Häromdagen utlöste jag tydligen ett överkänslighetsanfall hos min svåger. Jag gillar dofter, men brukar ta hänsyn hemma hos honom då jag vet hur känslig han är. Den här gången hade jag dock en tröja på mig som redan hade använts hemma (med doftpåslag) och det verkar vara den som utlöste det. Plus hans egen tvål på toaletten, men den tar jag inte ansvar för. ?

Hur som helst fick det här mig att tänka till. Våra ungar fick inte ta med sig äpple till skolan då en av lärarna var allergisk. Nöt- och mandelförbud rådde också. (Pälsdjursägare var däremot välkomna som elever.) När vi var hemma hos vänner var det en av familjemedlemmarna som hälsade genom att föra ihop händerna och buga på huvudet (OCD). En bekant är överkänslig mot strålning och sitter inte i rum med tända lysrör eller nära router. Jag känner många med ångest som triggas av specifika känslor eller händelser.

Jag är inte insatt i hur jobbigt det är att vara begränsad på dessa sätt. Jag behöver inte undvika andras hem eller allmänna platser. Jag behöver inte få panik för att det kliar i halsen och jag måste ta en spruta med antihistamin.

Idag kunde jag njuta av konsten och grottdoften längst ner i tunnelbanesystemet utan att få utslag av fukten eller panikångest av att känna mig instängd. Jag är fri att röra mig, både med kroppen och sinnet. Tänk ändå hur många som är mer eller mindre begränsade i vardagen. Idag är jag extra tacksam över att inte vara en av dem.