utbildning

06 feb

Balans i livet.

Balansterapi och Händels Messias. Just nu är det dessa två fenomen som slåss mest om uppmärksamheten i mitt huvud. På lördag åker vi i Fredrikskyrkans Motettkör för att öva tillsammans med motettkören i Karlshamn inför framförandet av Messias i Fredrikskyrkan den 8 mars. Vi har den stora ynnesten att få framföra verket tillsammans med fantastiskt duktiga Göteborgs Baroque och jag ser verkligen fram emot att få vara del av detta! Här kan du köpa biljetter. Dagen innan är vi i Karlshamn och sjunger. Information om detta finns här. Dagens stämövning skedde under lunchpromenaden. Sol igen!

Ikväll ska jag öva balansterapi med mina studiekamrater i samtalsterapeutkursen. (Detta handlar om att hitta nya perspektiv då man känner att man kört fast.) Igår delade min syster med sig av tips och insikter från de två planeringsdagar som hon hade haft på jobbet. Det handlade mycket om hur man själv kan arbeta strategiskt för att balansera sitt liv. Så viktigt det är att fundera kring hur denna balans ska kunna nås! Vi kan inte lägga ansvaret på någon annan om det är något som felar, utan som vi säger till våra ungdomar här hemma då något känns hopplöst: ”Lös problemet!” I denna uppmaning kan man lägga in ”själv” eller ”ta hjälp av andra”, men ”det är någon annans ansvar att jag mår bra” funkar inte. Det är möjligt att någon annans handlingar eller sätt att vara är roten till problemet, men då får vi utgå ifrån det då vi fortsätter framåt.

Är du missnöjd med jobbet? Byt jobb. Går det inte? Diskutera med chefen om hur det skulle kunna bli bättre. Funkar inte heller det? Förändra själv, praktiskt eller mentalt. Jag har en skylt som uttrycker ”attityd är allt”. Det stämmer såklart inte, det mesta kräver annat än enkla lösningar och plattityder. Rent vetenskapligt kan vi konstatera att det inte finns någon universallösning till alla problem. Vi behöver anpassa oss till verkligheten. För obotliga optimister är optimistkonsulter och positivt tänkande fantastiskt bra, för defensiva pessimister funkar det mycket bättre att föreställa sig allt som kan gå fel för att nå framgång. Det är viktigt att vi jobbar med istället för mot oss själva. Långsamt håller jag på att lära mig hur jag ska kunna hjälpa andra människor att hitta sin väg. Det är verkligen givande! Och svårt.

31 aug

Drömmar.

I många år har jag närt en dröm att bli samtalsterapeut. Jag har velat fram och tillbaka av olika orsaker. Det har känts för sent att byta bana, vi har flyttat, utbildningarna som har erbjudits har funnits på fel ställen, varit för långa eller varit för dyra. Häromdagen föll helt plötsligt allt bara på plats och jag hoppade på en utbildning till Certifierad Samtalsterapeut. Därmed kommer jag under ett år framåt att gräva ner mig i det som intresserar mig mest av allt, nämligen mänskliga relationer.

”Det är aldrig för sent.” Hur många gånger har jag inte hört mig själv säga det till andra? Och vad säger jag till mig själv? ”Det är ändå ingen mening.” ”Det spelar ingen roll.” ”Det är för sent.” Den här gången kan jag föregå med gott exempel och visa vägen åt alla andra som är beredda att ge upp innan de ens har försökt. Jag har inte nått mitt mål än, men för mig är det inte det som är det svåra. Det är att komma till skott och komma igång, och det har jag ju gjort nu!

Jag tror de flesta har en skämsfilm som de inte gärna erkänner att de gillar. För mig är det ”Dum & dummare”, Jim Carrey-filmen som bjuder på så mycket dålig humor att det nästan gör ont. En av scenerna är dock en av mina favoritpepp då saker och ting känns jobbiga. Varsågod, kanske det är du som behöver den idag:

12 aug

Om att vara mamma till vuxna barn.

Idag fejstajmade jag med sonen som stod vid KTH och väntade på sin kompis som också börjar idag, men på ett annat program. Han såg så glad ut, med mycket förväntan och en skopa nervositet. Bara tanken på att han ska läsa farkostteknik ger mig lite sug i magen. Sonen har alltid tänkt snabbt och i komplicerade banor. Det har han ärvt från sin far. Jag är glad över att han nu har möjlighet att bli utmanad på rätt sätt och samtidigt kan dela med sig av sina förmågor till omvärlden. Själv hade jag nog behövt kasta in handduken ungefär efter första nollningsveckan. Jag må vara ”tidigarelärare i matematik, no och musik”, men det där med att jag älskar att lösa ekvationer, alltid har varit en flitig elev och älskar att undervisa faller platt till marken då det gäller insikterna man behöver ha för att klara det här:

Jag har ganska vaga minnen av hur det var att komma upp till Växjö som 18-åring för att börja på lärarhögskolan. Tryggheten fanns hos min faster och hennes familj som jag fick bo hos den första tiden och ganska snart hittade jag det lilla gäng som jag sedan hängde med under resten av utbildningen. Jag klarade alla kurser utan att behöva skriva om några tentor och allt var liksom så självklart. Förutom en snabb sväng runt drömmar om att bli arbetsterapeut (det visade sig vara terapibiträde jag egentligen ville bli, tacksam över att det aldrig blev något med det) hade jag velat bli ”fröken” sedan jag själv började skolan. Jag trivdes under praktikerna, hittade fantastiska förebilder som jag fortfarande tänker på med värme och tänker att trots vissa kurser verkligen var blaj behövde jag de 3,5 åren på högskolan för att hinna mogna som människa.

Så där självklart har det inte varit för något av våra tre barn. Sonen behövde tid för att ens vilja studera, äldsta dottern gick en utbildning som visade sig innebära något helt annat än hon hade hoppats och 18-åringen vet inget utom att hon absolut inte ska jobba i restaurang- och livsmedelsbranschen (programmet hon går på) utan helst skulle vilja spela och sjunga dagen lång. Det blir bra till slut, det blir det alltid! På ett eller annat sätt och många gånger via vägar som man aldrig ens hade kunnat uppfinna under någon av sina konstigaste drömmar. Mitt jobb som mamma blir nu att peppa, stötta, vara bollplank, putta ibland och hålla tillbaka andra gånger. Moderskapet utvecklas och som förälder till vuxna barn är det kanske viktigare att vara coach än lärare, att stötta mer än att putta och att våga sitta stilla i båten när havet runt omkring stormar. Det är bara att hänga med i svängarna och njuta av åkturen!

11 nov

När man känner sig lite gammal men inte SÅ gammal på samma gång.

Jag blev väldigt sugen på den här... Jag har velat fram och tillbaka i så många år nu. Vill jag verkligen satsa på någon typ av samtalsterapeutisk verksamhet? Är det värt det? Skulle jag klara av det? Hörde av min lilla lillasyster att de har ett mamma/dotter-par på utbildningen till psykolog uppe i Umeå och min lite äldre lillasyster berättade om en kvinna hon hade träffat som läst till KBT-terapeut efter att ha gått i pension. It ain’t over ’til the fat lady sings?

Och så lite höstbilder såhär innan köldknäppen och snön slår till om några dagar. (På översta bilden har det precis börjat snöa i bergen rakt öster om oss, men det lär komma en hel del nu när det ska bli så kallt.) Dags för ett varmt bad.

19 nov

Skola, föräldraskap, psykisk hälsa.

Där har ni namnet på heldagsseminariet som jag var på i går på Skansen. (HARO hade anordnat dagen.) Väldigt informativt, givande och spännande! Föreläsarna hade erfarenhet från olika länder och de hade också lite olika bakgrund, och just därför var det extra roligt att de analyserade ”svensk familjepolitik i ett internationellt perspektiv”. Vill ni veta vilka föreläsarna var? Professor emerita Lea Pulkkinen, Psykologiska institutionen vid University of Jyväskylä, Finland. Anne-Claire de Liedekerke, President för Mouvement Mondial de Mères Europe, Bryssel, Belgien . Dr. Catherine Hakim, Sociolog vid London School of Economics, London, Storbritannien. Dr. Gordon Neufeld, Klinisk psykolog vid The Neufeld Institute i Vancouver, Kanada. Jag känner att en redogörelse för all information vi fick skulle bli för mycket för ett blogginlägg, men jag vill gärna dela med mig av några av de tankar jag fick.

Professon Pulkkinen började följa ca 300 åttaåringar då hon doktorerade. Tanken var att hon skulle studera deras utveckling och hon blev så ”absorberad” av dessa barns öde att hon faktiskt har följt dem ända till 50 års ålder. Helt otroligt! Studien är mycket intressant. Vad är det egentligen som bestämmer hur man blir som människa förutom generna? Hur kan vi föräldrar påverka våra barns personlighet och sättet de hanterar livet på? Följande har professor Pulkkinen kommit fram till är mest viktigt för att ge sitt barn de bästa förutsättningarna:

att barnets föräldrar har en hälsosam relation, att barnet har en hälsosam relation med sin far, att föräldrarna har ett föräldraskap som bygger på kärlek, förväntan, stöd och vägvisning, att föräldrarna inte slår sina barn, att föräldrarna inte missbrukar alkohol (den sista kommentaren gäller tydligen främst i Finland där alkoholism är ett stort familjeproblem

Dr. Neufelds föredrag var absolut toppen. Jag hörde talas om den föreläsning han hade då han var i Sverige förra gången och det var hans närvaro här som gjorde att jag ville gå på seminariet. Han har skrivit en bok som heter ”Våga ta plats i ditt barns liv” och jag vågar rekommendera den till alla, framför allt småbarnsföräldrar. Ibland är det jobbigt att höra ”sanningar”, alltså sådant som man själv förstått att man gör eller har gjort fel utan att göra något åt det. Så kände jag i går. Jag önskar att jag hade stått på mig mer för att försvara vårt val att jag var hemma med barn i 6,5 år innan jag gick tillbaka till arbetslivet. Jag vet att jag gjort många fel som förälder (tro mig, som tonårsförälder får man höra ett och annat om sina tillkortakommanden), men jag vet också att jag har vågat lita på mina ”föräldrainstinkter” i några viktiga frågor. Jag inbillar mig att det inte finns några perfekta föräldrar, men det finns många föräldrar som gör en bättre insats än andra. Det finns ingenting som gör människor så arga som då de blir ifrågasatta i sitt föräldraskap tror jag… Det är illa nog att ha dåligt samvete över något, men att få det över sig från någon annan är helt enkelt för smärtsamt att hantera!

Dr. Neufelds bästa tips var att man som förälder ger sitt barn följande: true PLAY, true REST och true TEARS. Jag kan inte gå in på allt han sa, men med LEK menar han riktig lek, att leka mamma-pappa-barn, bygga kojor i skogen, busa… Skärmspel och allt annat som man måste uppnå mål för att klara av räknas som JOBB, inte LEK. Han sa också att många dränker sina barn i aktiviteter. Många barn har stressrelaterade symptom och kan inte koppla av när de väl får chansen. De blir rastlösa och får svårt att koncentrera sig. Han nämnde också ADD (Attention Deficit Disorder) som fler och fler barn felaktigt blir diagnostiserade med och pratade mycket om hur dagens svenska barn så ofta anknyter till jämnåriga och därmed förloras av vuxenvärlden.

Då jag alldeles uppfylld av allt jag hade hört och upplevt var på väg hem blev jag erbjuden ett av dagens fantastiska blomarrangemang eftersom jag bodde så nära. Jag var lite tveksam, men blommorna var så otroligt fina att jag helt enkelt inte kunde tacka nej. Sedan började jag gå. Promenaden från Skansen till Karlaplan är väääääldigt lång då man går med ett en meter högt blomarrangemang som väger otaliga kilon. Jag höll om krukan för kung och fosterland och funderade på hur länge man orkar hålla i någon som man håller på att förlora ur sitt grepp (både bildligt och bokstavligt). Jag fick många roade blickar och kände att det var kul att kika på omvärlden genom vackra rosor och liljor. ”Jag kan se dig, men du kan inte se mig.” Djurgården var tom på folk, men när jag kommit över Djurgårdsbron började jag träffa på lite alla möjliga, festliga människor. Småbarn på väg till maskerad med NK-presentpåse i högsta hugg. (Strandvägen, vet ni.) Festklädda par med vinpåsar och blombuketter i prasselpapper. Stressade portföljmän på väg hem med sushimiddagen i papperspåse. Vanliga flanörer med solsken i blick… Trevlig promenad, men armarna darrade av ansträngningen till slut. Då jag var framme vid Karlaplan kunde jag knappt få upp åkremsan ur fickan. Haha! Gissa vem som var stolt över sig själv då hon så småningom hade tagit sig hem på egen hand med apostlahästar, tunnelbana och buss?