De senaste dagarna har jag haft flera intressanta diskussioner, både i verkligheten och via diverse olika meddelanden. Det är roligt att utmana sig själv med tankar som rör sådant man kanske inte tänkt på själv, eller tankar som inte haft chans att flyta upp till något slags medveten yta.

”Vilka känner du?” – frågan som väckte mängder av tankar i mitt huvud. För vilka känner jag egentligen? Och vilka känner mig? Vad lägger jag i begreppet? Vad menar du när du säger att du känner någon? Själv kan jag efter några dagars betänketid konstatera att jag känner tillräckligt många tillräckligt väl för att känna mig trygg i världen. Jag vet ungefär vem jag ska vända mig till i vilken situation och jag litar tillräckligt mycket på mitt omdöme för att våga lita på att de åtminstone försöker hjälpa mig när det stormar på olika plan. Eftersom jag fortfarande ibland förvånas över mina egna reaktioner inser jag att det är omöjligt att känna någon ”utan och innan”.

Det är viktigt att vi låter oss ha ett rum som bara är för oss själva, vare sig det rör sig om sådant som vi inte vill eller inte kan dela med oss av. Ibland är det på sin plats att flytta något från det rummet till ett öppet utrymme, men då är det viktigt att förstå att det följer konsekvenser på ett sådant val. Är det förresten okej att ta med sig hemligheter i graven?

”Jag orkar inte med alla idioter!” – uttrycket som jag faktiskt själv hörts yttra då jag har varit riktigt frustrerad genom åren. Min övertygelse är att det finns något gott i alla människor, men också att alla människor har fröet till dumhet, ondska och elakhet i sig. Kejsarens nya kläder är ett slags arkaisk historia som upprepar sig om och om igen i olika skepnader. Den stora massan står och hejar på något riktigt idiotiskt. Då kan det vara rätt jobbigt att vara ”det lilla barnet” som genomskådar alla idioter, ja-sägare eller kanske rentav de som ska vara de intellektuella.

”Ingen bryr sig ändå!” – är det verkligen så illa? Låtsas vi bara bry oss om våra medmänniskor? Jag vägrar tro att det är så. Nu vet jag bara hur jag själv tänker om detta, men den omsorg jag ägnar åt andra är välment och innerlig. Det blir mindre av den varan än jag hade önskat, men varje gång jag har möjlighet (och tid) att på något sätt försöka lyfta någon annan tar jag chansen. Jag vet att det inte gäller alla andra, men jag har många runt omkring mig som funkar ungefär som jag.

Ja, där ser du. Tre tankar som jag funderat lite runt och med detta inlägg släppt för den här gången. Jag hoppas att du får en fin vecka! Peace.