02 apr

Kan man känna ”kärlek” till prylar och ändå vara en god människa?

Genom åren har jag omvärderat många olika ställningstaganden. Det har lett till att jag nu står här med en kärna som jag tycker är väldigt mycket jag, men en persona som skiljer sig mycket från den jag en gång var. Jag har varit en perfektionistisk och hårt dömande människa (mest gentemot mig själv, typiskt ätstörd duktig flicka, men alla fick i tystnad skopor av ovett) med en väldigt fyrkantig världssyn och samtidigt full av kärlek, omtanke och generositet. Idag har jag gått igenom så mycket elände att jag ödmjukats många gånger om samtidigt som jag inte längre accepterar allt för mycket kognitiv dissonans i mitt sinne. Jag har svårt att acceptera ”därför” som svar. Jag har tyvärr blivit mer cynisk i den här processen (min mamma tyckte att jag hade blivit ”hård”, men jag antar att det var för att jag gjorde precis allt som både hon och alla andra ville/förväntade sig/krävde/i-mitt-sinne-ville-ha-gjort då jag var yngre), men det är något som har lett mig till en skogsglänta med ljus och rymd, med frisk luft att andas och ett sus som filtrerar världens krav.

Efter hela den utläggningen kommer här själva det som jag tänkte skriva om. Jag har flyttat så många gånger att jag lärt mig att det är helt onödigt att haka upp livet på prylar och ytliga ting. Vi har rensat och rensat och rensat, och ändå har vi alldeles för mycket prylar. Jag har funderat mycket över orättvisa och själslig ro, ansvar för andras välbefinnande och min roll som världsmedborgare, miljö och svält, etik och moral, tro och vetenskap. I den processen har jag ibland mått väldigt illa över strävan efter det världsliga, både hos mig och andra. Flashigare adress, större bilar, designprylar, lyxmat, resor… Vad är meningen, liksom? Och vad gör det med mig som person att sträva efter dessa grejer? Är det nödvändigtvis dåligt att vilja ha mer, ha bättre, bli bättre, utnyttja sina resurser på ett smartare sätt? Efter alla turer fram och tillbaka har jag landat i att ”allt har sin tid” och att vi har olika behov i olika perioder av livet beroende på vem vi är. Någon som jag upplever som väldigt ytlig kan ha vuxit upp i stor otrygghet och finner frid i att ha så mycket pengar att röra sig med att det finns möjlighet till lyx och extra flärd. Det är inte mitt ansvar att fördöma detta. (Därmed inte sagt att en livsstil som slösar väldigt mycket på någon, eller något, annans bekostnad är något jag ser lätt på, men eftersom jag tror på individens kompetens och fria val hoppas jag ju att denna person hittar något djupare i processen. Jag kan inte låta bli att tänka på Marko Lehtosalos sommarprat.)

Då jag fyllde 50 i höstas funderade jag mycket runt det faktum att jag faktiskt hade precis vad jag behövde och mer därtill och att jag kanske skulle låta familj och vänner hedra min stora dag genom att hjälpa någon som inte hade det lika bra som jag. Jag landade i något helt annat. Trendenser-Frida skrev att PH 5-lampan (som jag ”älskat” i trettio år) hade kommit i en monokrom färgskala och jag kände då att det var på sin plats att önska en vit lampa som skulle kunna bli vardagslyx i resten av mitt liv! I samband med födelsedagen presenterade min fantastiska storfamilj ett presentkort då lampan inte hade levererats än, och vid yngsta dotterns flytt hade vi äntligen möjlighet att ta hem den hit till Sturkö.

Jag har landat i att jag kan älska både människor och prylar. Det är min övertygelse att man kan vara en god människa trots att man älskar en onödigt lyxig lampa (och jag behöver inte ens dra till med ”kognitiv dissonans” för att motivera detta). Mitt hjärta slår en liten extra volt då jag ser denna vackra ljuskälla lysa upp vårt kök och även om jag vet att jag snart kommer att bli blind för det faktum att den hänger där så är jag otroligt glad och tacksam.

17 jan

Överkonsumtion och understimulans.

I vårt garage ligger nu ett mindre lager av kartonger, plast och frigolit. Vi har sannerligen bidragit till skräpberget sedan vi flyttade hit. Vi har köpt så få saker som möjligt och har hållit oss till IKEA efter att det visade sig vara jättesvårt att hitta bra second hand-fynd, men IKEA-grejer kommer i kartonger. Vi befinner oss i ett studenttätt område och det bidrar säkert till att det finns mycket skräp och få fynd på de ställen där vi har letat. Pingisbordet hittade K via en bekant på Facebook. Toppenbra! Vi har inrett huset med det allra nödvändigaste och försökt piffa till med tavlor, böcker, instrument och smågrejer som vi tog med oss. Jag vet att vi har grejer som fyller ett helt, stort rum hemma hos min bror, men jag saknar dem inte. Jag saknade grejerna i kökslådan och jullådan som vi glömde märka rätt, men vi har överlevt utan dem också.

Jag har funderat mycket över det där med hur mycket prylar betyder. Affektionsvärden ska inte förminskas! Julvepan som Ks mormor har vävt och korsstygnstavlan som min morfars mor har broderat gjorde att vi kände oss hemma här i julas, att det fanns något som var ”som vanligt” och som kändes tryggt. Det är det där med överflöd jag inte längre kan hantera. Varför fylla på och fylla på när vi redan har så mycket? Jag gillar tanken ”en grej in – en grej ut” som våra vänner praktiserar. Vi har andra vänner som sålde hus och hem, köpte en husbil och som nu lever ett jättespännande liv här i USA. Vi fick tänka till när vi skulle flytta, men de måste ständigt tänka på hur mycket plats allt tar. I garderoben har jag jättelite kläder jämfört med de flesta andra jag känner och ändå använder jag bara en bråkdel av dem… Konstigt, det där.

I går var vi på en kort inköpsrunda, jag och barnen. (Jag orkar knappt, och bör inte heller, förflytta mig även om jag blivit en hejare på kryckor.) Jag köpte med mig 14 plastlådor med lock. $20 för allihop. Snygga och praktiska då locken snäpper till. Nu har alla barn fått varsin låda och jag har tagit hand om resten. Jag orkar inte organisera och så där, men jag har storslagna planer…

Här kommer ett exempel på nödvändigt, men onödigt, inköp. Vi har två notställ hemma, men på något vis blev båda kvar. G har spelat marimba och använt en strykbräda som notställ. I måndags var jag trött på att ha detta ständiga provisorium uppställt i audienssalen, så vi stannade vid Summerhays Music och köpte med oss ett svart och något stadigare notställ! När sonen packade upp det visade det sig att vi fått fel färg. Notstället var gladrött… Inte gör det mig någonting, snarare tvärtom! På bilden ser det nästan orange ut, men det är inte riktigt så hysteriskt. Hur som helst ser det bra mycket snyggare ut med denna praktiska inredningsdetalj än den förra lösningen!

För övrigt önskar jag att jag kunde spela bas. På Metallicas Facebooksida kunde man idag läsa ”ARIA Guitars is proud to introduce the Aria Pro II Cliff Burton Signature Bass. The bass will be officially launched at The NAMM Show in Anaheim, CA on January 24 – 27. Cliff’s father, Ray Burton, will be on hand at the Aria Guitars booth to do the introduction and sign autographs on Friday, January 25 at 12:00 noon.” Jag nöjer mig egentligen med att spela basstämman på Guitar Hero. Fast om jag fick välja om, då skulle jag vara en ruggigt bra basist. Nu är det bara så att OM inte finns, och nu kan jag bara spela fiol och piano skruttdåligt fast jag borde vara duktig på båda. Fyyy. Förresten, varför blir basisterna aldrig kända? Förutom kanske då Cliff Burton som ju dog i en bilolycka i Sverige då jag gick på gymnasiet. Hårdrockarna på skolan sörjde… Får jag välja sätter jag Geddy Lee från Rush som min favorit. Han är lite duktig på allting den mannen. Japp.

28 okt

Betyder saker något för dig?

Jag vet att jag har tjatat lite, men jag vill dröja mig kvar vid ämnet lite till. Hur mycket betyder saker egentligen för dig? Hur fäst är du vid dina prylar, vid möbler, vid saker som ibland inte ens har någon funktion? Jag har fått möjlighet att fundera mycket runt detta då jag har varit med om att hjälpa en gammal människa komprimera sitt bohag till att få plats i ett (litet) rum och under ungefär samma tid ha sett min syster och hennes familj packa ihop sitt vardagsliv inför en utlandsflytt. Jag funderade på vad som skulle hända om någon annan skulle få ta hand om mitt, eller vårt, hem och allt som finns här. Med jämna mellanrum har vi utrensningar i garderober och förrådsutrymmen, men fortfarande har vi mängder med saker som är alldeles meningslösa och som aldrig kommer att komma oss till nytta!

I helgen får vi finbesök med anledning av en uppkommande kusinträff. Tjoho! Problemet var bara att vårt gästrum och förråd har blivit igenproppad med konstiga saker under kanske en månads tid. Det började med en kasse med kläder som ska lämnas över till några tjejer som är lite yngre än våra, fortsatte med jobbmaterial från både K och mig och allt blev riktigt igenproppat av sista mormorsflytten. I förrgår började jag röja. Det slutade med två storstädade och utröjda badrum, struken tvätt, omorganisering av en garderob och ett gästrum i toppskick. Nu ska skräp slängas, men det finns också två högar med ”säljes” och ”skänkes”. Mitt skräp kan vara någon annans fynd. Innan jag fortsätter min dag får ni se en bild på den fina lampa som vi fick ta över och som nu hänger i sovrummet och ”betyder” något. Eller, den har i alla fall en funktion och därmed existensberättigande. Haha! Ha en fin helg, hörni.

Mässingsdetaljer och mjölkvit glaskupa. Fint!

Här drog jag ner dimmern lite så ni lättare kan se det fina mönstret i skärmen.