigt att om och om uppleva att man har missat tåget och att det har blivit för sent att göra något bara för att man inte var förutseende nog att kontrollera tidtabellen och planera sin resa. På samma sätt är det viktigt att vi lägger ut ramarna för våra egna liv, kontrollerar ”tidtabellerna”, funderar över var det kan passa att byta spår, planerar eventuell samåkning eller om det passar bättre att resa själv osv, osv.

Jag har en 100-lista för sådant jag drömmer om som är lite större, en del har en ”bucket list”, åter andra skriver femårsplaner. Vissa gör ett ryck ibland, men är dåliga på att genomföra sina planer. Många av oss driver genom livet helt utan mål eller mening. ”Det bara blev så”. Är det inte vår plikt gentemot oss själva att styra upp en situation ”som bara blev så”? Ofta är andra människor också inblandade och spelar man inte med öppna kort kan många stå kvar sårade innan trasslet i härvan som har uppkommit har retts ut.

Det finns tillfällen då planer faktiskt inte går att genomföra pga olika omständigheter, men då är det otroligt viktigt att prioritera och åtminstone mentalt ställa in sig på att det inte kommer att bli som planerat. Börjar man älta finns det bara en väg att gå och den leder inte framåt. Den leder ner i smärta, förtvivlan, ilska, avundsjuka, svartsjuka, hopplöshet och andra känslor som kräver mycket energi att bearbeta.

Jag hoppas att du hittar något i ditt liv som driver dig framåt och som kanske till och med lyfter dig. Vi har det i oss, alla, men det kan krävas en hel del jobb för att hitta det. Peace.

17 nov

Vinden har vänt.

Att vända kappan efter vinden är bekvämt. Tänk vilken extrakraft man får i medvind. Man kan nästan springa uppför backar utan att det känns och man kommer dit man ska med ibland stora tidsvinster. I motvind får man spottloskan tillbaka och det är ju rysligt jobbigt att ta sig fram. Däremot känner man livet i sig och håret hamnar inte i ansiktet! Jag föredrar det senare.

När mamma och far var sjuka gick jag ofta ut och ställde mig för att titta på stjärnhimlen och njuta av utsikten över Karlskrona, särskilt om det var riktigt blåsigt. Det kändes som att vinden blåste ut oron och rensade i mitt inre, både bildligt och bokstavligt. Precis samma känsla fick jag av min vistelse på Gotland. Jag åkte dit väl förberedd med vad jag ville få ut av resan och hur målen skulle nås. Vägen dit blev inte som jag hade planerat, men det blev resultatet. Jag kan varmt rekommendera några intensiva dagar med dig själv, där du verkligen jobbar med ditt inre.

Jag kom hem till genrep av Faurés Requiem och konserten blev magisk på flera plan. Att musicera tillsammans är (nästan) alltid roligt, men det blir speciellt när man övat länge på ett verk, gnidit och pillat, och nästan tröttnat på pillandet. När det sedan tillkommer en orkester och solister och alla skärper till sig kan det uppstå magi. Det händer inte alltid, men igår gjorde det det. Jag är så tacksam över att jag var förberedd att ta emot och ta in upplevelsen. Jag vet inte om det hade känts lika ”intensivt” om jag inte hade haft de upplevelser jag har haft under veckan.

Konserten bjöd inte bara på Fauré, utan också på Poulencs orgelkonsert. Vilket verk! Där kan man verkligen tala om att blåsa ur spindelväv! Idag känner jag mig glad och redo för att ta mig an den nya veckan, en ny kurs, tulpanlöksplantering och några timmars solsken, i alla fall om man ska tro SMHI-appen. Idag är det två veckor kvar till första advent och det är helt legitimt att lyssna på julmusik och börja förbereda adventsbelysningen. Jag kan knappt hia mig…

10 nov

En fars dag i eftertänksamhet.

Tack för allt, Far! Du har bidragit till 50% av mina gener, så en stor del av vem jag är får sin förklaring om man rotar runt bland Håkanssons genetiska kapital.

Jag läser en grundkurs i psykologi från Yale University just nu. Professor Paul Bloom som håller i kursen är en välkänd profil i psykologivärlden. Han har skrivit ett gäng böcker och är ständigt inblandad i något nytt forskningsprojekt. Förra veckan presenterade han dock något som jag reagerade starkt på och hade vi befunnit oss i en normal undervisningssituation hade jag ställt en fråga.

Professor Bloom presenterade följande fakta: en människas personlighet består till 30-70% av genetiska förutsättningar och till 30-70% av icke-delade omgivningars påverkan (kompisar). Föräldrars påverkan, eller betydelsen av uppfostran, är i princip noll. För mig glappar något rätt mycket här. Om ett barn börjar i förskolan vid ett års ålder förstår jag att detta barn kommer att formas av sina vänner om hen befinner sig där på heltid. Forskning visar att barn i barngrupper präglas mest av de andra barnen, inte av de vuxna. Tänk att samma barn inte går på förskola utan tillbringar den mesta tiden med sina föräldrar och eventuella syskon. Skulle dessa då inte påverka barnet någonting? Det låter helt orimligt. Jag ska fundera vidare och leta efter mer fakta om detta.

Just nu befinner jag mig på Gotlandsfärjan. Jag ser fram emot några spännande dagar med en hel del navelskådande och ett öppet sinne. Förhoppningsvis leder det till en hel del insikter. Ibland är det viktigt att koppla bort omvärlden och lyssna noga. Det är det jag tänker göra nu. På vägen till färjan snöade det, säsongens första snö. Trafiken fick sakta ner ordentligt i det hala väglaget och jag tyckte det blev så symboliskt, ett sätt för mig att hamna i rätt sinnelag. Det här blir bra.