01 apr

Corona och ensamhet.

Min extrasyster skickade en så bra artikel om ”social distancing” och vad det egentligen innebär. Artikeln är skriven på tyska, så om du inte talar det får du ta till Google Translate.

Artikeln handlar om att man inte behöver vara frånvarande för att man inte kan vara närvarande fysiskt. Det finns sätt att kringgå problemet med att inte få träffas. Telefonsamtal, Skype och sociala medier kan få oss att åtminstone inte känna oss så ensamma. Kanske kan man till och med komma närmare vissa som man faktiskt inte brukar träffa i vanliga fall genom att slå en signal?

En åldring i min systers närhet vill inte sätta sig själv i karantän. Han förlorade sin fru som han varit gift med i evigheters evighet för ett tag sedan och kände sig redan ensam då coronaviruset slog till. Han vill inte sitta hemma och vänta på att det ska ”gå över”, utan vill gå och handla själv och röra sig i samhället. Han tycker ändå inte det gör något om han blir sjuk och dör.

Det pratas så mycket om ensamhet och dess negativa effekter. Tänk att vi har kommit i ett läge där vi blivit beordrade ett slags ensamhet inom en odefinierad tidsram. Jättemärkligt! Jag ser fram emot att allt blir som vanligt igen, men ser det som snudd på omöjligt. Det som vi har tagit för givet kommer kanske inte att finnas kvar och det finns många långtgående konsekvenser av de ingripanden som just nu görs i vårt samhälle. Snacka om att behöva jobba på sin acceptans på många olika plan!

17 thoughts on “Corona och ensamhet.

  1. Kan förstå de gamla som tycker de är mätta på livet och att det inte gör nåt om de dör. Men de tänker kanske inte på att de inte kommer att dö plötsligt i sängen, utan efter 3-4 veckor i respirator, belastande sjukvården. Med två riskpersoner av två i vårt hushåll blir jag livrädd för gamla som inte bryr sig. Och ska läkarna behöva dra ut proppen på alla över 65 som är i respirator? Vilket hemskt jobb man ger dem. Nej, alla behöver tänka på andra än sig själva i den här krisen. Fast mitt hjärta brister ändå för den ensamme mannen.

    • Jag förstår din rädsla. Jag skrev bara detta helt osentimentalt då jag kan se detta ur flera olika perspektiv. Corona i sig är en sak att vara rädd för, men det är inte det enda. Hur hemskt det än låter så tänker jag att när allt det här har lagt sig så kanske ”folk” har fått sig både en och två insikter som kan leda till att vi växer tillsammans. Det är väl konstigt hur sårbara vi är trots att många av världens mest intelligenta utropat sig själva och sina likar till Rulers of the Universe och ändå inte kan göra ett dyft när det gäller…

  2. Pappa resonerar likadant. Han är inte orolig för att bli sjuk inte så att han inte tror att han kan bli sjuk. Nu när han inte behööver oroa sig för att mamma ska bli ensam och inte kunna få hjälp längre. Han värderar livskvalitet på sin tid eftersom han varit så låst innan. Vi har gjort upp regler säger han om sina pensionärskompisar som varje dag fikar 12-14 på caféet på ICA MAXI.
    Tycker att vi advokater (döttrar) är för oroliga för honom. Nu när han äntligen har tid för oss… även om vi håller oss undan för att inte smitta honom… märkligt eller hur.

    • Ja, visst är det märkligt? För mig som inte har någon av föräldrarna kvar upplever jag ändå dilemmat med svärföräldrarna. Många har svårt att kombinera känslan av att bli omyndigförklarade, bli helt ansvariga för att vården inte ska krascha och sedan den där ofrivilliga isoleringen… Jag har talat med många 70-plussare de senaste dagarna och upplever att de sällan är rädda för viruset, utan mer för vad det ställer till med i resten av samhället. Usch, ja. Allt vi kan göra är vårt bästa. Som far alltid sa: Vi kämpar på!

  3. Jaa du, vi hade samma ”problem” med min svärmor. Hon är änka sedan mer än 40 år och trivs alldeles utmärkt med att bo själv, klarar sig egentligen också alldeles utmärkt själv och har ett rikt socialt liv utanför hemmet (kyrkan framför allt). Vi brukar aldrig köra över henne, men i det här fallet gjorde vi faktiskt det. Vi ringde och sade att nu är du snäll och stannar hemma. Skriv en lista och så kommer vi och lämnar av. Vi kommer heller inte att komma förbi med barnen (brukar stanna till flera gånger i veckan för att säga hej!). Hon blev skitförbannad milt sagt och tvärvägrade. Sambon blev också skitförbannad för att han blev så fruktansvärt ororlig och rädd. Vi vill ju att hon ska finnas kvar!!! Det slutade med att jag förklarade för sonen exakt vad han skulle säga och så fick han ringa och blidka henne. Minst en av oss ringer varenda dag och vi försöker lära henne lite praktiska saker som man kan göra med en telefon (hon har inget internet och ingen dator, men vi köpte en mobil till henne). Det är klart att hon inte gillar det, vem gör väl det? Men vi är alla inställda på att den dagen man kan börja röra sig ute bland folk igen så kommer hon att vara här. Pigg och frisk. Lite tålamod bara. Och så får man vara beredd på att testa lite nya saker. Andra sätt att umgås.

    • Ja, hjälp, vilken omställning! Jag förstår att hon inte ger upp utan att kämpa emot lite! Wow, att hon inte har haft mobil innan… Trodde min far var sist med att skaffa en, och han gick bort för tre år sedan! 😱 Hoppas att din svärmor, och ni, hittar ett hållbart sätt att hantera denna situation. Kram!

      • Det är så annorlunda här. Väldigt få personer upp i åldrarna kan alls använda en dator än mindre en mobil. De (och hon) förstår helt enkelt inte ”internet” och vill heller inte försöka. De flesta betalar fortfarande sina räkningar genom att köa inne på posten en gång i månaden och använder helst och mest kontanter. Fast allra helst checker. Jag minns ju att checker försvann som betalningssätt i Sverige när jag var barn, men här betalas det mesta så (jag får min lön i check-form och hyran ska betalas med check t ex). Men hon kämpar på med mobilen. Och visst är det en omställning. För oss alla. I morgon är det tre veckor sedan som jag och barnen sist lämnade huset. Det är bara sambon som varit och handlat ett par gånger och lämnat av lite mat till henne (det ska helst bara var en pers/hushåll som handlar mat). Nåväl, det måste ta slut någongång? Eller?
        Kram,

  4. Om Man nu ska vara helt osentimental, så kan jag tycka att om man medvetet utsätter sig för risken att bli smittad och tillhör 70+ eller annan riskgrupp, så kan man även skriva ett intyg på att man avsäger sig respiratorvård och annan avancerad sjukvård ifall man blir sjuk, så belastar man inte sjukvården extra. Hårt, javisst är det så, men det finns ju en anledning till att just dessa grupper behöver skyddas extra. Därför hoppas jag att alla gör så gott de kan för att skydda sig själva och andra som är i riskgrupper, så att resurserna räcker till så många som möjligt. Jag vill påpeka att jag önskar inte livet ur någon, varken yngre eller äldre, riskgrupp eller ej, men i detta läget behöver vi ta detta på riktigt allvar och se längre än till bara oss själva och våra närmaste. Var rädda om er, Kram!

    • Intressant tanke, men svårt att omsätta i verkligheten. Gissar att många av de som vill ”fuska” inte gärna skriver ett sådant intyg. Vet inte heller om det är lagligt genomförbart. Tänker på denna:
      https://slf.se/rad-och-stod/etik/lakarforbundets-etiska-regler/
      Jag tycker att det här blir läskigt då jag låter mig tänka in en bit i framtiden. Hur ska vi mäkta med konsekvenserna av allt som händer nu?! Försöker fokusera på här och nu och vet att vi bara har en dag i taget. ❤️ Ta hand om er, ni också! Kram!

      • Nej, den tanken ÄR orimlig och förmodligen svår att genomföra, men man har rätt att avsäga sig vård. Jag känner verkligen med alla som sitter ensamma och känner att de inte ”får lov” att röra sig fritt. Jag hade också haft problem med det. Tack ock lov lever vi inte i ett land där militären patrullerar gatorna och ser till att folk håller sig hemma! ❤️
        Ja hur samhället ser ut "efter", det återstår att se, men man kan ju hoppas på bättre krisberedskap, mer resurser till vården och ett humanare samhällsklimat. Men det kanske är en utopi…

        • En bekant till mig har hus i Nerja i Spanien och är där nere nu. Hon blev stoppad av militärpolis med dragna vapen då hon var på väg hem efter att ha slängt soporna. Hon tog omvägen om stranden, bara en liten omväg, men det var INTE tillåtet. Tänk så fort ett samhälle kan förändras då något stort händer! 😱

          Din önskan för hur samhället kan få se ut efter allt det här skriver jag under. Att drömma kostar inget!

          • Näe, vi har inte heller tillåtelse. Vi får handla mat (men helst bara en gång/vecka), gå till apoteket om nödvändigt och lämna av mat till äldre släktingar. Egentligen ska vi få röra oss under en timme/dag i en omkrets av 1 km av vår bostad, men vi får inte det heller för vi bor nära havet och stranden och det är strängt förbjudet att röra sig i närheten av hav, stränder, skog, mark, sjö och vattendrag. Mellan kl 20 och 05 får ingen röra sig ute över huvudtaget. Är man ute under den tiden eller saknar giltigt intyg under övrig tid så blir det böter, vid upprepade tillfällen fängelse.

          • Jag kan inte ens ta till mig detta! Usch, stackars er. Tänk om jag inte skulle få ta min lilla runda ner till vattnet på många veckor – jag skulle bli knäpp! Samtidigt vet jag ju att vi är anpassningsbara och att många av oss accepterar nya situationer eftersom vi mår dåligt av att befinna oss i ”kognitiv dissonans”. Funkar inte en förklaringsmodell så tar vi till en annan!

  5. Näe, ärligt talat känns det ju som om man är på väg att bli lite knäpp ibland, men man får ju helt enkelt lov att hitta lösningar. Jag har ju liksom uppfunnit ett slags hemma-schema som inkluderar yoga t ex. Hur oinspirerad jag än känner mig så tvingar jag mig till det, för jag vet att jag mår bättre av det. Och så har jag infört att man måste sitta ute i solen (inte mitt på dagen då) i minst 30 min/dag. Jag skulle säga att ingen av oss lider alltför mycket av isoleringen i sig, problemet är mest att vi bor i ett hus som inte är gjort för att man ska befinna sig 24/7 i det. Det är som en bunker. Vi har ingen egentlig uteplats och ingen pool, men det ska stå emot starka vindar och har funkat för vår livsstil eftersom vi normalt sett bara är här för att sova och äta. Hade vi haft en skuggig veranda, lite utsikt och en pool hade vi nog kunnat fortsätta i flera månader utan större problem faktiskt. Nu längtar vi ut något väldigt.

    • Ja, hu, det kan jag tänka mig! Det är skillnad för oss som bara kan sticka ut näsan och gå en runda i trädgården… Hoppas situationen reder till sig för oss alla!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *