Igår natt föddes en liten tjej som maken och jag redan utsetts till gudföräldrar för. Det har anlänt en hel hög småtjejer i familj och vänskapskrets det senaste året, och minst en till är på väg. Jag kan faktiskt inte komma på en enda liten kille. Intressant! Vanligtvis brukar jag leta upp lite mer neutrala färger till förstabarn eftersom jag är så praktisk. Jag tänker helt enkelt att neutralt funkar för flera olika sorters stilar och smaker och även till eventuella syskon. Den här lilla presenterades dock i rosa fluff och med amerikanskt hårband på huvudet, så jag tror nog att den här ”välkommen till världen”-presenten kan funka. I vanlig ordning skickar jag dock med kvittot i ett förslutet kuvert då jag vet att det är lätt hänt att man får dubbletter eller något som man själv faktiskt inte tycker är så fint. Kanske är det inte kutym att göra så, men alla gör det som funkar för dem tänker jag.
En vän frågade ”Vad är sommar för er?” på Facebook och jag fick tänka till. Det första som kom upp i huvudet var att ha blombuketter på bordet varje dag, så det skrev jag. Vi bor på ett synnerligen torrt ställe, men blommor råder det ingen brist på. Det blir emellanåt till och med rätt prunkande här, både i omgivningarna och i vår trädgård specifikt. Jag vårdar det jag kan genom att tillföra vatten och näring, men somliga växter klarar både torrt och näringsfattigt. Rågvallmon som ploppar upp här och där i trädgården tas tacksamt emot, både av oss människor och bina. Sedan min syster lärde mig hur man kan få vallmo att stå länge och vackert i buketter (plocka in vallmo i knopp på morgonen, bränn av snittytan lite försiktigt med en tändsticka och ställ i vatten som vanligt) njuter jag av dem ännu mer.
Hundkex växer det rikligt av runt omkring på markerna. Jag älskar denna skira skönhet, men tyvärr blir den snabbt lite skräpig i buketter. Inte luktar den supergott heller. Trots det plockar jag gärna in hundkex i buketter. Lupinerna snodde jag från brorsans trädgård (varsågod och stjäl tillbaka något annat nästa gång du kommer) och vips hade jag en vacker mors dags-bukett. Eftersom jag var ensam hemma fick jag helt enkelt fixa det själv. Bra mamma reder sig.
Jag har gett detta tips förut, men här kommer det igen. Med jämna mellanrum köper jag billiga vaser och skålar på second hand så att det alltid finns hemma. Jag tycker det är fint att kunna ge bort buketter i vaser eller godis i skålar som mottagaren sedan får behålla. Även lyxig kristall säljs ofta till vrakpriser, särskilt om vaserna inte rengjorts, utan säljs med avlagringar kvar. Dessa går (oftast) lätt att få bort i diskmaskinen, med en flaskborste och lite ”elbow grease” (gnugga och gnida ordentligt) eller om man låter vasen stå med en disktablett i hett vatten över natten. Har man hittat en riktigt tjusig kristallvas som är värdefull på riktigt får man kanske satsa på att låta lämna in den på ett glassliperi. Dessa vaser och skålar kostade 10-30 kr/st. Flera av dem ser helt nya ut efter att jag har tagit hand om dem, ett par har någon liten repa i sig. Ingenting som ens stör mig, och jag är petig. Den lilla blåtonade vasen har en så fantastisk tyngd och form! Jag missade helt gravyren då jag var inne i butiken. Såg att en väns dotter precis tagit examen från SLU (Sveriges lantbruksuniversitet), jag får väl skicka ner den till henne.
Jag hade lite slötid framför datorn under mellandagarna. Då passade jag på att rensa bland mina bokmärken och märkte att det bara finns en handfull av ”mina” bloggar kvar som ens presenterar nytt material. Minnet börjar svikta och dessvärre går det inte ens att skaka fram de där jag alltid läste då barnen var små. På den tiden var det mest bara pysselbloggar av olika slag, mycket scrapbooking. Flera av mina amerikanska favoriter har antingen lagt av eller blivit försäljare (tråkigt med säljvinkel på alla inlägg och inte alls något jag gillar att lägga min tid på), några har blivit kortmakare och åter andra har vinklat sig åt inredningshållet. Bloggen är ett så trevligt sätt att ta in text och bild, inte samma hets som i exempelvis Instagram (fortfarande så nöjd över att inte lägga tid där). Rörligt bildmaterial med eld i baken som direkt går över i något nytt lika icke-givande (YouTube shorts och Facebook vad-de-nu-heter) gör mig galen, Tik-Tok har jag inte och kan inte uttala mig om. Hur som helst, Sofia Woods blogg läser jag ibland och beslut togs om att den fick vara kvar på listan. Jag passade på att gå igenom de andra Elle-bloggarna, men inser att det inte finns mycket där för mig. Däremot började jag fundera runt gåvor, för jag såg flera presentera sina julklappar i de olika bloggarna där. Dessa var mer eller mindre ”sådant som jag länge velat köpa” eller ”sådant jag sneglat på länge”, alltså något som på förhand var bestämt av gåvotagaren, inte gåvogivaren.
I år jobbar jag som sagt på mina RUTIN:er. Bara en i taget för att det inte ska bli ohållbart, just nu dagboksskrivande varje kväll. Tankarna rör sig dock mycket runt sådant som jag önskar att jag hade rutin på. Flera önskerutiner är sådana som redan funnits i mitt liv under någon eller några perioder. Att ha bra koll på dagar att uppmärksamma var en sådan, och i samband med det var jag också mycket bättre på att ge gåvor. Dit hade jag gärna kommit igen! För att det inte ska bli en stor kostnadsfråga gäller det dock att ligga i framkant och vara bättre på att uppdatera presentlådan. Dessutom är det svårt att köpa grejer på folks ”köp det här till mig”-listor om man räknar med rimliga summor. Min gåvobudget har stramats åt i takt med att levnadskostnader ökat så dramatiskt, så om jag ska kunna ge bort grejer till fler personer behöver jag tänka om. Second hand är toppen tänker jag, liksom ätbara gåvor och ex. kökshanddukar på utförsäljning. Om nu personen som får gåvan inte uppskattar den får det stå för den. Frågan jag ställer mig är vad en gåva är och vad jag kan förvänta mig som gåvogivare.
Rent juridiskt gäller följande: ”En gåva är när du ger en annan person en sak eller någon egendom utan att få något tillbaka i utbyte för det. Om vi klär det i juridiska termer innebär det att du överför din äganderätt för något till en annan person utan att få någon ersättning för överföringen. Utgångspunkten är att gåvan blir giltig i samband med du lämnar över saken till den som ska ta emot gåvan.” Det står ingenting om att gåvotagaren behöver bli glad eller tacksam. Det står ingenting om att gåvogivaren måste ge något som säkert kommer att uppskattas, men det är lätt att räkna ut att man känner sig extra glad om man får en gåva som någon tänkt till lite runt. Det står ingenting om gåvotagaren ska bli överraskad eller överväldigad. Det står bara att gåvogivaren ger något utan att få något tillbaka.
I forskning om altruism, alltså att hjälpa någon utan att förvänta sig något tillbaka, visar det sig att det i princip är omöjligt att vara helt osjälvisk. Det känns helt enkelt bra att hjälpa till där det behövs! Att tvingas hjälpa eller kanske känna sig tvingad att ge något som sedan inte uppskattas lägger sig däremot gärna som en klump i magen. Summa summarum konstaterar jag att svaret på vad en gåva är blir olika beroende på vad jag förväntar mig efter att gåvan har överlämnats. Är jag nöjd med att gåvotagaren varken blir glad eller tacksam, eller kanske till och med visar missnöje över att hen uppenbarligen inte fick något som uppskattades, då funkar det att ge bort vad som helst. Personer är så olika. Somliga blir tacksamma för allt de får, andra blir inte ens nöjda då de får något de önskat eftersom de gärna hade velat få ännu mer. Vill jag däremot garantera mig om att gåvotagaren blir någorlunda nöjd gäller det att välja säkra kort. Då gäller det att vara lite om sig och kring sig, kanske lägga på minnet vilket godis de gillar, om de är personer som bränner många ljus, om de gillar upplevelser (en eftermiddag på promenad på ett nytt favoritställe är en gåva så god som någon) eller om de kanske samlar på något. Att ge bort dyra saker som folk har väldigt specifika preferenser runt kan vara svårt, men finns det en väldigt utpräglad stil hos den som ska få gåvan är det lättare att kunna överraska. Hur tänker du runt detta? Vad är en gåva?
De fyra förrymda ankorna har tydligen inte setts till av någon som har koll på bortsprungna djur på Sturkö och Tjurkö. Jag börjar landa i att de antagligen fallit offer för någon förövare. Under tiden har Pim lugnat sig och sticker inte undan så fort hon ser mig. Ankor är flockdjur, hon behöver lite vänner. Tills vi kan fixa det verkar hon nöja sig med mig, kråkorna och skatorna. En dag i taget.
Igår kom detta härliga paket i brevlådan. Dottern vet vad mamman älskar. Cholulasås gör snart sagt all mat godare! Eller, kanske inte, men det är iallafall min favvo-favorit. Fläderfiskarna var utsökt goda och simmade snabbt ner i våra magar här hemma. Jag gillar ”Swedish Fish” i alla färger och tycker att de kan komplettera med den här sorten också!
Det har pysslats lite här hemma de senaste dagarna. Det går inte fort och är inte fokuserat, men det ger mig så mycket glädje! Känner mig ibland som sexåringen jag en gång var, hon som älskade att lukta på Björnklister, då jag målar, limmar och skriver. Kul är det i alla fall. Känner FRAMÅTANDAN i mig. Inte räds jag konventioner, jag försöker göra lite som andan faller på. Detta intalar jag åtminstone mig själv, egentligen har jag lite svårt för det och vill gärna följa mönster och regler.
Alltså, irisen har en rent fantastisk färg och trots att detta lilla arrangemang står på norrsidan verkar det ta för sig och växa. Tulpanblad börjar bryta mark både i trädgårdslandet och i stora byttan vid verandan; ja, ja, våren väntar! Snödropparna lyser upp lite här och var, alla högar jag inte tog hand om i höstas behöver nu gås igenom. Tomathinkarna ska tömmas i komposten och diskas allihop. Det är långt kvar tills något ska planteras i dem, men det ser för skräpigt ut vid södersidan på ladan. Problemet med skräp (vi har lite grejer som behöver transporteras bort, samlat på några få ställen förvisso, men ändå) är att det inte känns lika nödvändigt att hålla städat runt omkring heller. Det ser inte ut som något skrotupplag, men så mycket är ”så länge” eller ”halvfärdigt”. Jag vägrar hamna i stressen som min mamma alltid kände att få saker gjorda, men kanske borde jag stressa lite mer än jag gör? När man har varit i botten är det dock inte lockande att leta sig neråt igen. Jag siktar på att hålla mig flytande, eller till och med bryta ny mark ovanför. Men tömningen av ladan är nästan klar och det på kortare tid än jag hade planerat för. Är inte det bra så säg?
Planttanten njuter av den nya långköraren på övervåningen! Norrfönstret är orkidéernas bästa vän vad det verkar. Jag saknar verkligen inflyttningsorkidén som bodde här från december 2016 till förra årets spinnattack. Den stod i blom eller med knoppar på gång konstant i fem år. Har aldrig varit med om något liknande! Nu verkar denna kompis åtminstone visa liknande tendenser, så jag håller tummarna.
Jag vill avsluta med ett citat från en intervju av en rysk kvinna igår, en påminnelse om hur viktigt det är att vi har blicken riktad framåt:
”Vad kommer att hända i Ryssland framöver?” ”Livet går vidare, vi fortsätter leva.”
Jullängtan. Japp, nu har den infunnit sig. Jag har högar med julklappar på golvet i arbetsrummet och några fina pappersmagasin med advents- och jultema. Hela internet är fullt av precis samma typ av information, men jag ser ett värde i att sitta ner med en bok eller tidning och ta på sidorna, ta in bildinformation utan att den strålar från en skärm. Just tidningarna tjuvläser jag för att sedan skicka vidare till olika personer som jag tänker kan få glädje av dem.
Jag älskar att ge presenter! Jag har inte riktigt kommit igång igen efter året då mina föräldrar gick bort, men sakta återkommer lusten att förgylla andras liv. Överraskningspaket är ju alldeles fantastiskt att fixa. Själv fick jag för ett tag sedan ett halsband av en vän som vet hur mycket jag älskar ”mina berg” i Orem. Det var förvisso en födelsedagspresent, men då det hamnat på avvägar och kom fram mycket senare blev det en riktig överraskning då det väl dök upp hos mig. Nu förgyller detta halsband mitt liv på daglig basis, inte bara då jag har det på mig, eftersom jag hängt det jämte vårt blyglasfönster på bergen på toaletten.
Här står de redo i arbetsrummet, presentpappersrullarna. Jag har stoppat dem i en gammal rektangulär plastsoptunna från USA som passar utmärkt för ändamålet. Själva presentinslagningen är en inte helt oviktig del i presentgivandet, åtminstone för mig. Det är inte särskilt ofta jag ger utrymme för mitt pyssliga alter ego numera, men när det händer så pickar mitt gamla hjärta lite fortare. Det är ju så roligt! Ja, jag längtar. Och längtan är en viktig del i den förväntan jag känner runt den här tiden varje år. Jag kommer knappast att göra ens hälften av allt jag drömmer om, kanske inte ens en tiondel, men det som händer i mitt huvud ger mig också glädje. Det känns fint att skriva det och acceptera att det faktiskt är så. Jag hoppas att också du har något att längta till och glädjas över!
Genom åren har jag omvärderat många olika ställningstaganden. Det har lett till att jag nu står här med en kärna som jag tycker är väldigt mycket jag, men en persona som skiljer sig mycket från den jag en gång var. Jag har varit en perfektionistisk och hårt dömande människa (mest gentemot mig själv, typiskt ätstörd duktig flicka, men alla fick i tystnad skopor av ovett) med en väldigt fyrkantig världssyn och samtidigt full av kärlek, omtanke och generositet. Idag har jag gått igenom så mycket elände att jag ödmjukats många gånger om samtidigt som jag inte längre accepterar allt för mycket kognitiv dissonans i mitt sinne. Jag har svårt att acceptera ”därför” som svar. Jag har tyvärr blivit mer cynisk i den här processen (min mamma tyckte att jag hade blivit ”hård”, men jag antar att det var för att jag gjorde precis allt som både hon och alla andra ville/förväntade sig/krävde/i-mitt-sinne-ville-ha-gjort då jag var yngre), men det är något som har lett mig till en skogsglänta med ljus och rymd, med frisk luft att andas och ett sus som filtrerar världens krav.
Efter hela den utläggningen kommer här själva det som jag tänkte skriva om. Jag har flyttat så många gånger att jag lärt mig att det är helt onödigt att haka upp livet på prylar och ytliga ting. Vi har rensat och rensat och rensat, och ändå har vi alldeles för mycket prylar. Jag har funderat mycket över orättvisa och själslig ro, ansvar för andras välbefinnande och min roll som världsmedborgare, miljö och svält, etik och moral, tro och vetenskap. I den processen har jag ibland mått väldigt illa över strävan efter det världsliga, både hos mig och andra. Flashigare adress, större bilar, designprylar, lyxmat, resor… Vad är meningen, liksom? Och vad gör det med mig som person att sträva efter dessa grejer? Är det nödvändigtvis dåligt att vilja ha mer, ha bättre, bli bättre, utnyttja sina resurser på ett smartare sätt? Efter alla turer fram och tillbaka har jag landat i att ”allt har sin tid” och att vi har olika behov i olika perioder av livet beroende på vem vi är. Någon som jag upplever som väldigt ytlig kan ha vuxit upp i stor otrygghet och finner frid i att ha så mycket pengar att röra sig med att det finns möjlighet till lyx och extra flärd. Det är inte mitt ansvar att fördöma detta. (Därmed inte sagt att en livsstil som slösar väldigt mycket på någon, eller något, annans bekostnad är något jag ser lätt på, men eftersom jag tror på individens kompetens och fria val hoppas jag ju att denna person hittar något djupare i processen. Jag kan inte låta bli att tänka på Marko Lehtosalos sommarprat.)
Då jag fyllde 50 i höstas funderade jag mycket runt det faktum att jag faktiskt hade precis vad jag behövde och mer därtill och att jag kanske skulle låta familj och vänner hedra min stora dag genom att hjälpa någon som inte hade det lika bra som jag. Jag landade i något helt annat. Trendenser-Frida skrev att PH 5-lampan (som jag ”älskat” i trettio år) hade kommit i en monokrom färgskala och jag kände då att det var på sin plats att önska en vit lampa som skulle kunna bli vardagslyx i resten av mitt liv! I samband med födelsedagen presenterade min fantastiska storfamilj ett presentkort då lampan inte hade levererats än, och vid yngsta dotterns flytt hade vi äntligen möjlighet att ta hem den hit till Sturkö.
Jag har landat i att jag kan älska både människor och prylar. Det är min övertygelse att man kan vara en god människa trots att man älskar en onödigt lyxig lampa (och jag behöver inte ens dra till med ”kognitiv dissonans” för att motivera detta). Mitt hjärta slår en liten extra volt då jag ser denna vackra ljuskälla lysa upp vårt kök och även om jag vet att jag snart kommer att bli blind för det faktum att den hänger där så är jag otroligt glad och tacksam.
Grattis på 50-årsdagen till maken! I dessa coronatider kändes det inte helt självklart att fira med släkten, men så blev det ändå. 50 är respektingivande och jag satt för ett tag sedan och fnissade lite över mammas, farmors och mormors ”50-årsuppvaktningsfoton” som alla kändes väldigt gammeldags. Nu tog jag inget liknande på maken. Här står han i alla fall med videbukett och paketet från nästan hela tjocka släkten – en flaggstång med både flagga och vimpel!
Vad bjuder man på för att fira en jubilar? Tja, jag tyckte att det var på sin plats med smörgåstårta och gjorde därför en med havstema och en lite mer exotisk med curry, rostbiff och bacon. Det var roligt att dekorera och jag försökte få dem att se lite extra festliga ut. Yngsta dottern gjorde varma mackor i våffeljärnet till de som inte gillar smörgåstårta. Hon var strålande duktig och hade antagit och förberett ett rimligt antal, så sedan var det bara att lägga till ev kött och pizzakryddor. Rekommenderat förfarande!
Är det kalas så är det, så det fick bli tårta på tårta. Det blev favoriter i repris: påsktårta (Oscar den II:s tårta), Mormor Brittas tårta (Biskop Auréns rosa tårta, aka Sverigetårtan), brownietårta med chokladganache, grädde och färska jordgubbar samt KP:s päronbiskvier. Jag hoppas inte att någon gick hem hungrig.
Nu kan maken fortsätta leva livet i skuggan av sin flaggstång, med goda vinbär att plocka direkt från busken lite senare i år, alltid med sin nya kikare i högsta hugg och boken med fågelljud i hörlurarna. Jag tror hans liv som femtioplussare kan bli ganska fint.
För tre år sedan fyllde min ena syster 40. Nu är hennes födelsedagspresent färdig! Det tog bara tre år att sätta igång med själva stickningen och fyra månader att slutföra den… Nästa år är det dags för ännu en sådan här gåva. Börjar jag nu kommer den att bli färdig i god tid. Det lockar faktiskt lite.
Idag fixas det med julklapparna här. Själv har jag handlat färdigt. Nästan. (Jag måste alltid lägga till det där nästan.) Eftersom vi har ett Amazon Prime-konto använder jag gärna detta bekväma sätt att handla så ofta det går. Man betalar en årsavgift på $99 och det betalar sedan alla transportkostnader. Det ingår också gratis film och musik, men det är jag inte lika bra på att utnyttja. Jag har handlat en del på Etsy, något som uppmuntrar småföretagare runt om i världen. Här i Utah finns otaliga hantverkare och i helgen tänker jag passa på att besöka en julmarknad i grannstaden Provo för att insupa inspiration och kanske handla något litet som fattas till julklappsleken vi kommer att leka då våra gäster från Sverige och Kalifornien kommer på besök.
Vi har ett par grannar som skämmer bort oss med fina och omtänksamma presenter till de olika högtiderna. Årets present slog alla rekord. Biljetter till nya Star Wars-filmen tillsammans med presentkort på popcorn och dricka och därtill en hel ask av deras fantastiska, hemgjorda praliner! De är galna. Vi försöker komma på något omtänksamt och speciellt som de skulle uppskatta, men det är inte lätt. Helst skulle jag skicka iväg dem på SPA, men det här är ingen presenttävling och jag vet att de gör det här för att de kan och tycker om att dela med sig av det de har. Det känns bara lite klurigt att komma på något som känns riktigt personligt.
Om en vecka fyller yngsta dottern 15 år. Att ha både födelsedag och jul i december är inte ultimat, men jag tror att vi har lyckats hålla något slags bra balans i år. Både hennes och resten av familjens bästa julklapp är annars att min syrra och hennes familj kommer, så jag hoppas att vi med gemensamma krafter kan skapa härliga minnen tillsammans. Sådana är mer värdefulla än något man kan köpa för pengar…
… min systers sjal som äntligen är färdig efter att jag har haft stickningen igång i över åtta månader. M fyllde 40 i mars och det var för att fira denna högtid som jag satte igång med projektet från början, men efter ett tag började jag misstänka att det skulle dra ut på tiden. Det var bara jag som var seg och jag fick inte till någon stickrutin förrän för någon månad sedan. Jag måste säga att om jag inte hade haft som mål att slutföra projekt innan årets slut så vet jag inte om den ens blivit klar till hennes 45-årsdag. Nu har hon den förhoppningsvis till jul i alla fall. Problemet är att jag fortfarande inte gjort något fint till min bror som redan hunnit bli 42 och jag har flera syskon till som så småningom ska firas. Det kanske finns något annat hantverksprojekt jag kan satsa på? 😀
Jag tycker alltid det är något av magi när man har tvättat upp något stickat och sedan sträcker på det till rätt form.
Min dotter fick pausa från att läsa på inför slutprovet i Accounting som hon hade senare på dagen för att hjälpa mig med modellandet.
Sådär blev den. DROPS Lace heter garnet och mönstret (+de sista 5 varven som jag struntade i efter att ha tappat två maskor och blivit tvungen att dra upp ett par varv när jag bara hade två varv kvar, fast jag tycker det blev okej ändå) hittar du här om du längtar efter efter ett utmanande stickprojekt. Garnet är alldeles underbart, består av alpacka och siden och skimrar knappt märkbart i olika färger
Tacksamhetslista 24 november 2014
jag hann med allt som jag skulle idag trots att schemat var smockat
Gs master class på Drum Labs fick jag vara med på fast jag bara ville lyssna på Bachduetterna som han och hans lärare skulle spela upp mot slutet – kul att jamma i en trumcirkel
tacksamhetstema på familjekvällen
hårt arbetande barn som försöker göra sitt bästa också när saker och ting ”suger”
kardemumma
ivägskickade paket
mitt ord för året , REACH, som har hjälpt mig framåt på så många sätt
att lyssna på en 80-årig trumpetare (sonens gamla klasskompis pappa) spela med sådan känsla som Jan Allan
