Idag för två år sedan hade jag den här utsikten. Far och mamma hade gått bort under 2017 och maken tyckte att jag behövde ”bara vara” ett tag, så vi åkte några veckor till Thailand.

Jag älskar det här fotot. Inuti var jag alldeles tom, men utanpå kände jag livet återkomma. Tomhet är värre än bottenlös själslig smärta och den känsla jag bar på de första veckorna i januari det året hoppas jag slippa återuppleva.

Sorg behövs. Den läker såren på insidan. Mina sorger har härdat mitt hjärta samtidigt som det blivit ömtåligare. Det har blivit lite som keramik. Allt rinner av, det är mycket hårt (eh, tåligt), extrema temperaturskillnader behöver inte vara något problem, men tappar man det hårt i golvet går det i tusen bitar.