Artikeln handlar om att man inte behöver vara frånvarande för att man inte kan vara närvarande fysiskt. Det finns sätt att kringgå problemet med att inte få träffas. Telefonsamtal, Skype och sociala medier kan få oss att åtminstone inte känna oss så ensamma. Kanske kan man till och med komma närmare vissa som man faktiskt inte brukar träffa i vanliga fall genom att slå en signal?
En åldring i min systers närhet vill inte sätta sig själv i karantän. Han förlorade sin fru som han varit gift med i evigheters evighet för ett tag sedan och kände sig redan ensam då coronaviruset slog till. Han vill inte sitta hemma och vänta på att det ska ”gå över”, utan vill gå och handla själv och röra sig i samhället. Han tycker ändå inte det gör något om han blir sjuk och dör.
Det pratas så mycket om ensamhet och dess negativa effekter. Tänk att vi har kommit i ett läge där vi blivit beordrade ett slags ensamhet inom en odefinierad tidsram. Jättemärkligt! Jag ser fram emot att allt blir som vanligt igen, men ser det som snudd på omöjligt. Det som vi har tagit för givet kommer kanske inte att finnas kvar och det finns många långtgående konsekvenser av de ingripanden som just nu görs i vårt samhälle. Snacka om att behöva jobba på sin acceptans på många olika plan!
Det är så svårt att trösta ibland, att räcka till när allt känns hopplöst. Jag tänker att det är bättre att bara finnas och erbjuda en axel att gråta mot när någon man älskar har det svårt än att inte göra något alls. Hur som helst gör livet hemskt ont ibland…
För att distrahera mig själv har jag suttit vid skrivbordet och övat på olika kalligrafistilar. Jag vet att det inte blir någon bröllopsfest nu, men det kommer att bli en så småningom och då ska det ligga handskrivna placeringskort på varje plats. Jag hade inte skrivit med mina kalligrafipennor på många år då jag gjorde en grej till några nära vänner och jag höll på att ge upp innan jag fick till något som var åtminstone okej. Nu har jag suttit en liten stund varje dag sedan i fredags, så kanske kan jag få in det i handen igen? Som du ser har guldbläcket som jag använde här blivit för tjockt under viloåren, så jag ska skaffa lite destillerat vatten att spä ut det med. Jag älskar verkligen att skriva! Hoppas jag kan få in lite mer av det i mitt liv igen.
Dessa kottar räfsade jag och maken upp från framsidan av huset. Hela trädgården ska grävas upp och få nytt grus och gräsmatta så småningom, men tallen lär väl stå kvar och dela med sig av sina frukter. Jag ska inte klaga. Vinterkransar med egna kottar blir fina och jag har hört historier om när X fick följa med ut och plocka kottar för att det inte fanns pengar att köpa kol för, något som skedde under min livstid. Mark my words, det kan komma en dag då också dagens ungdom lär sig förstå värdet av både kottar i skogen och baconfettet som ligger kvar i stekpannan, fast jag hoppas att de slipper. Ha en fin dag och ta hand om dina kära!
När jag ser högen här på bild ser den inte mycket ut för världen. Jag som vet vilka träd, buskar, pinnar och grenar som döljer sig i högen vet att det inte är vilken rishög som helst. Jag känner svedan av björnbärstaggarna då jag tvättar händerna, jag kommer ihåg glädjen jag kände då jag njöt av utomhusjulgranen i det mörkaste av mörker, jag påminns om det tragiska livsöde som tillhör husvagnarna som dolde den vackra stenmur som nu ”städats fram” och jag känner de hårda vindar som slog ner flera av buskarna och grenarna som ligger i röran.
Vi bär alla på våra egna rishögar. Vissa kallar dem ”ryggsäckar” eller ”extraplagg”. Dessa rishögar ökar i storlek med varje upplevelse vi går igenom. Somligt blir till skräp trots att det upplevs som något positivt då det händer och annat har varit ett taggigt snubbelsnår sedan första gången vi träffade på det på livets stig. Det är viktigt att passa på att elda med jämna mellanrum, gärna en vacker, vindstilla dag då grannarna (eller familjen) slipper lida av att svarta och irriterande moln blåser över till dem. Om rishögen blir för stor kan elden vara svårare att hantera. En blixt slår kanske ner i den eller så hittar en pyroman dit och sätter fart på elden innan vi hinner dit för att kontrollera dess framfart.
Jag ser fram emot dagen då den här brasan får bli ett med världsalltet igen. I påsktider känns det symboliskt att tänka på offer. Livet måste vi gå igenom själva, men rishögen kan vi faktiskt överlämna till Gud. Idag sitter de flesta högst på sin egen världspyramid. Det finns ingen som är större än ”jag”, ”jag” är kronan på verket och med ”mig” dör allt. Universum är en serie tillfälligheter som sträcker sig i oändligheters oändligheter. Jag har inte alla svar och vissa dagar kan jag också känna stor meningslöshet, men jag har landat i att det är okej att jag sätter min tillit till någon som är större än jag. Det är jag som sätter tändstickan till rishögen en vacker dag, men resten kommer att sköta sig självt efter rent fantastiska mönster.
Varje dag påminns vi här hemma om något som känns ganska allmängiltigt: ”Gör mer av det som gör dig lycklig!” Det är dock lättare sagt än gjort. För det första går det inte att gå omkring och ”vara lycklig” hela tiden. Dessutom kan det vara svårt att klämma in mer än det man redan fyller sitt liv med. En annan taktik kan istället vara att ändra sin inställning till något av det som man måste göra.
När jag ser den här bilden tänker jag på hur komplext livet ändå är. Utan mörkret och skuggorna blir inte livet lika spännande. Hur tänker du om det?
Jag fortsätter att läsa om motivation den här veckan. Förra veckan handlade det om inre motivation och nu har vi gått vidare till yttre. För mig som är expert på att prokastinera, skjuta upp, är detta ämne extra intressant. Hur ska jag hitta rätt motivation för att få även tråkiga projekt gjorda?!
Det visar sig att det inte finns några lätta svar på min innerliga fråga. Vi drivs alla av olika saker. Att något är riktigt roligt duger många gånger tillräckligt bra som drivmedel. Faktum är att om man börjar få betalt för något som man egentligen tycker är roligt att göra ”bara för att” kommer det att bli mindre intressant. Detta förklarar det faktum att många upplever att de förlorar lite av sitt brinnande intresse om de börjar tjäna pengar på sin passion.
Vilka förutsättningar ska vi sträva efter för att bli så motiverade som möjligt? Forskning visar att människor som får möjlighet att känna sig kompetenta, får känna att de är viktiga i sammanhanget och upplever att de har något slags fri vilja kommer att uppleva ett stort inre driv. Tänk dig ett tevespel som anpassar sig till din grundnivå, som ger dig möjlighet att avancera, allt medan du får välja olika scenarier och samarbeta med andra medspelare – där har du en braksuccé! (Aha, finns det redan ett sådant spel säger du? Tja, det kan hända sig att hela spelbranschen, alla app-utvecklare och typ alla i självhjälpsbranschen också lutar sig mot forskning runt just detta…)
Jag funderar på hur jag ska känna större glädje för min träning och bli bättre på att driva på mig själv mot större styrka. Jag har goda rutiner, men jag känner inte att jag utvecklas tillnärmelsevis så mycket som jag skulle kunna. Däremot känner jag inget motstånd alls då det gäller att ta mina dagliga promenader! (Nä, nu ljuger jag lika bra som Pippi Långstrump, men dagar då vädret ser ut som det gjorde idag har jag inga problem…) Jag ska försöka bli bättre på att glädjas åt mina goda rutiner först och främst! Att ta bort Instagram-appen från telefonen var verkligen ett bra beslut för mig. Hittar jag andra lika effektiva lifehacks (knep för att underlätta vardagen) som påverkar min träning i rätt riktning lovar jag att tipsa dig också.
Idag kunde jag knäppa upp vinterjackan lite, jag behövde inga vantar och det var skönt att sitta en liten stund i solen innan vinden bytte riktning. När jag satt där fick jag en flashback till förra sommarens sista, underbara dopp i Bredavik. Det är bara några månader kvar tills vi är där igen! Förhoppningsvis har vinden vänt flera gånger fram tills dess och nyhetsrapporteringen bjuder på helt andra tongångar än de gör idag. Coronarapporteringen är hysterisk och allt känns surrealistiskt. Om en knapp månad gifter sig dottern och svärsonen och jag önskar så för deras skull att det blir en ljus och härlig högtid med många nära och kära närvarande. Peace!
2015, september. Min bror och brorson var på besök hos oss i Utah och far hade veckorna innan suttit hemma i Karlskrona och budat på detta ruckel och resten av den lilla gården i min brors namn. Jag kommer inte ens ihåg att vi fick se några bilder, men vi hörde talas om det spännande ”projektet”.
2020, februari. Det går knappt att se att den faluröda stugan med den fantastiska verandan är samma hus som det på den första bilden. Brorsan hittade originalfönstren i ladan och lät ett snickeri i Småland tillverka moderna kopior som skulle hålla dagens isoleringskrav. Han har även sågat bort delar av gavlarna, bytt ut grunden till alla bekvämligheter, lagt nya golv och satt upp en del nya väggar för att skapa fler användbara utrymmen. På baksidan finns en ny vindskupa som rymmer ett duschrum och ett ”gästrum”. Alla fönster och dörrarna i verandan är renoverade med varsam hand av min bror och naturligtvis är alla ytskikt och isoleringen utbytt. Takteglet är detsamma, men allt under är nytt. Man kan lugnt säga att renoveringen har gett huset fullständig upprättelse.
Det finns fortfarande en del kvar att göra, men detta hus är numera ett älskat hem. Jag blir lika glad varje gång jag kommer hem. När jag stiger in i hallen känner jag hur det som eventuellt jagar mig rinner av. Det yttre gör mig glad, men det inre får mig att må bra. Jag kan inte nog uttrycka min tacksamhet över att få bo här, att ha en trygg punkt i denna värld.
Drömmarna om att fortsätta upptäcka världen, ha möjlighet att vara lika delar kulturtant och planttant och att på lite äldre da’r få utvecklas i ett nytt yrke känns uppnåeliga. Sorg och besvikelser finns så klart i mitt liv precis som i alla andras, men jag känner en stark förvissning om att jag är på väg åt rätt håll och att jag inte behöver hänga upp mitt välmående på någon annan. Det är en insikt som gjort mig stark. Trots att livet gjort mer ont än jag någonsin hade kunnat föreställa mig de senaste åren är jag genuint tacksam över hur dessa upplevelser har fått mig att utvecklas.
Min syster som skickade mig det övre fotot imorse påminde om hur vi människor är precis som dessa två bilder: det är kanske svårt att följa med i den dagliga utvecklingen, men nedslag från två punkter med lång tid emellan visar det som man missar i alla smådetaljer, helheten. Själva livet som medveten vuxen kan jämföras en renovering. Det är jobbigt och kan göra både mentalt och fysiskt ont under tiden. Resultatet kan leda till både skilsmässa och konkurs, men många gånger leder det till något som faktiskt blir rent fantastiskt. Same, same, but different.
Amerikaner gör av med 10 miljarder dollar i självhjälpsindustrin varje år. Nära 100 miljarder kronor! Vad räknas som självhjälp? Egentligen allt som förväntas kunna hjälpa oss att bli lyckligare, mer framgångsrika eller ”bättre” än vi var innan självhjälpsaktiviteten utfördes.
Dagens föreläsningar, de sista i socialpsykologikursen jag går just nu, har handlat om lycka. Är människor mer olyckliga idag än för hundra år sedan? Nja, eftersom lycka är subjektiv finns det inget sätt att mäta detta och få ett tillförlitligt resultat, men det går att dra en del slutsatser efter all forskning som gjorts de senaste årtiondena. Jag har skrivit om en del förut här i bloggen, men jag tror att de flesta är lika glömska som jag och att vi behöver påminna oss själva om vad som egentligen är viktigt i livet.
Gör mer pengar oss lyckliga? Nja, klurig fråga. Pengarna i sig leder inte till direkt lycka utom för ett fåtal individer (fråga min systerson som har räknat kronor sedan han insåg att det låg ett värde i sådana), men det gör mycket av det som vi kan göra om vi har pengar. Upp till en viss gräns är skillnaden mellan lycka och olycka mycket påtaglig, men när man blivit tillräckligt rik gör inte mer pengar en gladare. Att göra av med pengar är en kick i sig, men eftersom den kicken inte håller i sig särskilt länge är det kanske dumt att satsa på ett liv i lycka som shopaholic. Upplevelser bjuder många gånger på vackra minnen som kan dra ut på lyckan under en längre tid.
Hur är det med äktenskap då? Gifta människor är rikare, upplever sig själva som lyckligare och innehar ofta högre positioner i arbetslivet. Det tyder på att det är bra för människan att vara gift. Å andra sidan är det nästan omöjligt att inte utesluta att alla dessa markörer leder till att man faktiskt gifter sig, så huruvida äktenskapets lycka beror på kausalitet eller korrelation vet ingen med säkerhet.
Alla som längtar efter barn tror nog att föräldraskapet leder till säker lycka, men så är inte fallet. Det finns många studier och föräldrar verkar vara liiite lyckligare än individer utan barn, men det varierar mycket mellan olika nationer och förutsättningarna som finns för att leda sina barn in i vuxenlivet.
Hälsoproblem leder inte förvånande många gånger till olycka och oro, men de flesta verkar inte bli medvetna om det förrän de eller någon nära drabbas av ohälsa. Det är lättare att se att lycka påverkar hälsan positivt. Man vet inte riktigt om det beror på att man hanterar stress bättre, har förmågan att göra bättre val då det gäller mat och motion, sover bättre osv om man är tillfreds med livet, men det finns klara indikationer på att det kan vara så.
Meditation som har blivit så populärt i västvärlden de senaste åren verkar leda till varaktig förändring av de delar i hjärnan som får oss att känna oss tillfreds med livet (Är det inte det som är lycka?). Från mitt kursmaterial:
”Richard Davidsons studier av buddhistiska munkar och andra erfarna meditatorer antydde att även om de kan tyckas vila, är deras sinnen faktiskt intensivt fokuserade. Och när de mediterar mer börjar deras hjärnor förändras. När Davidson jämförde röntgenplåtar från munkarna med röntgenplåtar från människor som aldrig hade mediterat fann han att munkarna visade betydligt mer aktivitet i vänstra prefrontala cortex – en del av hjärnan som registrerar positiva känslor. Det finns vissa kretsar i hjärnan som är mer känsliga för bearbetning av negativa känslor, och andra kretsar som är mer känsliga för bearbetning av positiva känslor. Och mer än något annat organ i vår kropp är hjärnan byggd för att förändras som svar på erfarenhet. Hjärnan är en lärande maskin. De vetenskapliga bevisen tyder på att vi faktiskt kan träna vårt sinne och forma dess kretslopp i vår hjärna på mycket specifika sätt för att främja ökade välmående.”
Till syvende och sist verkar det ändå som att det enda som man helt säkert kan säga om vad som är hemligheten bakom sann lycka är att vi behöver social anknytning för att må riktigt bra. Om våra nära och kära är lyckliga smittar det och vi blir i genomsnitt 15% lyckligare. Denna effekt kan mätas upp till fyra led!
Vi kan konstatera att det är orimligt att förvänta oss att vi någonsin kommer att gå omkring och känna oss lyckliga jämt, det kommer inte att hända. Det finns goda nyheter och dåliga nyheter gällande detta. Vi har alla en ”lyckogrundnivå”. Du har säkert märkt att vissa människor är rätt glada av sig och att andra slokar med huvudet även om det mesta i livet ser bra ut utifrån. När något händer som gör oss ”lyckliga” kommer denna känsla att dröja sig kvar en stund, men snabbare än vad vi tror kommer vi att landa i vår grundnivå igen. Det gör att de flesta av oss därför gör bäst i att lära oss leva i en viss nivå av acceptans. Gör ett val och hantera konsekvenserna, om och varför kommer inte att hjälpa dig framåt ett enda dugg, tyvärr inte ens om det är andras val och konsekvenser vi sitter kvar med. Vi har idag och hur lång tid det nu är framöver. Låt oss göra det bästa vi kan av den tiden!
Häromdagen utlöste jag tydligen ett överkänslighetsanfall hos min svåger. Jag gillar dofter, men brukar ta hänsyn hemma hos honom då jag vet hur känslig han är. Den här gången hade jag dock en tröja på mig som redan hade använts hemma (med doftpåslag) och det verkar vara den som utlöste det. Plus hans egen tvål på toaletten, men den tar jag inte ansvar för. ?
Hur som helst fick det här mig att tänka till. Våra ungar fick inte ta med sig äpple till skolan då en av lärarna var allergisk. Nöt- och mandelförbud rådde också. (Pälsdjursägare var däremot välkomna som elever.) När vi var hemma hos vänner var det en av familjemedlemmarna som hälsade genom att föra ihop händerna och buga på huvudet (OCD). En bekant är överkänslig mot strålning och sitter inte i rum med tända lysrör eller nära router. Jag känner många med ångest som triggas av specifika känslor eller händelser.
Jag är inte insatt i hur jobbigt det är att vara begränsad på dessa sätt. Jag behöver inte undvika andras hem eller allmänna platser. Jag behöver inte få panik för att det kliar i halsen och jag måste ta en spruta med antihistamin.
Idag kunde jag njuta av konsten och grottdoften längst ner i tunnelbanesystemet utan att få utslag av fukten eller panikångest av att känna mig instängd. Jag är fri att röra mig, både med kroppen och sinnet. Tänk ändå hur många som är mer eller mindre begränsade i vardagen. Idag är jag extra tacksam över att inte vara en av dem.
Jag läser just nu om gruppdynamik och tänker på hur annorlunda det är att sitta på sin kammare, 49 år gammal, och studera jämfört med hur det var att som 18-åring komma till Växjö och studera på lärarhögskolan. Då handlade nästan allt om gruppdynamik och hur jag fick lära mig att hitta mig själv utan stöd av hela det sociala nätverk jag hade tagit för givet under livet fram tills dess. Idag handlar allt om kunskap och hur jag bäst ska tillgodogöra mig det som ska hjälpa mig att bli en bra samtalsterapeut. Jag tillhör en liten grupp som träffas ganska ofta på Skype, men vi är alla lite till åren komna och diskussionerna rör sig runt det ”professionella” istället för det sociala. I de amerikanska kurserna diskutera vi i chattforum, så där har vi också utbyte av varandra, men mest gällande ämnena vi studerar.
Tänk alla grupparbeten jag har varit del av. Moroten var alltid att vi skulle lära oss samarbeta med andra människor och att man tänker bättre om man slår sina huvuden ihop. Idag kan jag konstatera att det var rent skitsnack från lärarnas sida och att jag dessutom använde samma argument och samma tekniker då jag själv jobbade som lärare. I en klass med många oroliga själar är det dock bekvämt att låta ”duktiga flickor” sköta ”oroliga själars” jobb också. Vem kom ens på idén att ge en grupp ett betyg då vi vet hur hopplöst det är att vara den enda i gruppen med ambitioner? Och hur många finns det som alltid lutar sig tillbaka och låter andra sköta ruljangsen?
Människor blir mer ineffektiva då de arbetar i grupp. Vi tänker mindre, vi får mindre gjort. Däremot är det bra att få nya infallsvinklar och kanske en och annan idé att fortsätta tänka på själv. Tänk först själv, samlas till ett kort gruppmöte, fortsätt tänka och utveckla på egen hand. Där har du receptet på hur man mest effektivt bygger någonting stort. Hur viktigt det är att tillhöra en grupp, att känna gemenskap och att alltid ha någon som håller en om ryggen, det är något helt annat. Det får vi ta här en annan dag.
Hej på dig. Idag känner jag mig nöjd. Så är ju inte alltid fallet, men den senaste tiden har jag överlag känt mig väldigt tillfreds med livet. Det är roligt att följa hur sonen känner sig fram i studentvärlden, det är spännande att följa äldsta dotterns bröllopsförberedelser och det känns fantastiskt att se yngsta dottern kämpa på med det sista som är kvar innan det är dags att ta studenten. Jag älskar mina studier och det verkar som att maken till slut har landat lite efter att ha flyttat tillbaka från USA.
Mamma sa alltid att det där uttrycket ”små barn, små problem, stora barn, stora problem” bottnade i något som jag inte skulle kunna förstå förrän mina egna barn hade nått vuxen ålder. För hennes egen del var det känslan av att förlora kontrollen som var lite jobbig, men även det faktum att man som vuxen råkar ut för en helt annan sorts utmaningar som barn vanligtvis skyddas från. Det är svårt att stå bredvid och veta att man oftast inte kan göra så mycket åt det som skaver hos de vuxna barnen.
Jag har läst i gamla dagböcker den senaste veckan. Eftersom jag skrivit så lite dagbok de senaste åren (bloggar ju istället och de texterna har ett annat slags utformning) hade jag nästan glömt bort vilka känslobomber som döljer sig i dessa anteckningar. Havregrynsgröten och cyklandet med vänner under barnaåren får mig att känna tacksamhet för min trygga barndom. När jag var åtta år dog ett syskon som nästan var fullgånget i magen. Detta var det mest traumatiska som hände under småbarnsåren. Mina ungdomsår bjöd på relativt lite drama jämfört med många andras, men det jag läser räcker och blir över! Från 18 och framåt blev mitt liv mer spännande, men inte nödvändigtvis lättare. Det är så lätt att fastna i fällan att tro att om bara en viss önskan slår in så kommer hela livet att bli fullkomligt perfekt, men både du och jag vet att det inte funkar så.
Hur kunde min mormor önska att hon var sjutton igen?! Aldrig i livet. Det finns ingen önskan från min sida att återuppleva tonåren. Dessutom ligger det djup visdom i ordspråket ”om inte om vore hade kärringen stångat tjuren”… Det finns inget utrymme för ”om inte” eller ”varför”. Det är som det är och det blir som det blir. Det som har varit bra är jag tacksam över och det som fortfarande skaver då jag tänker på det har också varit med och format ett liv som är fantastiskt på så många vis. Hur det blir framöver har jag till viss del möjlighet att påverka. Just därför är jag nöjd att jag känner mig så nöjd. Med all erfarenhet jag har tillskansat mig genom åren kan jag se ett visst mönster. När jag varit nöjd har livet oftast rullat på, vid missnöje eller stor stress har jag fattat oövertänkta beslut som i vissa fall gett långtgående konsekvenser. Jag tar mig rätten att gissa att detsamma gäller mina medmänniskor också.
