reach

02 dec

Hej december!

Idag är jag fri att skriva om vad jag vill och hur jag vill, men jag vet inte om det blir så mycket roligare för det. Jag har jobbat en massa hela dagen, både som lärare och som allt-i-allo till You Do, men jag har också hållit på med Ett Litet Ord för att knyta ihop säcken då det gäller reach. Jag har följt Ali Edwards egna tankar runt detta projekt med ledord och har fått nya uppgifter en gång i månaden. Jag hade bara gjort några av dem, men under lovet och idag har jag klarat av några till. Det är bra att jag har bloggen och dagboken att gå tillbaka till. Här hittar du information direkt på Ali Edwards hemsida.

Det jag kan säga är att det har gett mig jättemycket att arbeta med reach! Det var inte ett ord som kom sig helt naturligt att välja, så jag är glad att jag känner så. Sammanfattningen kan jag lägga upp här i bloggen när jag är färdig om du vill läsa vad jag kom fram till.

Idag kom det inte ett, utan tre paket på posten. Jag blev så glad, så glad. En vän från Huddinge hade skickat ett välfyllt må bra-paket med allt från en underbar svensk tidskrift som heter ”Good News Magazine” – bara goda nyheter till ett fint kort, en Tara (tidning för kvinnor i min ålder) och en massa godis. Det mesta har jag lagt undan! Det gäller att hia sig när det kommer sådana överraskningar… Min syrra hade hört hur sugen jag var på Juleskum och hade skickat två påsar: en till familjen och en egen till S som snart fyller år. Det tredje paketet var en gratiskalender från Shutterfly. Vet inte var jag ska hänga den eller om den ska ges bort. Vi får väl se!

Äldsta dottern har börjat hänga med mig till yogans måndagspass. Det är jättekul att göra något så uppbyggande tillsammans, att ha något att dela med sin tonåring. Det kan varmt rekommenderas.

Förresten, jag höll ju på att glömma att jag, K och E var på Messiah Sing-In i Salt Lake City i går! Det var fantastiskt på alla sätt och vis. Utah Symphony spelade vackert och solisterna var duktiga. Publiken var oväntat skickliga vilket gjorde upplevelsen näst intill överväldigande. När orkester och solister blev inropade en extra gång efter konsertens slut kom de tillbaka och så körde de Hallelujakören igen. Konsertsalen darrade nästan av intensitet och jag slutade sjunga och stod där och grät för mig själv medan alla dessa änglastämmor sträckte sig mot himlen. Vilken upplevelse! Jag vill tillbaka nästa år igen…

Och så glömde jag att uppmärksamma min fina, fina pluttsyster. Jag har nämligen fyra småsystrar, men det är den yngsta som fyller 22 år idag. Det gör man bara en gång! Tänk att det har gått så många år sedan hon svepte in i vår familj som en stormvind. Du är bäst K. Puss och kram.

25 nov

Månadens klädesplagg är givetvis…

… min systers sjal som äntligen är färdig efter att jag har haft stickningen igång i över åtta månader. M fyllde 40 i mars och det var för att fira denna högtid som jag satte igång med projektet från början, men efter ett tag började jag misstänka att det skulle dra ut på tiden. Det var bara jag som var seg och jag fick inte till någon stickrutin förrän för någon månad sedan. Jag måste säga att om jag inte hade haft som mål att slutföra projekt innan årets slut så vet jag inte om den ens blivit klar till hennes 45-årsdag. Nu har hon den förhoppningsvis till jul i alla fall. Problemet är att jag fortfarande inte gjort något fint till min bror som redan hunnit bli 42 och jag har flera syskon till som så småningom ska firas. Det kanske finns något annat hantverksprojekt jag kan satsa på? 😀

Jag tycker alltid det är något av magi när man har tvättat upp något stickat och sedan sträcker på det till rätt form.

Min dotter fick pausa från att läsa på inför slutprovet i Accounting som hon hade senare på dagen för att hjälpa mig med modellandet.

Sådär blev den. DROPS Lace heter garnet och mönstret (+de sista 5 varven som jag struntade i efter att ha tappat två maskor och blivit tvungen att dra upp ett par varv när jag bara hade två varv kvar, fast jag tycker det blev okej ändå) hittar du här om du längtar efter efter ett utmanande stickprojekt. Garnet är alldeles underbart, består av alpacka och siden och skimrar knappt märkbart i olika färger

Tacksamhetslista 24 november 2014

jag hann med allt som jag skulle idag trots att schemat var smockat
Gs master class på Drum Labs fick jag vara med på fast jag bara ville lyssna på Bachduetterna som han och hans lärare skulle spela upp mot slutet – kul att jamma i en trumcirkel
tacksamhetstema på familjekvällen
hårt arbetande barn som försöker göra sitt bästa också när saker och ting ”suger”
kardemumma
ivägskickade paket
mitt ord för året , REACH, som har hjälpt mig framåt på så många sätt
att lyssna på en 80-årig trumpetare (sonens gamla klasskompis pappa) spela med sådan känsla som Jan Allan

23 nov

Omklädd pianopall (REACH-projekt).

I två år har vi haft en urful pianopall klädd i plastläder. Jag har haft planer på att klä om den sedan dess och tro det eller ej, men idag blev det av. 2014 närmar sig sitt slut och samtidigt som jag har börjat fundera på nästa års ord så lever jag i högsta grad detta års ”reach”. Det har gett mig så mycket på många olika plan! Det här med att sätta mål och nå dem har inte varit min stora styrka och är det fortfarande inte. Däremot har jag samlat många lösa tankar i år och sett till att inte drömma bort all min tid utan också genomföra sådant som inte är ”städa, tvätta, laga mat, jobba”. (Sådant har jag nämligen alltid varit ganska bra på att lägga energi på.)

Idag var det alltså dags att attackera pianopallen. Orsaken till att jag inte har klätt om den är att vi inte har haft någon möbelhäftapparat, men jag kunde ju ha lånat en av någon av alla superpyssliga grannar. Nu slutade det med att jag köpte en för en dryg hundralapp. Hm. Hela projektet, om man bortser från tygköpet, tog mindre än en timme med lite hjälp av maken och lite mer hjälp av äldsta dottern. Påminn mig igen… Varför skjuter jag alltid upp sådant här?

1. Här är plastlädret. Jag fick montera bort ben och benställning, men det gick i ett nafs med skruvdragaren. Lite klurigare var det att dra bort de gamla häftstiften, men maken hjälpte mig med det. Det visade sig att det satt 2 343 522 häftstift till när jag hade plockat bort kartongen som satt på undersidan för att se snygg ut, så det slutade med att jag bara skar bort hela skinnet med en skalpell. Bra kvinna reder sig själv…

2. Se där. Med dessa eminenta verktyg klarade jag mig alldeles utmärkt. Tyget är ett tjockt och lyxigt möbeltyg som låg i en fyndhylla. Jag betalade mindre en en hundralapp och då finns det tyg kvar till en stor kudde om vi nu skulle vara hågade. E var med mig på Jo-Anns då vi hittade det. Vi tyckte båda det var bra med ett tyg som har samma grundfärg som soffan (mörkgrå, fast det ser svart ut här) och som kan plocka upp vilken färg man nu vill fokusera på beroende på vilken årstid det är.

3. Det färdiga resultatet. En glad färgklick som går lätt att uppdatera om vi nu skulle tröttna!

4. Helt plötsligt känns dessvärre tavellisten felklädd, men det ska väl inte vara så svårt att fixa till nu när det snart är advent och allt… Uppdatering lär komma rätt snart.

08 okt

Städa upp och göra hemtrevligt.

Nu när året officiellt har gått in i sista fjärdedelen känns det bra att återgå till mitt ord, REACH, för att se om det verkligen har påverkat mitt liv något. Vad ska jag göra för att nå ut, nå in, nå upp, nå fram till alla mina olika mål?

Ett mål som jag har haft länge är att känna mig mer hemma här. Inte mer hemma i just USA eller i grannskapet, det har jag inga problem med, utan mer hemma i huset. Jag hade nog gärna velat ha vita väggar, men nu har vi bestämt oss för att inte lägga ner pengar eller energi på just stora renoveringsprojekt. Det får bli till att jobba mer med textilier, tavelupphängningar, personliga dekorationer och annat istället. Den senaste veckan har vi gjort just det. Det känns verkligen bra!

Det största projektet var nog att köpa sängbord på KSL (typ Blocket) till K och mig och fräscha upp dem med ny färg. Resultatet visar jag någon gång senare i veckan.

Vårt Front Room har fått en ny och hösthärlig kudde som vi köpte på Pier 1 Imports. Jag bad yngsta dottern vika några tranor av Sprouts fina höstreklamblad och de hänger nu uppe i IKEA-lampan. På bordet har vi pumpor från Target och Pier 1 Imports samt ett grönt ljusfat från Hobby Lobby. Allt detta har köpts till jämförelsevis mycket låga priser.

Tillsammans med grannen Ms fina blomsterbukett står ett hopplock av ljusstakar av diverse slag och ett kort på barnen från vår Hawaii-semester som gör mig glad.

Denna vackra och färgglada bukett hade yngsta dottern vikt ihop till mig inför födelsedagen. Vem blir inte glad av dessa evighetsblommor? De får stå framme på matbordet länge till.

Här har vi Blekingehörnan. Soffans överdrag är nu tvättade i fyra omgångar för att undvika allt för mycket skrynklor och i kväll ska de sista överdragen komma på plats. Uppe till vänster hänger den härliga gamla kartan över Karlskronas skärgård som jag köpte för 2,5 år sedan. Efter diverse rabattkuponger blev det äntligen dags att rama in den till det facila priset av närmare $200. Dyrt, men ändå mycket mindre än vad det hade kostat i vanliga fall. Till vänster om fönstret hänger en canvas med en soledgångsbild från Sturkö som jag gillar extra mycket och till höger om fönstret hänger ett av Jan Abramssons tryck. (Jans tavlor är fantastiska. Kolla gärna på hans hemsida, men ännu hellre på hans original som hänger lite här och där. En vacker dag…)

Att städa är ett evighetsgöra. Jag behövde en allvarlig upprensning bland mina bokmärken då datorn börjar få några år på nacken. Jag ser här att det är omöjligt att avläsa denna skärmavbild, men jag började med 79 olika hemsidor/bloggar/forum under scrapbookingfliken och slutade med 40. De flesta var helt enkelt länkar som inte längre leder någonstans för mig eftersom personer har slutat blogga, företag har lagt ner och jag inte längre är med i några scrapbookingforum. Så kan det bli! Allt har dock sin tid och den nya listan känns fräsch och uppdaterad även om det nästan gjorde lite ont att klicka bort vissa av länkarna.

03 apr

Aprilväder.

I morse var det till att plocka fram mössa, vantar och halsduk till morgonpromenaden. Allt var snötäckt och eftersom jag hade vant sig vid lite varmare väder tog det emot att gå ut i kylan. Det är morgnar som den här det är bra att ha någon annan som träningssällskap, för annars är det lätt att bara ställa in.

Det var så vackert och stilla ute! Det är spring break först nästa vecka, men det kändes som att alla redan hade gått på semester. De stackars aprikosblommorna såg ut som popcorn med sitt snötäcke och jag hoppas att snön inte ställde till med elände. Förra året vid den här tiden var det redan runt 15-20 grader och våra persikoträd hade slagit ut, men nu är de bara i knopp och klarade nog nattens övningar rätt bra.

Kvällens yogapass var lika härligt som vanligt. Jag kan inte säga att yogan har gjort mig till en ny människa, men jag är klart smidigare än jag var för tre månader sedan! Den där timmen då alla bekymmer släpps och jag bara fokuserar på att förlänga mina muskler, låta tankarna sväva ut i världsalltet och hitta min inre balans är guld värd. Jag tränar lite själv nästan varje dag. Jag har upptäckt att jag automatiskt sträcker på ryggen då jag sitter vid datorn till exempel då det inte längre är bekvämt att sitta och uggla som Ringaren i Notre Dame. Reach är i högsta grad en del av mitt liv och jag är fortfarande mycket nöjd med valet. Jag har varit lite dålig på att uppdatera mina projekt, men just nu är mina tankar mycket privata och jag tycker inte att bloggen är rätt forum för dem. Hur går det med ditt ord? Valde du något för året och jobbar du i så fall fortfarande med det?

Dagens musiktips får bli Esbjörn Svensson Trio då jag känner mig lite jazzig och sitter här och drömmer om att spela saxofon. Esbjörn Svensson dog tragiskt nog i en dykolycka för några år sedan, men deras fina inspelningar finns kvar. (YouTube är lite trist med alla reklamavbrott, men här är en länk på en spellista där. Jag rekommenderar dig istället att köpa en cd, gå in på iTunes eller Spotify.) Förresten ska jag nog fortsätta med Rigmor Gustafsson, för hennes röst är som siden, sammet och sandpapper på en gång, och det är en bra grej.

12 mar

Det känns i luften.

En bekant kom förbi med några jordgubbsplantor i shorts. Solen skiner obarmhärtigt på de smutsiga fönstren. Maskarna dyker upp när man drar upp överflödiga grästuvor och ogräs. Stora snöflingor ena dagen och tio grader nästa känns fullkomligt normalt. Det är vår nu!

Jag försöker nu utmana mig själv då det gäller mina kunskaper i Photoshop och Illustrator. Det ingår i mitt årsprojekt Ett Litet Ord (reach). Jag har alltid utgått från att jag har haft ett problem eller ett uppdrag att lösa. Nu funderar jag istället på vilka kunskaper jag saknar och har bara de senaste veckorna lärt mig nya kortkommandon (som jag hade haft nytta av för länge sedan) och annat klurigt. Dessvärre verkar det som att den äldsta dottern håller på att gå förbi mig när det gäller dessa tekniska utmaningar, men det är något som jag bara uppmuntrar!

Bra sätt att fira våren:

SMASKIGA REVBEN!

Dry Rub:

4 msk chilipulver

2 msk vitlökspulver

2 msk malda senapsfrön

1 msk havssalt

2 msk spiskummin

1 msk koriander

2 msk paprikapulver

1 msk torkad, malen chipotlepeppar (vi tar mycket mindre, och vi drar gärna ner till ca hälften av chilipulvret för tjejernas skull)

Pulvret räcker till två stora revbensspjäll eller tre ”baby back ribs”. Se till att skära bort hinnan på baksidan av revbenen som ev. inte har skurits bort av slaktaren innan du gnuggar in köttet ordentligt med pulver. Låt gärna ligga och dra i kylen väl inpackat i plastfolie några timmar innan de åker skjuts in i ugnen i 150°C. Lägg spjällen med benen neråt över ett galler på en aluminiumfolieklädd djup bakplåt och ringla lite olivolja över. Grädda i en timme. Vänd plåten (inte spjällen) en gång i halvtimmen efter det tills du har gräddat dina revbensspjäll i 3,5 h. (3 h för baby back ribs.) Smaklig spis!

05 mar

Reach – Projekt 5.

To reach – to extend as far as, som i att utmana mig själv till det yttersta.

En av mina systrar fyller snart jämnt och jag har lovat henne en spetsstickad sjal. Det är tur att det är långt kvar till höstens kyliga vindar, för den här skapelsen kommer att ta ett tag att göra färdig! Jag stickade en annan sjal för några år sedan som jag använder jämt och garnet jag stickade i sist, Drops Lace, var så skönt att jag bestämde mig för att göra något liknande till M. Hm. Efter att ha läst igenom beskrivningen ordentligt, plockat fram rätt stickor och nystat upp härvan känns plötsligt projektet långt svårare än då det bara var ett hjärnspöke. Jag tror det blir roligt i alla fall och får jag bara fart på stickorna och kommer ihåg att markera var jag är i mönstret ska det nog gå bra.

Vad har du gjort för att utmana dig själv på sistone?

15 jan

Reach – Projekt 3.

To reach a goal – att nå ett mål (som i det här fallet innebär att slutföra något).

Ibland tänker jag att jag är hemskt bortskämd. Jag är uppväxt i ett hem där hemlagad mat var självklar, där vi fick lära oss vettiga saker som att läsa, sy, sticka, laga mat, vad träden i skogen heter, hur man ympar tre sorters äpplen på samma träd och mycket annat matnyttigt. På fotografens foton på mig och syskonen från 80-talet matchade vi alltid och man kan se att Mamma visste hur man styrde både stickor och symaskin. Far vägrade Lätt & Lagom och krävde smör då när alla trodde att plastmargarin på något vis skulle vara bättre än ”the real deal”. Vi hade hela fiskar i frysen och då och då kom Fars slaktarkompis och slängde upp halva grisar eller kalvar och styckade i rasande fart medan vi försökte hänga med och märka de olika bitarna rätt. Att det skulle vara så här tog jag inte för givet, men det ska erkännas att jag avundades både köpelimpa och sockrade flingor som förekom hos Andra.

När jag träffade maken var det nästan skrattretande att jämföra våra bebisalbum (samma sort, hans blått och mitt rött) där vi såg likadana ut i sjuttiotalsfärger, likadana sängkläder som våra ömma mödrar sytt, våra hemstickade tröjor och allt det andra. Det visade sig att min kära svärmor var minst lika flink i fingrarna som min mamma. Våra barn har också blivit bortskämda med stickade strumpor, lovikkavantar, tröjor och koftor och det verkar inte som att de tycker det är konstigt att slänga ut ”Kan du sticka en Pippitröja till mig?” till sin farmor. Med tanke på hur få som verkar hålla vissa hantverk levande känner jag mer än någonsin att det inte bara är viktigt för mig att hålla mina kunskaper levande, utan också att jag delar med mig till våra barn. Jag vill inte att de ska se mina projekt liggandes på hög. Jag vill att de ser och lär sig själva.

Idag plockade jag upp det näst sista projektet som behöver slutföras innan jag får börja sticka vantar. Det ska bli en sjal i DROPS Lace, ett alldeles underbart garn i alpacka och silke. Härvan förvandlades snabbt till ett fint nystan (jodå, det är också ett hantverk som sätter sig i fingrarna om man gör det många gånger) och det visade sig att jag hade nästan de stickor som behövdes. Jag bestämde mig för att sticka med de lite mindre stickorna jag redan hade eftersom en sjal inte direkt har någon passform. Mönstret är superenkelt. Rätstickning med en ökad maska i början på varje varv så man får en fin spetskant. Jag har redan stickat tio centimeter. Kanske ska det nämnas att det ju går fort i början då man bara har sju maskor plus en ny varje varv, men jag gissar att ett varv snart kommer att kännas väääääldigt långt. Ja, det var väl det. Hoppas att du mår bra och att dina projekt inte heller ligger på hög.

12 jan

Reach – Att bära ordet med mig.

Den plan jag har gjort över hur ”reach” ska få genomsyra mitt liv hittar du här. Här har jag citatet som fångar mitt ord. Under några dagar har jag också haft på mig det silverhalsband som jag tänkte ska hjälpa mig komma ihåg att verkligen leva efter årets devis. Jag tycker det är enkelt och vackert.

Jag har förstått att många är trötta på ord och citat i heminredningssammanhang. Själv kan jag inte med alla dessa Utah-citat (Pinterest) med sjutton olika typsnitt, men det är ju bara jag. Jag hittar fortfarande mycket inspiration i starka citat, i musiktexter, i poetiska texter, i brev och i vacker kalligrafi. Det finns hundratusentals bloggar ute i cyberrymden, personliga projekt ligger på var mans (kvinnas) inspirationstavla på Pinterest efter en dag, Fifteen Minutes of Fame har gått ner i tid, tempot är tufft och det gäller att hänga med. Ja, om man är intresserad. Det är jag inte. Det här fortsätter vara min dagbok och min ventilationskanal.

Jag tänker med jämna mellanrum igenom varför jag bloggar och om det finns någon anledning att fortsätta. Jag tycker det är ett strålande sätt att hålla kontakt med nära och kära även om det naturligtvis vore att föredra att jag orkade och hann skriva massor brev och e-brev till samma personer. En av mina favoritbloggare under många år lade precis ner sin blogg. Hon skrev inte vad anledningen var, men hon har tidigare hintat bl a om att det är tråkigare att blogga när man inte får lika många kommentarer. Skulle det vara en anledning att inte skriva borde jag ha gett upp för länge sedan. Hoho. Så där ja, nu blev det här inlägget inte bara om mitt nya halsband. Hos Erik kommer du inte att få läsa om några halsbandsinköp. Erik är min kusin. Han är en synnerligen spännande och fin människa som har många kloka ord att säga. Jag har bett honom tala på min begravning. Hoppas att han är hundra år när den är aktuell. Som sagt. Kika in i hans blogg. Jag kan lova att den kommer att bjuda på många tänkvärdheter och en del gapskratt.

07 jan

Reach – Projekt 2.

To reach – att nå fram.

Idag skickade jag ett riktigt brev, ett handskrivet, som på den gamla goda tiden. Det var till någon som har fått många brev av mig och som har skickat många till mig. Att skriva två sidor gav mig skrivkramp och jag tänkte att det är riktigt sorgligt att jag låter min kalligrafihand förfalla så totalt. En hand ska skriva för att hålla sig i form… Jag hoppas inte det dröjer lika länge mellan detta brevet och nästa som mellan detta och mitt förra!

Jag tänker ofta på att göra iordning ett fint paket till någon som betyder mycket för mig, men det blir liksom aldrig av. Idag stoppade jag i alla fall ner något kul i ett kuvert, något som jag hoppas att hon uppskattar så mycket som jag tror. Kanske kommer brevet fram en dag då det är precis vad hon behöver, kanske kan hon spara innehållet till en dag då det regnar och allt känns trist och tråkigt.

Två reach-projekt avklarade och det är bara den sjätte januari. Det känns bra. Har jag fått några fantastiska aha-upplevelser, har jorden skakat under mig, är REACH ett mantra som alla borde leva efter? Nja, jag är försiktigt nöjd med mitt val. Allra mest nöjd är jag över att inte ha gett några nyårslöften som jag ändå redan skulle ha brutit vid det här laget om jag känner mig själv rätt.