Söndagen den 26 juni, en dag som har varit ett hot i horisonten, kom till slut. Igår var det dags för vår lilla M att åka hem till Tyskland igen. När hennes föräldrar kom hit för att skriva ut henne ur Explorius flyttade hon också hem till en kompis. Nu har hon haft två fina veckor med sina kompisar och pojkvännen. ”Min kropp står här helt tom, min själ har flyttat ut”, sa hon lite dramatiskt igår. Hon ville helt enkelt inte åka! Perrongen sjöd av liv, tårar och flams om vartannat, lite dans och många, många kramar, medan vi väntade på det försenade tåget.
Den stackars pojkvännen var förtvivlad när tågdörrarna hade gått igen. Tjejkompisarna hade sprungit med tåget längs hela perrongen och vinkat som galningar, han stod kvar och hulkade. Jag fick krama om honom och skjutsa honom till Lokomotion där han skulle gymma bort sin frustration. Han har redan en biljett beställd till Tyskland, så det blir bara två veckor utan varandra innan de träffas igen, ”men ändå”. Det är klart att jag förstår!
När dörrarna gick igen var det någon annan som också var förtvivlad, men det är ju så här livet är. Imorgon kommer M att vara tillbaka i sin tyska skola och med all sannolikhet kommer livet i Sverige ganska snart kännas som en dröm. Jag är glad att hon har haft så många fantastiska upplevelser och att hon kan ta med sig dessa på sin väg till vuxen. I detta nu har M två timmar kvar innan hon är hemma i Hannover. Resan har gått bra, men hon har knappt sovit någonting. Däremot har hon fått uppleva en fantastisk soluppgång, något som en sjusovare sällan annars gör. ”Jag tror jag gillar soluppgångar ännu mer än solnedgångar.” Ja, det gör ju jag också. Livet, kära du!
Tänk ändå. Den ena midsommaraftonen efter den andra. Ett år hagel och dunjackor, ett annat regnskurar och genomträngande vindbyar, och ibland blir det precis som igår. Vädret var alldeles underbart, en riktig sommardag som inbjöd både till häng i skuggan och bad i sjönen. Midsommarstången blev den finaste någonsin, precis som vanligt, maten var jättegod med hjälp av allas bidrag och dessertbordet dignade av läckerheter. Vi svettades, byggde blomsterkransar, pratade med kända och okända, spelade volleyboll, badade, diskade, lekte med småbarn och hundar, skrattade, lärde känna, fick ögondroppar av en gammal sjuksköterska, kände oss fina i prickiga klänningar och skjortor med uppkavlade ärmar, och… I år var nästan alla med på dansen runt midsommarstången och jag inbjöd till att låtsas kunna sjunga med genom att försöka hänga med på melodin med ett ”eaoleilauoa” – det har aldrig låtit bättre! Det knepet ska jag köra nästa år igen.
I år hade vi gäster med ursprung i Japan, Ryssland, Pakistan, Holland, USA, Colombia, och Sverige så klart. Mina föräldrar hade alltid en spännande mix av gäster till midsommar, ofta internationella sådana, och jag och mina syskon har fortsatt den traditionen. Det är härligt att se vårt land genom någon annans ögon! Jag hinner aldrig göra någon midsommarkrans, jag brukar vara köksgeneral och dans-runt-midsommarstångs-ansvarig, men syrran brukar lära alla som vill hur det går till. Brorsans ryska hyresgäst har drömt om att få fira svensk midsommar i många år. ”Jag har bara sett de där kransarna och beundrat dem, hade aldrig trott att jag skulle kunna göra en själv!” Hon var så glad!
Den söta brorsdottern kände sig så fin med glittret på kinderna och festkläderna. Jag älskar det här fotot på henne, med chokladmunnen och kameraposen! Fyraochetthalvt-åringen kan prata engelska som en hel kvinna och har en treårig bästis från Ryssland som varken pratar engelska eller svenska. Nu är det inget större problem, för barn löser kommunikationen mycket bättre än vi vuxna. Ja, de vet också att använda sig av de vuxna som tolkar om det inte riktigt funkar. Tänk ändå, världen har blivit så mycket mindre. Hur kommer det att se ut om tio år? Hundra? Tusen? Har vi ett officiellt gemensamt världsspråk inom räckhåll? Kommer engelskan att fortsätta vinna mark, eller är det spanska, mandarin, kantonesiska eller kanske arabiska som kommer att ta över?
Vi dricker inte alkohol och firar vita midsomrar (någon gäst har då och då med sig en snaps på sin höjd), något som gör att vår midsommar inte ser ut som många andras. Jag skjutsade hem några av gästerna och när jag stannade vid ett av ställena hörde och såg jag hur deras grannar firade. Skränande röster, gastande, det där skrattet som inte är det trevliga tvåglasvin-skrattet, den framdragna snoppen som behöver tömmas framför ögonen på andra festdeltagare. Jag gillar att hänga med folk som dricker även om inte jag gör det. Många som är vana vid fest=alkohol blir helt enkelt lite mindre tillknäppta med alkoholens hjälp. Denna trevlighet upphör ungefär efter två glas vin. Sedan kommer det andra smygande. Klängigheten, filterlösheten, gråten, det forcerade, den korta stubinen, rösterna som ska överrösta varandra. (De filosofiska tankarna gillar jag dock, sådana får ofta fritt spelrum då man inte längre har kvar sina gränser.) Att låta barn vara i en sådan miljö tycker jag personligen inte är okej. Det handlar inte om något moraltantande. Jag kan gå då jag märker att stämningen har förändrats och jag inte längre tycker det är trevligt, samma gäller inte för ett barn.
Kvällen avslutades med en magisk solnedgång. Jag vet inte hur många foton liknande detta jag tagit. Jag ville bara visa våra ”Sturköknott”, de som svärmar i stora flockar och är otäcka om man andas in dem, men som inte sticks eller bits det minsta. De tillhör sommarkvällar för mig, lika mycket som fladdermössen som far fram i den ljusa natten som läskiga projektiler. Efter att ha tillbringat nästan 40 somrar i Bredavik och ha mött mängder av fladdermöss på jakt i natten har jag nog aldrig sett en levande fladdris på nära håll! Tänk ändå att det fortfarande finns så mycket spännande att uppleva på denna jord. Fascinerande.
Tankvärda ord i en församling i Borås fick mig igår att fundera en extra runda över vad jag vill göra med ”resten av mitt liv”. Nu gör jag det rätt ofta, men det får mig sällan att göra stora hopp framåt, eller åt något annat håll heller får väl erkännas. Det är mänskligt att bli jättepeppad och känna 100% lust att göra stora förändringar. Jag vet många med mig som med jämna mellanrum gasar på med nya vanor, dieter, partners, projekt, men som några månader senare som mest höjer på ena ögonbrynet om man frågar hur det har gått med det som talades så varmt om vid förra mötet. (Alltså, jag införlivar mig själv i dessa ”många”.) Det verkar inte som att vi har någon större förmåga att klara annat än små, små förändringar i taget. Det är så vi tar oss an livet från första början, i ett långsamt flöde. Så småningom kommer annat, vare sig det gäller kognitiva eller praktiska färdigheter lär vi oss lite i taget. Ingen blir expert på en helg!
Vi svenskar längtar ofta något enormt ”till sommaren”. Det är nog vädret och semestertider som drar mest så där i förskott. När det väl är dags för skolstart, nytt jobb, målsättningar inför hösten, då undrar vi vad som hände och hur det kunde komma sig att kvällarna redan kommer tidigare och badvattnet börjar bli väl svalt för alla som inte är åretruntbadare. Runt detta gick funderingarna efter de tänkvärda orden. Resten av mitt liv hade ju redan börjat så fort tankarna hade börjat snurra. Vi fortsatte hem till våra goda vänner där vi fick lunch och sammanfattade den fina helg vi hade haft tillsammans. Samtal, samvaro, flyg över västkusten för somliga, lek med charmigaste ettåringarna för andra, bad i badtunna – underbara och ovanliga dagar som fick dra igång känslan av sommar fast vi mest kommer att vara kvar hemma. Sammanfattningen av tankegångarna var att jag fortfarande är väldigt förtjust i hur mitt liv ser ut för tillfället. Jag behöver inte några stora förändringar och har bestämt att ta mig tid att riktigt njuta av vårt hem, trädgården, trädgårdslandet och familjen den här sommaren. Mitt vardagliga liv, inget storvulet eller speciellt, men det bästa tänkbara för mig. Att landa i en sådan känsla är värdefull, åtminstone för mig. Kanske behöver du något helt annat än det du har idag och isåfall önskar jag dig lycka till med att hitta en hållbar väg till ”resten av ditt liv”.
Augusti 2012. Sturkö. Jag, maken och barnen gjorde oss redo för vårt livs äventyr, hade skrivit på papper som gav nya ägare rätten att kalla vårt underbara hem i Segeltorp för sitt och hade packat upp allt vi hade och ägde i några flyttkartonger och resväskor. (Ja, och hos älskvärda släktingar och vänner, för vi visste ju inte riktigt om vi skulle flytta tillbaka eller ej.) Min syrra sa något som fick mig att skratta högt. ”Tänk om du och C blir best buddies?” Detta var så skrattretande, för jag hade känt C sedan åttiotalet och både hon och jag visste att vi inte riktigt drog jämt. C var klasskompis med min kusin, ifrågasättande och mycket framåt jämfört med mig. Efter gymnasiet for hon till USA för att plugga på college och kom aldrig tillbaka. Hon träffade sin människa, gifte sig och blev mamma flera gånger. Vi har genom åren träffats mycket, hon och familjen har med jämna mellanrum kommit och hälsat på och de bodde även under en kort period i Karlskrona. Min storfamilj var hela tiden C:s extrafamilj, men man behöver ju inte vara vänner med alla.
Hur det nu var flyttade vi till Orem och C och hennes man hyrköpte vårt hem åt oss. De ville investera i en ny fastighet, vi hade ingen amerikansk kreditvärdighet kvar, så vi lade insatsen och de tog huslånet. Dealen var att vi fick välja hus och de fick den slutgiltiga rätten att bestämma om det var ”rätt” hus. Det hela gick väldigt smidigt och huset på Carterville Road föll oss alla i smaken. Vi bodde i närheten av varandra och hade barn i samma åldrar, hade redan en relation (om än inte så varm) och blev liksom varandras familj. Firade födelsedagar ihop, började prata om viktiga saker och stöttade varandra genom svårigheter. Och hux flux var det som var så skrattretande 2012 ett faktum. C och jag hade kommit mycket nära varandra. Idag kan jag konstatera att det inte finns många som känner mig så väl som hon gör och jag får erkänna att det har lärt mig mycket. Det är viktigt att ha ett öppet sinne för att ändra sig om det visar sig att man har fel! Detta fina par är hemma i Sverige för tillfället. Hälsar på familj och vänner, försöker avlasta familjemedlemmarna på hemmaplan som på daglig basis ska hantera en demens som blir mer och mer märkbar. Jag vet hur tungt det är att ha ett världshav mellan ett hem och ett annat. ”Mitt hjärta har många rum.” Jag är i alla fall glad att vi fick chansen att hänga en stund igår och jag är glad för tekniska prylar som gör det möjligt att ta virtuella promenader tillsammans trots att man befinner sig på olika kontinenter.
… förutom en knökfull Willysparkering (fast det verkade som att det var Blomsterlandet som drog alla kunder) och vår bil inte lätt låter sig parkeras mellan två andra stora bilar. Gårdagen var helt enkelt perfekt i all sin enkelhet. Det blev ingen gökotta dock, men jag ägnade en tanke åt härliga sådana i min barndom. Jag pratade länge, länge med min gymnasiebästis (älskar att kunna plocka upp tråden och bara fortsätta där vi var sist) samtidigt som palettbladen fick större krukor och jag äntligen fick ner ett par perenner som min syrra gav till mig för 1,5 år sedan och som stått på undantag sedan dess. Sniglarna tar för sig mer och mer, det syntes inte minst på anisisopen jag fick från min faster förra året och som stått i kruka sedan dess. Jaja, den tar sig väl i kryddhjulet och där ska jag bomba med Ferramol. Bort sniglar, vik hädan!
Annat gäller de här godingarna. Åh, alltså, åh! Att det ska finnas något så underbart som kattungar… Bökande, snusande, kravlande, pipande och fluffiga ljuvligheter. Sally bestämde att familjen skulle bo i en garderob och så fick det bli. En nybliven mamma sätter man sig inte upp emot. Stackaren förlorade en av sina ungar som föddes utan ändtarmsöppning, men de andra tre mår bra och utvecklas väl.
Det var inte så lätt att ta kort, men alltså, kisar du lite med ögonen tror jag att du också ser perfektionen. Det här är lillebror, lite mer försiktig än sin gråvita storebror. Gosig så in i bängen. Jag skulle ha kunnat sitta där hela eftermiddagen, men jag hade fler och kanske viktigare uppgifter.
Min äldsta vän hörde av sig och berättade att dottern kände sig orolig för att inte få till sin studentbalsfrisyr och efterfrågade mina tjänster. Jag svarade att jag är väldigt duktig på flätor av olika slag, men att det kanske inte är förstavalet till en studentbal. Efter att ha anlitat min äldsta dotter som konsult (balprinsessan hade skickat bilder på några frisyrer hon gillade) hade jag en så kallad ”tjutårial” (Victoria Skoglund uttalar detta svenskelska ord bäst) i telefonen och hade bild och instruktioner att utgå ifrån. Så här blev testet och vi kunde båda konstatera att frisyren 1. föll balprinsessan i smaken och 2. är tillräckligt lättgjord för att jag ska kunna upprepa bedriften då det verkligen gäller nästa vecka.
Efter extraknäckande som frisör var det dags att uppvakta yngsta dotterns fina vän på födelsedagen och samtidigt hänga med hennes mamma, denna underbara tanten och vildingen som rullade sig i torra löv här i bloggen häromdagen. Den knäckiga födelsedagspajen var supersmarrig och det var fint att sitta och prata länge i lugn och ro. Högt och lågt, utvecklande, närhet till både det tunga och det härliga. Vikten av vänskap kan inte nog betonas. En dag med olika slags samvaro med tre av de kvinnor utanför min familj som varit med och format mig till den person jag är idag, guld värt.
Hemma väntade maken. Han hade gjort fint i trädgårdslandet och höll på att förbereda sig inför ett uppdrag han har här i helgen. Jag gillar verkligen att vi kan jobba tillsammans som ett team. Våra olikheter bjuder ibland på utmaningar, det ska inte förnekas, men mest är det bara jättebra att vi kan komplettera varandras styrkor och svagheter. Känsla – analys, skönhet – praktikalitet, nu – framtid, trygghet – äventyr, o.s.v. Tillsammans har vi gått igenom eld och vatten, uppfostrat tre underbara och tre helt olika individer med väldigt olika behov, huggit oss igenom snåriga träskmarker och dansat över saligas ängar, flyttat hit och dit, allt utan att bli stillastående. Jag hoppas att vi får fortsätta utvecklas tillsammans. Någon annan som fortsätter att utvecklas, från en sak till något helt annat, är min lillasyster som fick de sista minutrarna av min härliga gårdag. Hon intervjuades av Sanna Lundell i egenskap av ”expert på resor i Sverige” och var så otroligt proffsig. Jag tycker hon var bättre än Sanna själv, haha! Och så var det med det.
Tänk ändå, hur snabbt gräset växer så fort det regnar aldrig så lite! Det är helt galet. Jag älskar det gröna och ser verkligen fram emot att få se det bli ännu grönare i kryddhjulet! Jag driver fram resten av örterna, de jag inte fick av diverse fastrar, kusiner och syskon, från frö. De får inte flytta ut förrän i höst, men jag har så svårt att hålla mig. Det hade naturligtvis varit roligare att bara köpa plantor och få det att se fylligt och fint ut redan från början. MEN, jag hiar mig! Det är bara att vänta. I de två färdiga sektorerna har jag täckt jorden med gammal häck som körts i kompostkvarn. Jag vet inte ens hur det kommer att funka, men om man inte försöker får man ju inte veta.
Igår kväll var jag och syrran bjudna hem till vår vän som bor i närheten av vårt föräldrahem. Tema ”tjejkväll” lät ju trevligt! U:s son hade frågat ”vad gör man på en tjejkväll om man inte dricker vin”. Prata kan man göra hur bra som helst utan att vin är inblandat. Somersby Sparkling Spritz var både festlig och jättegod, den fick vi till fördrink. Deras alkoholfria cider är så god, den här spritzen var precis lika smarrig. Jag gillar lite beska smaker och denna hade en hint av en riktigt god grapefrukt. (Det står apelsin på beskrivningen, men jag vet vad jag vet.) Förutom mat, dryck och mycket prat stod också inredningsfunderingar på schemat. Så roligt att få fundera på färg och form och hur man gör ett boende hemtrevligt!
Överallt på vännens tomt växer liljekonvaljer och hon erbjöd oss att plocka varsin bukett. Underbara blomma! Jag har inte hittat några bra ställen här på ön, men det finns säkert om man letar. Mammas brudbukettblomma gör mig alltid lika glad och nu när inte yngsta dottern längre bor hemma och skämmer bort mig med liknande buketter kändes det extra värdefullt.
Här sitter jag vid öppet fönster och njuter av morgonluften, ljuset och typ 120 kvittrande och hoande fåglar. Helst hade jag suttit här vid stängt fönster och njutit av ett härligt regn utanför, men av SMHI-appens utlovade 10 mm regn finns det nu bara 1,2 kvar och det på lördag. Jag håller dock tummarna hårt, för nu är det lika torrt som det var för några år sedan. Brunnarna behöver påfyllning, böndernas åkrar behöver strösslas med vatten och får jag vara egoistiskt hade det varit trevligt om vår trädgård fick en liten fuktkick.
Någon som icke sviker är brorsan. Maken har bytt husbyggartjänster mot bilmeck. Nu är generatorn bortplockad (det var en fasligt pyssel, den var liksom inbyggd bakom en massa grejer) och kanske finns det nytt liv för vår gamla kamrat. Diskmaskinen går igen och låtsas som att ingenting har hänt, men det krävde förstås ett ingrepp. Jag har ingen aning om vad som hände, men det inbegrep brorsan liggande på golvet för att ge ett utlåtande och sedan maken skruvandes och pillandes för att fixa det som var fel. Halleluja!
Jag är mindre intresserad av oljiga fingrar, mina är uttorkade och skitiga av jorden de hamnar i hela tiden. Igår åkte pelargontrappan fram. Krukorna hade fått flytta ut från verandan till norrsidan för att fortsätta härdas och nu tror jag de klarar det hårda livet i verkligheten.
Eller nej förresten, det vågar jag inte riktigt lita på. Här i söderläge ligger solen på och de första åren vi bodde här sabbade jag lite för många växter för att jag inte hade tillräckligt med tålamod. När allt var på plats hjälpte maken till att bädda in allt med fiberduk. Jag hoppas att inte allt för många blad gick åt i kampen för att få duken på plats. Innan sommaren är över kommer en och annan kruka att blåsa ner, kanske kommer ett häftigt regn att gå hårt åt några av mina bebisar… Jag är i alla fall tacksam för makens present, den här trappan gör mig så glad på alla sätt och vis!
Framåt kvällen mötte jag upp goda vänner och deras hundar i Bredavik för en härlig kvällspromenad! Somliga vet hur man roar sig… Det här såg faktiskt fantastiskt skönt ut, bästa kliandet. Frågan är dock om det inte sedan kliade ännu mer? Han såg dock väldigt nöjd och glad ut, så vem är jag att döma? Vi tog en tur i magnoliaskogen och den var lika vacker igår som förra gången. Vi träffade på folk som hade läst om fenomenet i Barometern (Kalmartidning) så de hade nog rest långt! Min favorit den här gången var ett magnoliaträd med nästan citrongula blommor. Det lyste nästan i kvällssolen.
För några år sedan hade jag den här visionen för aklejan jag planterade utanför sommarvistet. Den växte till sig och började ta plats, men tyvärr mötte den ett tragiskt öde och halshöggs (av misstag) av en trimmer. Det är sådana smällar man får ta om man inte tydligt och klart talar om vad som är ogräs och vad som ska uppfylla en framtidsdröm. Nu står dock en ståtlig planta som jag fick av grannen i perennrabatten och väntar på att få explodera i svulstig blomning. Det blir nog bra till slut.
Av någon anledning har jag ”firat” min namnsdag tillsammans med min barndomsvän sedan vi flyttade hem från USA igen. För mig är det mormors födelsedag, igår var det 102 år sedan hon föddes här på Sturkö. C och jag hade planerat in en liten spa-runda, men av olika anledningar blev det istället en halvdag i den sköna naturen runt Studentviken och Västra Mark.
Jag påmindes om hur fint det är att fira både det ena och det andra. Varför inte sätta guldkant på vardagen utan att det behöver bli till några stora projekt?
Här kommer en påminnelse om vad naturen gör för oss. Vi behöver lite vatten, lite fågelkvitter (så länge vi hör det), lite ogräs, lite trädsus, lite knöggligt underlag, backar och grus i dojan. Vi behöver grönt, blått och brunt. Vi behöver luft som inte stängts in mellan fyra väggar…
Den kalla våren har lett till att vitsipporna fortfarande står fint här i södra Sverige. Mjuka kullar av Anemone nemorosa överallt. (Eller nja, inte så mycket här på Sturkö.) En svag, men behaglig och mjuk doft som svävar i luften.
Resten av dagen var inte precis lika kul, men det slutade väl och idag är den där andra dagen som Christer Björkman brukar sjunga om. Ny sol, potatis som ska ner i jorden och så är det kör ikväll. Tänk så bra jag har det!
Igår kväll var maken och jag bjudna till Bredavik för att bada i jacuzzin som brorsans hyresgäst låtit installera vid det hus där mina föräldrar bodde. (Det är min brors hus. Han byggde det på sommarstugetomten och det var tänkt att föräldrarna skulle bo där tills de blev jättegamla. Nu blir ju livet inte alltid som man tänkt och de gick bort alldeles för tidigt.) Jag har stått nästan precis där jacuzzin nu står otaliga sena kvällar och låtit stressen rinna av medan mörkret omslutit mig och den fantastiska stjärnhimmelen har tröstat. Det är också från det här läget man kan uppleva min favoritsolnedgång och Karlskronas nattljus är inte dumt det heller. Igår kväll var det +4° och blåsigt, men i vattnet var det varmt och skönt. Underbart för kroppen, spännande samtal över vattnet. Våra vänner som hyr huset är yngre och från ett annat land och det är alltid kul att mötas i ett gemensamt plan som bara är mänskligt. Några av de bästa samtal jag upplevt har varit just i en jacuzzi, men bilar funkar också lite extra bra. Det är bara inte lika skönt att åka bil som att bada.
Jag drömmer fortfarande om ett ”vanligt” badkar här hemma, men under tiden vet jag att jag alltid är välkommen hem till syrran i Karlskrona t.ex. Dessutom måste inte alla drömmar uppfyllas. Det är bra att ha saker att drömma om, att sträva mot. Idag känner jag mig peppad att möta helgen med hårt arbete. Min lista handlar mest om mitt planttantsliv. Barnen kommer hem på torsdag kväll, så det behöver fixas lite för att de ska få plats, hahaha! Jag undrar om de hade trott att det skulle bli utkonkurrerade av pelargoner och tomater… Hur som helst älskar vi då de kommer hem. Jag funderar på god mat och har eventuellt köpt lite för mycket godis. Är det inte så det ska vara till påsk? Min syster i Tyskland har skickat en långtidsprognos gällande helgen efter då lillasyster gifter sig i Skåne. Prognosen ser mycket god ut! Jag är tacksam över allt regn som fallit de senaste dagarna och nu önskar jag bara lite värme också. Inte för min skull, men för trädgårdens. Jag hoppas du får en fin helg och delar med mig av en av mina Bachfavoriter.
För många år sedan kom en vän till mina föräldrar till Bredavik på besök och Far förvarnade mig: ”Ta tillfället att prata med G! Han är en mycket spännande och intressant person.” Visst hade han rätt! G var både spännande och intressant. Han har levat ett liv i framkant. Redan som ung blev han vegetarian och friluftskämpe. Mycket intellektuell med böcker i snart sagt varje hörn av sitt hus, vägingenjör med blicken ut på den stora världen, byggnadsvårdare (på sextiotalet flyttade han ett gammalt timrat hus och alla tyckte han var galen eftersom flytten kostade lika mycket som en ny villa), valde cykel framför bil då det gick, köpte närodlat och ekologiskt – det var väl inte helt oväntat att han fick uppleva nittiofem födelsedagar tänker jag. Hans spännande hus som innehåller en välbevarad lanthandel med tidsenliga förpackningar och allt köptes för en tid sedan av hans ena dotter, så jag hoppas att det han brann för fortsätter vårdas.
En begravning blir alltid lite märklig. Egentligen borde ju folk få höra alla lovord medan de lever, men så blir det sällan. Att det bara är det positiva som skildras är väl inte så konstigt, nyanserade bilder hör inte hemma vid dessa tillfällen. Prästen uttryckte detta så fint, att alla vi som var där ju visste att det fanns mer till historien bakom alla lovord.
Jag älskade den underbara kistprydnaden från G:s barn med vårblomster. Det är den som syns lite i bakgrunden här. Han anordnade bl.a. blomstervandringar i hembygden där han delade med sig av sin stora artkunskap. Vid dessa tillfällen lästes det även dikter av olika slag. G har nämligen skrivit mycket, både forskningsrapporter, böcker och dikter.
Några av alla som mött G på hans vandring genom livet är musikern Jörgen Axelsson och hans mor Iris. De är båda kyrkomusiker och var med flera gånger då G hade musik och diktläsning vid backstugan i Totasjö. Deras vackra musikaliska bidrag till minnesstunden uppskattades mycket av oss som var där.
När jag såg vad som serverades fnissade jag lite. G älskade landgång, naturligtvis vegetarisk, och hade en egen hovleverantör i närheten. Hon brukade ställa upp med personlig catering då G skulle ställa till med kalas. Jag undrar just om det var hon som hade gjort dessa också. Så var det med detta. Ett långt liv här på jorden till ända och vi som är kvar får minnas det fina och glömma det andra.
