Jag läser just nu om gruppdynamik och tänker på hur annorlunda det är att sitta på sin kammare, 49 år gammal, och studera jämfört med hur det var att som 18-åring komma till Växjö och studera på lärarhögskolan. Då handlade nästan allt om gruppdynamik och hur jag fick lära mig att hitta mig själv utan stöd av hela det sociala nätverk jag hade tagit för givet under livet fram tills dess. Idag handlar allt om kunskap och hur jag bäst ska tillgodogöra mig det som ska hjälpa mig att bli en bra samtalsterapeut. Jag tillhör en liten grupp som träffas ganska ofta på Skype, men vi är alla lite till åren komna och diskussionerna rör sig runt det ”professionella” istället för det sociala. I de amerikanska kurserna diskutera vi i chattforum, så där har vi också utbyte av varandra, men mest gällande ämnena vi studerar.

Tänk alla grupparbeten jag har varit del av. Moroten var alltid att vi skulle lära oss samarbeta med andra människor och att man tänker bättre om man slår sina huvuden ihop. Idag kan jag konstatera att det var rent skitsnack från lärarnas sida och att jag dessutom använde samma argument och samma tekniker då jag själv jobbade som lärare. I en klass med många oroliga själar är det dock bekvämt att låta ”duktiga flickor” sköta ”oroliga själars” jobb också. Vem kom ens på idén att ge en grupp ett betyg då vi vet hur hopplöst det är att vara den enda i gruppen med ambitioner? Och hur många finns det som alltid lutar sig tillbaka och låter andra sköta ruljangsen?

Människor blir mer ineffektiva då de arbetar i grupp. Vi tänker mindre, vi får mindre gjort. Däremot är det bra att få nya infallsvinklar och kanske en och annan idé att fortsätta tänka på själv. Tänk först själv, samlas till ett kort gruppmöte, fortsätt tänka och utveckla på egen hand. Där har du receptet på hur man mest effektivt bygger någonting stort. Hur viktigt det är att tillhöra en grupp, att känna gemenskap och att alltid ha någon som håller en om ryggen, det är något helt annat. Det får vi ta här en annan dag.