18 mar

Innan jag tar mig an vecka tolv.

Idag vaknade jag prick klockan sex med klarvakna ögon, trängande blåsa och trött kropp. Skatparet i det yviga boet utanför vårt sovrumsfönster kan ha varit inblandade, men jag vill inte förta deras glädje. Eller glädje, vad vet jag? De kanske bara är sådär skräniga för att de fryser så mycket? Nu sitter jag här med täcke över benen och te som jag känner för att värma igen eftersom jag inte ens hann gå upp för trappan innan det blivit lite för kallt. Det är en sådan morgon. Jag går väl ner igen och gör om proceduren, tar på mig tjockkoftan och låter bli mjölk i teet. Det blir nog bra.

Denna helg har rört sådant som jag tänkte jättemycket på i tjugoårsåldern, men som jag återkommit till med regelbundenhet. Hur jag tänker på det är dock annorlunda idag än det var för trettio år sedan. Då var jag ganska arg av mig, men bara i mitt huvud. Det värsta någon någonsin fick se av mig är att jag var sur. Tyst. Passivt aggressiv med kommentarer som var söta och omtänksamma, men drypande av ironi. Nej, den känslomässiga omognaden längtar jag inte tillbaka till. ”Säg vad du menar och mena det du säger” är ledord som jag numera ser som ytterst viktiga för både min och omgivningens bästa. Det där med ohälsosamt kanaliserad ilska är inte direkt givande för någon. Man mår både fysiskt, mentalt och andligt dåligt av att vara en människa med ohanterad ilska. Jag menar inte ”huuu, det är dåååligt att vara arg”, inte alls. Men att gå omkring och ständigt eller ofta känna sig arg och irriterad över idioter, upplevd orättvisa, sakers natur eller grannens sätt att lösa situationer kommer att leda till att det är en själv som får lida. Vad sägs om de konsekvenser som ohanterad ilska kan leda till:

  • huvudvärk
  • matsmältningsproblem, såsom ont i magen
  • sömnlöshet
  • ångestpåslag
  • depression
  • högt blodtryck
  • hudproblem, exempelvis eksem
  • hjärtinfarkt
  • stroke

Vilka ämnen var det då som gjorde mig så upprörd, då, när åttiotalet och nittiotalet möttes? Feminism! Kvinnokampen. Hur starka kvinnor på olika sätt hävdade att män har en inneboende ondska. Orättvisan. I backspegeln ser jag att de argument som framkallade min ilska inte bar. Jag inser att allt har sin tid och just jag behövde tid att lära mig balansera det faktum att jag är en människa som bygger många beslut på känslomässiga argument. Logiska argument måste också få ta plats för att vi ska kunna uppnå balans i universum. Homo sapiens, människan, är en komplicerad skapelse med förutsättningar som vi alla behöver ta hänsyn till för att bäst kunna spela på vår egen planhalva. Generaliseringar säger ingenting om individer, men de hjälper oss att navigera lite lättare. Att skriva teoretiska protokoll och låtsas att de generellt inneboende fysiska och mentala skillnaderna inte finns låter oss sträva mot ett slags jämlikhet som inte är hälsosam för någon av oss.

Artikeln som min syster skickade var den här (dessvärre låst), Huskvinnan får mig att känna tickande obehag av Essy Klingberg. Essy har bytt ut hemmafru mot huskvinna. Namnbytet har kanske någon djupare mening i den teoretiska verkligheten, jag vet inte. Så fort man ger generellt manliga attribut högre/lägre värde än generellt kvinnliga attribut är man ute och cyklar. Det är min fullkomliga övertygelse. Det är konstigt att en ledning med bara män visar på ojämlikhet medan en ledning bestående av bara kvinnor är något starkt och fantastiskt. Vi behövs, båda sorterna. Min övertygelse efter alla forskningsrapporter jag plöjt om detta är att det finns generella mönster av personlighetsdrag hos de båda könen (ja, män och kvinnor). Däremot finns det många kvinnor som har en personlighet som vanligtvis hade kunnat förväntas hos en man och många män som kan upplevas som mer ”feminina”. Vi har satt oss i en rävsax där vi istället för att jobba med våra grundförutsättningar jobbar så mycket mot dem. Ursäkta, men vad är det för samhälle vi har skapat? (Jag ser att Sverige och USA glappar i tid, men händer något på det ena stället får det andra snart uppleva samma sak.)

För att återgå till den där artikeln (jag är ju sämst på att hålla röda trådar). Hemmafrun är en modern uppfinning, ordet har inte funnits mer än i hundra år. Det är en roll som bryter ut det jobb som utförs i ett hem, sådant som logistik, mat, hygien, barn, städning och annat, och samtidigt med namnet ”hemmafru” ger detta arbete noll värde. (Inte konstigt att folk blir utmattade.) Det är ett ord som ger barns och vuxnas basala behov formen av en tyngd runt halsen, som blundar för styrkan som finns i att vara två föräldrar som har ansvar som är olika, men lika högt värderade. Jag har aldrig varit någon hemmafru. Jag har varit mycket arbetande från hemmet, hemarbetande. Vi, maken och jag, har sett oss som ett team där bådas behov, både kortsiktiga och långsiktiga, varit viktiga. Tid för återhämtning, ekonomi, social samvaro, samhälleliga och personliga ansvar etc. Det gäller att vara hård, men rättvis. Stark och svag tillsammans. Inte två individer som ska behöva slåss för sina egna behov. Snacka om att binda ris till varandras ryggar, att ge förutsättningar som leder att man inte orkar eller vill fortsätta tillsammans.

Är det något jag försöker peppa ”den yngre generationen” till är det att skaffa ett starkt nätverk med individer av båda könen. Kvinnor och män. Analytiska, känslosamma, praktiska, teoretiska, skönhetsälskande, tekniska, sportiga, pyssliga, ekonomiska, kreativa, musikaliska, andliga, logiska… Olika slags vuxna och ansvarstagande människor i olika åldrar som får agera förebilder för barnen som växer upp i dessa nätverk. Människor som kan hjälpa till att sätta gränser och visar att det finns RÄTT och FEL (bland kriminella är individer med dålig moral, alltså, bryr sig inte om vad som är rätt eller fel, och dålig impulskontroll starkt överrepresenterade – det första hade de många gånger missat att lära sig, det andra föds man med och behöver hjälp att hantera), positiva förebilder som får stå som ”jag vill bli som hen när jag blir stor”-exempel. En möjlighet att hitta en vuxen själsfrände för alla som känner sig som främmande fåglar i sin familj. Extrahera det bästa ur varje människa som föds, lär hen hitta sina styrkor för att kunna flyga så högt som möjligt. Tänk, så mycket bättre världen skulle kunna bli. Och kom ihåg att du kan vara den mentorn för något barn eller ungdom i din egen närhet. Gräv där du står, yadayadayada. Rädda världen en individ i taget, men se till att göra det praktiskt, inte teoretiskt. Kanske får du börja med dig själv, vad vet jag?

30 jan

När erfarenhet inte längre räknas.

Jag vet att alla tycker olika, men med tanke på vilka jubelrop och applåder jag hört om situationen i Finland kan jag inte låta bli att vara Häxan Surtant…

Finland leds just nu av fem partier. Alla har kvinnliga ledare varav alla utom en är under 35 år.

För ett tag sedan hjälpte jag till lite med syrrans flyttstädning. Jag kommer inte ihåg vad det var vi pratade om, men rätt vad det var sa psykologsvågern (ungefär): ”jag förstår att folk tycker att diskriminering är ett viktigt ämne, men aldrig någonsin hör man talas om den vanligaste av dem alla: diskriminering av fula människor”.

Det går åt andra hållet också. Intelligent, lång och snygg? Japp, din succé är näst intill given. Där har du de viktigaste faktorerna till framgång. Har du sedan uthållighet (eller ”grit” som det kallas i sådana här sammanhang) och är vältalig är du nästintill oövervinnerlig.

Jag misstror inte de finska partiledarna. Vi har både Annie Lööf och Ebba Busch som kvalar in i samma gäng. Unga, snygga, intelligenta och rappa kvinnor. Man ska dock veta vilket ansvar det innebär att ha en sådan här position. Jag kan tycka att allt har sin tid, både för män och kvinnor. Varför är vi så himla åldersfixerade här i Norden? Jag har skrivit om det förut, men jag upplever att det finns en helt annan respekt för ålder och erfarenhet i USA (nej, jag pratar inte om Hollywood, utan om verkligheten). Är det vettigt att ha små barn och samtidigt göra megakarriär? Alltså, detta gäller i högsta grad både män och kvinnor. Och är det vettigt att ungdom sätts på en piedestal på det viset det gör hos oss? Visserligen har respekten för auktoriteter totalt slopats, men innebär det att ingen längre heller har respekt för erfarenhet och visdom?

Var finns konsekvenstänkandet när en premiärminister skriver: ”Jag vill bygga ett samhälle där varje barn kan bli vad som helst och där varje människa kan leva och bli gammal med värdighet.”? Jo, jag tackar, jag. Varje barn kan inte bli vad som helst. Redan där vrider det sig i magen på mig. Det är oärligt och fel att inbilla barnen det. Alla kan inte bli Nobelprisvinnare i fysik. Inte med de biologiska förutsättningar mänskligheten bär på idag i alla fall. Alla kan inte bli skönhetsdrottningar. Alla kan inte bli premiärminister. Alla kan inte få A i matte. Nä. Hon förlorade mig vid ”alla barn”. Men lycka till! Både Finland och Sanna Marin. Nu får Häxan Surtant gå och lägga sig igen, haha.

13 dec

Om barn, feminism och dagens samhälle, del två.

Idag har jag äntligen lite tid att skriva ner mina tankar runt poddavsnittet jag blev så upprörd över häromveckan.

Häromdagen lyssnade jag på Träningspodden. Jag gör det med en viss oregelbundenhet (läs: när jag har bra träningsrutiner kan jag tycka att det är trevligt att lyssna på den podden medan jag tränar) och brukar tycka att jag känner mig peppad av deras träningstips. Avsnitt 151, Massmotionerande, provocerade mig dock otroligt mycket. Jag reagerade starkt på hur Lovisa talade om hur hon hade tänkt efter innan hon hade skaffat barn om hon hade vetat hur mycket det skulle påverka hennes personliga liv. Eh, say what? Jessica berättade om hur hon hade varit på en gymnasieåterträff där det framkom att sju av fjorton kvinnor hade varit utbrända. Nu ställde hon sig frågan vad det berodde på. Jag har svaret, tjejer. Både på varför Lovisa trodde att det inte särdeles skulle påverka hennes ”egentid” att ha barn och på varför Jessica och så många av hennes klasskamrater varit utbrända. Jag återkommer, men först låter jag dig fundera lite på vad du själv tror. Lyssna gärna på avsnittet själv först!

Det är en ynnest att få leva i Sverige 2018! De allra flesta får många av de basala behoven uppfyllda på ett helt annat sätt än för 100 år sedan.

Bild lånad

Vi har det bra. Kan vi inte ta hand om oss själva av en eller annan anledning finns det i Sverige (fortfarande) ett välfärdssystem som fångar upp oss. Eftersom man inte längre låser in lite väl fria själar finns det dock fortfarande hemlösa uteliggare. Tyvärr har vi varken hittat lösningen på vissa typer av psykisk ohälsa eller svårt beroende. För oss andra finns det stor frihet. Just i Sverige har vi möjlighet att åtminstone kunna sträva efter att komma hur långt vi vill.

Den feministiska rörelsen har drivit på olika sätt för kvinnor att själva kunna välja sin väg i livet. Våra kära politiker har också de öppnat vägar för att alla ska kunna bidra med sin del till välfärdskakan. Vi får ständig undervisning om hur viktigt det är att våra barn uppfostras av utbildade pedagoger, gärna så tidigt som möjligt. Tillhör du själv en av de kvinnor som gått på myten att någon annan skulle vara en bättre förälder till ditt barn än du själv och/eller din partner? Jag säger inte att det inte finns inkompetenta föräldrar, men min tro och förhoppning är att de flesta barnbidragande individer har kapacitet att visa sina barn vilken väg de bör vandra.

Sedan många år tillbaka har jag intresserat mig för vem som är barnens röst i samhället. Mina efterforskningar har lämnat en bitter eftersmak. Det hela började då jag var medlem i Haro och fick höra talas om Gordon Neufeld och hans forskning runt anknytningsteorier. Jag insåg att jag har blivit totalt hjärntvättad genom mina år som duktig elev i skolan och senare på lärarhögskolan. Maken bryr sig inte om vad andra tycker om honom och har lärt mig att stå på mig själv i mina åsikter, men inte utan att först se till att ha en väl underbyggd argumentation i ryggen. ”Därför” eller ”Jo, så är det visst” eller ”Du är ju dum i huvudet” är inte dugliga argument i en diskussion. Kanske har du också upplevt att det är lätt att ta till personangrepp då du förlorar kontrollen i en diskussion? Det gör man gärna då man inte har ordentligt på fötterna eller har argument som bygger på luftslott. När jag började läsa på mer om de här frågorna insåg jag att det var just här jag befann mig. När jag lärde mig mer om barns utveckling, barns och ungdomars psykiska ohälsa och försökte se vad som händer bakom larmrapporter om överfulla förskolor insåg jag att vi svenskar är grundlurade.

Går man ner på individnivå ser man idag att det är fler kvinnor än män som lider av utmattningssyndrom. Vem som helst kan drabbas, men väldigt många är drivna och ambitiösa. Oftast är det inte hårt kroppsarbete som är problemet, utan en mentalt ohållbar situation. Vi har förväntningar från oss själva, vår arbetsgivare, samhället… Det vore syndigt att inte ta upp sociala medier här. ”Den perfekta kvinnan” skildras gång på gång i bloggar, på Instagram, i tidningsartiklar. Vi vill ha allt. De stackars förtryckta kvinnorna på Medeltiden hade inte allt. Vi har faktiskt ingen aning om hur de upplevde sina liv. Ingen aning. Deras röster har inte blivit satta på pränt, men vi vet att de liksom dagens kvinnor levde längre än männen och att deras kroppar visade på att de utfört hårt arbete precis som männen. De hade naturligtvis en massa utmaningar på daglig basis. För de allra flesta låg svälten och lurade runt hörnet om något oförutsett skedde. Så många som tre av fyra barn dog innan de nådde vuxen ålder, så att kvinnorna födde många barn var inte konstigt. På den här tiden var barn en pensionsinvestering, inte den värsta ondskan som tänkas kan, den som dödar vår planet.

I våras drabbades jag själv av utmattningssyndrom. Det kan analyseras fram och tillbaka, bak och fram, in och ut vad som var orsaken till det. Jag känner själv vad som är (det komplexa) svaret, men jag vet också att jag mår mycket bättre idag då jag, min familj och fina vänner förstår att jag inte kan ha allt. Att leva i självförnekelse är det värsta någon kan göra för sig själv. Min kropp sa STOPP. Mina blodvärden visade det som jag själv kände: kroppen drog i bromsarna med hjälp av protesterande binjurar och järn- och mineralurlakning. Det värsta är att jag ser så många som är på väg åt samma håll. Så Jessica Almenäs: jag tror inte det bara är du och dina f d elitidrottande vänner som blir utbrända. Det är alla vi som gått på den feministiska myten om hur livet ska se ut. (I ditt fall kan jag säga att jag inte tror att veckopendling mellan två länder, tre barn med tre olika män samt ett grymt högt arbetstempo och höga krav på kroppsperfektion kunde leda någon annanstans än in i en tvärbroms. Och det säger jag inte för att jag är avundsjuk eller elak. Du verkar lyssna bättre på dig själv nu.)

Tillbaka till barnen. Här kommer lite tips från Gordon Neufeld. Min kompis berättade om hur det ser ut på förskolan hon jobbar på, men är sjukskriven från. Sedan maxtaxa och 15 h-barnen kom in i förskolans verksamhet ser hon hur situationen dramatiskt har försämrats, både för personal och barn. Om ett barn inte har tillräckligt många timmar i förskolan räknas det som ”ett halvt barn”, så står det att en grupp består av 18 barn stämmer inte det. Det är timmar som räcker till 18 heltidsbarn. Personalen är stressad, grupperna är för stora, men visst mår barnen bättre av att vara där än hemma? Här kan du läsa någon annans tankar om detta. Alla tekniska prylar som tagit över våra barns liv (alltså, mina barns också, vi var med i tidernas begynnelse och fattade inte vilken otjänst vi gjorde våra barn genom att låta dem haka på dator- och telefontåget) är rent farliga. Barn som inte kan gå riktigt själva med varsin telefon istället för att interagera med sin förälder? Bilden ger mig ont i magen.

Och Lovisa, barn påverkar sina föräldrars liv och förändrar dem för evigt. Jag förstår dina tankar om hur lätt det är att gå på myten om att vi kan få allt och att barnen bara liksom är en accessoar som vi ”skaffar” då vi känner att det passar in i vårt liv. (Det sista sa du inte, utan det är så jag själv uppfattade det under många år.) Det finns naturligtvis föräldrar som känner att de blir så överväldigade att de släpper taget, frivilligt eller i högsta grad ofrivilligt. De adopterar bort sina barn, barnen hamnar i fosterhem, en ny partner bestämmer att den nya familjen är viktigare än barn från ett tidigare förhållande, det finns föräldrar som försvinner ut i periferin eller puttas ut av den andra föräldern. Ibland blir man också utputtad av barnet självt. ”Barn som uppfostrar barn” är något som idag också existerar i vårt samhälle och som kan leda till att barn och ungdomar puttar ut de vuxna och inte längre lyssnar på sina föräldrar eller andra vuxna. Det finns många sätt för en förälder att försvinna ur sitt barns liv. Känner du att du, din karriär, din kropp och ditt självförverkligande är viktigast för dig, eller till och med för världen, så våga stå för det och ”skaffa” inte barn! Gör som Oprah.

För övrigt ser jag med sorg på hur storfamiljen förlorat sin roll i dagens samhälle. Vi är inte öar. Dagens samhälle uppmuntrar till individualism, men ensamma är vi faktiskt inte särskilt starka. Jag ser det som ännu en kvinno- och mansfälla att vi inte längre är ”en hel by” som uppfostrar våra barn. Se själv till dina barns nära nätverk och vilka de har stark anknytning till. Är det några av de relationerna som är extra utsatta och känsliga? Här är en dokumentär som kanske inte handlar om det här ämnet direkt, men som onekligen påverkar situationen vi befinner oss i. Du kan se den på SVT play tills 18 februari och jag tycker alla ska se den. Håller du med eller är det fel, fel, fel?

Jordan Peterson, älskad och hatad psykolog, pratar mycket om ”lika möjligheter” ställt mot ”lika resultat”. I Skandinavien har vi kommit längst i världen i jämlikhetsarbetet, men män och kvinnor väljer mer könsuppdelat än någonsin förut. Detta har framkommit i flertalet studier, men Margot Wallström använde ändå ”Han borde krypa tillbaka under den sten han kom ifrån” (ungefär som ”Du är ju dum i huvudet”, det där man drar till när argumenten inte längre håller) när hon skulle bemöta det Peterson pratat mycket om. Här kommer sålunda ännu ett problem. Ska en feminist hata kvinnor som väljer att stanna hemma längre med sina barn? Ska inte en feminist stötta de val en kvinna gör, oavsett hur de ser ut? Eller ska vi automatiskt utgå ifrån att hon är så tom i huvudet att hon inte kan ta vettiga beslut om de är kontroversiella och hon t ex tycker att karriären kan vänta eller stå på paus ett tag?

Slutligen ger jag dig den här artikeln att läsa. Det finns en hel del tankar här som lätt kan bemötas med ”Du är ju dum i huvudet” eftersom vi inte vill höra att de finns. Hjälp, det var länge sedan jag skrev ett så här långt inlägg. Jag är rostig och texten håller inte riktigt ihop, men dessa ämnen är för stora för att kunna ges rättvisa i en ändå så pass kort text. Har du orkat läsa ända hit får du gärna dela med dig av dina egna tankar!

06 dec

Om barn, feminism och dagens samhälle.

Häromdagen lyssnade jag på Träningspodden. Jag gör det med en viss oregelbundenhet (läs: när jag har bra träningsrutiner kan jag tycka att det är trevligt att lyssna på den podden medan jag tränar) och brukar tycka att jag känner mig peppad av deras träningstips. Avsnitt 151, Massmotionerande, provocerade mig dock otroligt mycket. Jag reagerade starkt på hur Lovisa talade om hur hon hade tänkt efter innan hon hade skaffat barn om hon hade vetat hur mycket det skulle påverka hennes personliga liv. Eh, say what? Jessica berättade om hur hon hade varit på en gymnasieåterträff där det framkom att sju av fjorton kvinnor hade varit utbrända. Nu ställde hon sig frågan vad det berodde på. Jag har svaret, tjejer. Både på varför Lovisa trodde att det inte särdeles skulle påverka hennes ”egentid” att ha barn och på varför Jessica och så många av hennes klasskamrater varit utbrända. Jag återkommer, men först låter jag dig fundera lite på vad du själv tror. Lyssna gärna på avsnittet själv först!

11 apr

Für Frauen is das kein Problem.

Max Raabe & Palast Orchester, Für Frauen is das kein Problem. Varsågod!

Ein Mann braucht einen Plan 
Damit fängt es an 
Doch will man es genau

Dann fragt man eine Frau

Sie wissen wo die Schlüssel liegen
Wo sie günstig Schuhe kriegen
Haben immer Überraschungen im Schrank
Sind Chefin beim Sozialgericht 
Kennen ihr Idealgewicht
Obwohl sie immer frieren sind sie kaum krank
Geld überweisen Kühlschrank enteisen 
Aktien verkaufen Marathon laufen
Zeitgleich verschicken sie eine Mail
Taxis anwinken, im Dunkeln schminken, 
Promovieren kurz die Nerven verlieren
Das alles können Sie parallel

Für Frauen ist das kein Problem
Sowas machen sie mit links
Im Sitzen Liegen oder Stehen 
Meistens gelingt’s 
Wenn ich’s doch sage
Für Frauen ist das kein Problem
Geheimnisse kriegen Sie raus
Für alles hab’n Sie eine Creme 
Und sehen immer gut aus
Gar keine Frage

Sie schwingen Reden im Parlament
Reiten durch den Orient
Und leiten eine Raumstation im All
Zähmen Tiger werfen Messer 
Wissen immer alles besser
Holen dem Frauenfußball den Pokal
Schlaflied singen Fallschirm springen 
Gewichte heben Pflaster kleben 
In Turnschuhen oder auf Plateau
Männer verführen bestellen und stornieren
Tanzen nachst bis es kracht
Und morgens sowieso Bauch-Beine-Po

Für Frauen ist das kein Problem
Sowas machen sie mit links
Im Sitzen Liegen oder Stehen 
Meistens gelingt’s 
Wenn ich’s doch sage
Für Frauen ist das kein Problem
Geheimnisse kriegen sie raus
Für alles haben Sie eine Creme 
Und sehen immer gut aus
Gar keine Frage

Für Frauen ist das kein Problem
Sowas machen sie mit links
Im Sitzen Liegen oder Stehen 
Meistens gelingt’s 
Gar keine Frage
Für Frauen ist das kein Problem
Geheimnisse kriegen Sie raus
Für alles hab’n Sie eine Creme 
Und sehen immer gut aus
Wenn ich’s doch sage!

05 mar

Days for Girls.

Har du hört talas om Days for Girls? Antagligen inte. Det hade inte jag heller tills för någon månad sedan. I går kväll möjliggjorde denna organisation att jag tillsammans med mina döttrar och en hel hög andra flickor och kvinnor fick hjälpa medsystrar som inte är lika lyckligt lottade som vi.

En flicka får i vissa delar av världen sitta på en bit kartong under veckan då hon har mens eftersom hon anses vara oren då hon blöder. Vissa försöker stoppa blodet med en sten, andra använder majshöljen, i vissa delar av Afrika får man sitta på en hög sand i ett hörn i en hydda under mensveckan osv, osv… Kvinnan som utvecklade de återanvända menspaket som Days for Girls tillverkar fick reda på att rektorn och de manliga lärarna i den barnhemsskola hon var engagerad i bytte bindor och tamponger mot sexuella tjänster. Hon har tackat sin lyckliga stjärna många gånger för att hon lyssnade på den inspiration hon kände då hon drog igång detta projekt…

Kan du tänka dig hur du själv eller din dotter får uppleva det jag beskrev i texten här ovanför? Det var längesedan jag blev så arg på en situation som jag inte direkt kan göra något åt. Ann Lewis, en av de kvinnor som idag är mest engagerad i Days for Girls, gjorde en presentation om projektet och hur det hela startade för sex år sedan. Bakom mig satt min väninna och storgrät. Hon fortsatte snyfta under den aktiva delen av kvällen och bestämde sig genast för att engagera sig i de träffar som Days for Girls har här i närheten någon gång varje månad. Jag klippte mensskydd i rasande tempo av ren frustration, fast samtidigt insåg jag att irrationell ilska inte leder någonstans. (Tankarna slog från ”alla män är idioter” till ”hur kan man stigmatisera halva jordens befolkning för något som är helt naturligt”. Särskilt då vi påtalade att en menskopp skulle vara billigare, ännu mer hygienisk och lättare att hantera, men fick reda på att männen satt stopp för detta ”while they think it would lessen their pleasure”. Som sagt. Ibland är det lätt att vilja dra alla över en kam. En vass kam som gör riktigt ont.)

Jag är tacksam över att jag fick ägna några timmar av mitt liv åt att göra något som kan hjälpa några flickor att få en drägligare tillvaror, större självförtroende och möjlighet till en längre och mer sammanhållen skolgång. Förhoppningsvis är det något som fortsätter att leda dessa flickors liv i rätt riktning.

5_1

15 apr

Jo, Maria Arnholm. Jag tycker som du.

Alltså, vilken ogenomtänkt krönika. Eller muppig. Eller, tja, det kanske är tänkt att den ska vara provocerande? Eva Franchells resonemang räcker för mig inte längre än till nästippen.

Låt mig berätta om en något som hände mig i tidernas begynnelse då jag var nybliven mamma och bodde i det oändligt trista området Visättra/Flemingsberg. (Måtte mina barn slippa bo där igen. Å andra sidan är blåbärsskogarna fantastiska och man har nära till Huddinge sjukhus. Fast jag var inte välkommen dit för att föda då det var dags, så den där närheten ger jag inte mycket för.) Jag blev placerad i en mammagrupp då äldste sonen var nyfödd. Jag gick till öppna förskolan (eller det kanske var någon annan lokal, jag kommer inte riktigt ihåg) och träffade denna grupp unga kvinnor två gånger. Den andra gången kom samtalet in på papporna. Där satt de, de andra nyblivna mammorna, och rackade ner på papporna till barnen. Den ena karlen var tydligen värre än den andra. De drack för mycket, de tog inte hand om sin sambo eller barnet, de spelade med sina kompisar, de drällde grejer omkring sig och de var allmänt ”värst”. ”Jaha”, sa jag. ”Jag älskar min man. Jag tycker han är toppen.” Det var totalt fel kommentar. Det här var en tävling i vem som hade det värst, och den som hade det bäst hade ingenting att säga till om. Det blev kalla handen, eller kanske snarare kalla blicken. Behöver jag tala om att jag packade ihop mina grejer, klädde på min son och gav mig iväg därifrån ganska omgående?

Du, Eva Franchell. Det handlar faktiskt om att välja rätt man. Det handlar om att välja rätt kvinna. Det handlar om att se längre än till en utlösning eller en orgasm. Har man en omogen partner som inte kan ta ansvar och som inte är smart innan hen blir förälder, eller en karriärskåt partner som bara vill ha ett avelsresultat att visa upp, ja, då kan man nog inte förvänta sig mycket mer än just detta också när barnet kommer. I vissa fall kanske det händer ett mirakel. I många fall gör det det inte. Som sagt. Det gäller att välja rätt från början.

Ps: Jag tycker inte att ensamstående mammor ska skylla sig själva för att de vabbar. Jag vet också att ”shit happens”. Det finns relationer som börjar i dur och slutar med död eller elände. Jag tycker fortfarande att man ska välja rätt från början.