Söndagen den 26 juni, en dag som har varit ett hot i horisonten, kom till slut. Igår var det dags för vår lilla M att åka hem till Tyskland igen. När hennes föräldrar kom hit för att skriva ut henne ur Explorius flyttade hon också hem till en kompis. Nu har hon haft två fina veckor med sina kompisar och pojkvännen. ”Min kropp står här helt tom, min själ har flyttat ut”, sa hon lite dramatiskt igår. Hon ville helt enkelt inte åka! Perrongen sjöd av liv, tårar och flams om vartannat, lite dans och många, många kramar, medan vi väntade på det försenade tåget.

Den stackars pojkvännen var förtvivlad när tågdörrarna hade gått igen. Tjejkompisarna hade sprungit med tåget längs hela perrongen och vinkat som galningar, han stod kvar och hulkade. Jag fick krama om honom och skjutsa honom till Lokomotion där han skulle gymma bort sin frustration. Han har redan en biljett beställd till Tyskland, så det blir bara två veckor utan varandra innan de träffas igen, ”men ändå”. Det är klart att jag förstår!

När dörrarna gick igen var det någon annan som också var förtvivlad, men det är ju så här livet är. Imorgon kommer M att vara tillbaka i sin tyska skola och med all sannolikhet kommer livet i Sverige ganska snart kännas som en dröm. Jag är glad att hon har haft så många fantastiska upplevelser och att hon kan ta med sig dessa på sin väg till vuxen. I detta nu har M två timmar kvar innan hon är hemma i Hannover. Resan har gått bra, men hon har knappt sovit någonting. Däremot har hon fått uppleva en fantastisk soluppgång, något som en sjusovare sällan annars gör. ”Jag tror jag gillar soluppgångar ännu mer än solnedgångar.” Ja, det gör ju jag också. Livet, kära du!