Vilken fin konsert det blev igår! De unga, duktiga musikerna bjöd på glädje och energi. Bästa numret råkade vara vår extradotters (faktiskt helt orelaterat, bara så härligt på alla sätt och vis). Denna bukett bjöd på Lasse Wellanders till Bergslagen och gjorde det med den äran. Här har du originalet, tyvärr går det ju inte att dela mer än korta snuttar här i bloggen.
Fint att se resultatet av både filande på detaljer och känslomässig investering.
Här ser vår fina M lite ledsen ut, men hon hade bara fullt upp att fokusera på sina keys. En ära att som ”etta” få spela med vänner som är på väg till musikproffsutbildningar, och hon var verkligen duktig!
Nu har jag fått ordning på allt igen här i bloggen! Jag vet inte om det gör någon annan än mig glad, men det är ok. Från och med imorgon kan jag börja följa gamla rutiner och de senaste veckornas taniga bloggande kommer att vara ett minne blott. Idag är jag fast med bloggande från mobilen då övervåningen (och sålunda arbetsrummet) är belamrad med ett gäng tonåringar som fnissade för fullt då jag nöjd somnade inatt efter en dag som började i Nynäshamn, fortsatte i Klackamåla, kulminerade i Karlskrona och processades på Sturkö.
Vi har alltså varit i trakterna runt Nynäshamn och Stockholm i några dagar. Maken har jobbat där mycket i år, men själv har jag inte varit där på mer än ett halvår. Det var roligt att tanka lite storstad och familj! Älskar att komma hem till lillasyster, bada bubbelbad och strosa i Nynäshamn. Älskar att hänga med våra barn. Älskar (inte fullt lika mycket) att besöka huvudstan, eller snarare att njuta av storstans utbud av diverse känslor och butiker.
Här satt vi och planerade sensommarens kommande fest då dottern och svärsonen firar bröllopet som gick av stapeln för två år sedan. Nu har vi en plan värdig både Sickan och alla festfixare som gått före oss. De udda sockorna får symbolisera känslan då vi började, för när allt hade värkts fram efter några timmar låg alla strumpor i symboliskt mycket prydliga högar där alla par hittat en match och de söndriga exemplaren hade hittat till soptunnan.
Nynäshamn är liksom Karlskrona en fantastisk sommarstad. I fredags var det knappast sommar, men jag och min vän tog en härlig promenad och njöt av Knappelskär och en försiktig vårvärme under några timmar. Långa samtal i vacker miljö, visst är det lyxigt?
Vi var på en sådan där vanlig fest med vänner och god mat och härliga möten och roliga upplevelser, sådant som fortfarande känns lite främmande efter de senaste årens begivenheter. Det där att sitta lite trångt vid ett bord och nudda axlarna på bordskamraterna, att inte hela tiden gå i omvägar runt personer, utan krama folk man saknat. Äta en buffé där alla tar sin egen mat ur gemensamma kärl. Ja, sånt där som kändes normalt 2019, men förbjudet 2020. Att få fira en av makens äldsta vänner var fint på många sätt, inte minst då han gav oss skrämselhicka för ett tag sedan. Man ska inte ta folk för givna, det tål att påminnas om.
Innan vi for hem satte Ingenjören upp några hyllor. Det är så vi brukar betala för mat och husrum (skämt, fast ändå inte, det känns bra att återgälda den ständiga generositeten).
Sedan var det ju valborgsmässoafton också, Mammas och Fars bröllopsdag. Vi brukar fara upp till Klackamåla och sedan grilla lite i Rödeby på brorsans vitsippsö. Nu blev det inte så, men maken och jag tog ändå vägen runt Klackamåla för att ta med oss lite grus till örthjulet hemma. Vägen mellan Kalmar och Klackamåla var oändligt vacker med böljande vitsippsängar överallt. Här får du åtminstone lite vitsippsdiken.
Efter att ha tagit en minst sagt snabb sväng hem då vi sa hej till extradottern och hennes vänner som skulle ha tjejkväll med övernattning var det dags för en konsert som vi köpte biljetter till för 1,5 år sedan. Stilla Nätters Kapells avskedskonsert. Förväntningarna uppfylldes med råge och efter nästan tre timmar var jag laddad från tårna med ny energi. Alltså. Musik ger mitt liv en extra dimension, något som går utanpå vardag, strävanden, mål, måsten och allt det andra. Tacksamheten räcker liksom inte till när jag ska försöka förklara vad som händer i mig då jag får en genomgripande musikalisk upplevelse.
Vi promenerade hem till syrran och svågern i en levande och vacker stadsmiljö. Någon bakom oss sa ”så här ska det kännas då man går på stan”. Hoglands parks planteringar kommer att vara något utöver det vanliga om några dagar, så jag måste åka in till stan under dagtid snart igen.
Jag avslutar med Lilla Amsterdam i vårt trädgårdsland. Inte spektakulärt, men duger fint åt oss. Nu börjar tulpanerna äntligen slå ut och det visar sig att bara ett fåtal blommor ätits upp av vem-det-nu-är. Mammas och Fars fina tistlar ska flyttas, men jag glömde att de stod här. Åtminstone en av de två plantorna ska nog få plats i perennrabatten. Med det är det Over and Out för idag. Imorgon återgår livet till det vanliga. Jag hoppas att du får en fin avslutning på veckan och att maj bjuder på allt fint som tänkas kan!
Rasmus i trean på estetiska programmet i Karlskrona. Lägg förnamnet på minnet så ska jag komplettera med efternamn efter skolans vårkonsert. Gitarristen Ida, även hon ”trea”, är också grym. Jag följde med vårt extrabarn till en redovisning av gymnasiearbete eftersom Rasmus sjunger i min kör och jag redan sett (hört) prov på hans talang, men var ändå inte beredd på att få en upplevelse som jag lätt hade kunnat betala för. En del covers av Leonard Cohen, Beatles, Nick Cave och Johnny Cash, men även uruppförande av en egen komposition. Grymt!
Jag tycker det är fint att göra lite vårfräscht vid gravarna innan påsk. Mamma fick en himmel av sin favoritfärg och penséer som hon tyckte så mycket om, mormors och morfars grav fick matchande plantering med ett tillägg av påskliljor som min moster ville ha. Tyvärr kunde jag inte göra något åt den helt fruktansvärda häcken, men det får vara så. Lite senare i vår ska syrran och jag fylla i bokstäverna på båda stenarna så man kan se vad det står.
Jag försöker vara en fördragsam människa, men det här gör mig bara så fruktansvärt arg! Hur svårt ska det vara att ta hand om sin egen skit och inte dumpa ansvaret på andra? Samma mönster upprepas av personer som misshandlar, utnyttjar och på andra sätt låter sina medmänniskor lida för att de bär på något som är svårt att hantera. Väx upp! Ta ansvar!
Ska vi sedan gå från riktigt arg till riktigt glad måste jag istället nämna gårdagens kalas. Kul att träffas, svärmor hade fixat så fint och gott och vi fick hänga med människor som jag älskar. Jag är så glad över att de fick extradottern att känna sig välkommen och omfamnad. Kalasande med lite fler personer känns faktiskt fortfarande lite, tja, förbjudet. Har dock verkligen saknat den här biten av livet och är otroligt tacksam för att vi kommit hit!
Sent omsider var det dags att omskola tomater, chili och paprika. Det har planerats för länge, men först nu kom jag till skott! Det har gått riktigt bra med mitt försök att bara samla egna fröer av tomater och grobarheten var i det närmaste 100%. Eftersom jag nu har så goda tomater så borde det gå att fortsätta så här framöver om jag inte vill komplettera med någon sort. Nästa år vågar jag kanske samma med chili och paprika? Vi får se. Skönt i alla fall att den här delen är avklarad, det är en av mina vägbulor då det gäller odlandet. Det är ju svårt att få plats med allt, särskilt som att pelargonerna får ta alldeles för mycket plats!! Pelargontrappan kommer i alla fall att bli full på alla tre nivåer i år och så har vi de stora krukorna som står på marken… Jag frågar igen, kan man ha för många pelargoner? Vi får väl se vad som händer.
Ikväll kommer våra barn hem för att fira påsk med oss, så kanske blir det inget uppladdat här i påskhelgen. I så fall återkommer jag efter ledigheten! Ha det så fint så länge. Jag hoppas du har det du behöver och att du mår bra. Glad påsk!
Igår kväll var maken och jag bjudna till Bredavik för att bada i jacuzzin som brorsans hyresgäst låtit installera vid det hus där mina föräldrar bodde. (Det är min brors hus. Han byggde det på sommarstugetomten och det var tänkt att föräldrarna skulle bo där tills de blev jättegamla. Nu blir ju livet inte alltid som man tänkt och de gick bort alldeles för tidigt.) Jag har stått nästan precis där jacuzzin nu står otaliga sena kvällar och låtit stressen rinna av medan mörkret omslutit mig och den fantastiska stjärnhimmelen har tröstat. Det är också från det här läget man kan uppleva min favoritsolnedgång och Karlskronas nattljus är inte dumt det heller. Igår kväll var det +4° och blåsigt, men i vattnet var det varmt och skönt. Underbart för kroppen, spännande samtal över vattnet. Våra vänner som hyr huset är yngre och från ett annat land och det är alltid kul att mötas i ett gemensamt plan som bara är mänskligt. Några av de bästa samtal jag upplevt har varit just i en jacuzzi, men bilar funkar också lite extra bra. Det är bara inte lika skönt att åka bil som att bada.
Jag drömmer fortfarande om ett ”vanligt” badkar här hemma, men under tiden vet jag att jag alltid är välkommen hem till syrran i Karlskrona t.ex. Dessutom måste inte alla drömmar uppfyllas. Det är bra att ha saker att drömma om, att sträva mot. Idag känner jag mig peppad att möta helgen med hårt arbete. Min lista handlar mest om mitt planttantsliv. Barnen kommer hem på torsdag kväll, så det behöver fixas lite för att de ska få plats, hahaha! Jag undrar om de hade trott att det skulle bli utkonkurrerade av pelargoner och tomater… Hur som helst älskar vi då de kommer hem. Jag funderar på god mat och har eventuellt köpt lite för mycket godis. Är det inte så det ska vara till påsk? Min syster i Tyskland har skickat en långtidsprognos gällande helgen efter då lillasyster gifter sig i Skåne. Prognosen ser mycket god ut! Jag är tacksam över allt regn som fallit de senaste dagarna och nu önskar jag bara lite värme också. Inte för min skull, men för trädgårdens. Jag hoppas du får en fin helg och delar med mig av en av mina Bachfavoriter.
Min bror skickade ett sms till mig och påminde om att vi måste besiktiga KIA:n. (Han hade hjälpt oss att fixa något och tog efter det bilen på återbesök, så jag gissar att han fick sms från Opus?) Samtidigt fick jag en rapport från Transportstyrelsen att det var körförbud! Jag tror aldrig jag har missat ett besiktningsdatum, men alla tidsförlängningar i coronatider satte allt i spinn. Nu kom jag iallafall iväg. Det kändes lika nervöst som att gå till tandläkaren, eller kanske vänta på att få reda på om man har kommit in på en efterlängtad utbildning.
Jag hade inte behövt oroa mig! Vår goding har varit en fantastisk familjemedlem sedan 2012. Hon har varit med på äventyr både här och där, varit bästa flytthjälpen, handikapptransport och varit behjälplig på alla sätt och vis. Som alla lite större fordon är hon törstig, men det är nog hennes enda negativa drag. Jo, eller att man lite för lätt kan låsa in nycklarna i henne. (Vi har fått anlita låssmed två gånger.) Besiktningskillen sa att han förstod min vurm för KIA och rekommenderade KIA Ceed som en bra match om det nu skulle bli en annan bil. (Fars gamle Golf börjar bli lite trött.)
Det är så kallt och blåsigt här nu, som det ska vara i april. Jag brukar sällan gå i klädaffärer längre, men igår bestämde jag mig för att ta en runda på Lindex. Jag gillar tydligen inte modet, för jag såg inte mycket som föll mig i smaken. Däremot hittade jag mina favoritjeans Nea i en härligt ljus sommarfärg och längtade genast till lite mer sol och värme. De får ligga och tugga i bakgrunden. Om jag fortfarande tänker på dem och de finns kvar om några veckor kanske jag slår till!
Efter den lyckade besiktningen var det dags att åka till Rödeby där mina fina syskonbarn väntade. Bror och svägerska skulle ut på äventyr, så jag packade pysselväskan och åkte dit. Fem gossar (en utflyttad), en Riktig Prinsessa och ett extrabarn, här är det alltid full rulle! Jag älskar att hänga med det här gänget. De är smarta och mycket kreativa. Jag och min bror (och våra makar såklart) har uppfostrat våra barn på väldigt olika sätt. Det är otroligt spännande att se hur många olika sätt man kan göra saker på och att det finns många vägar till samma mål.
Jag har så många syskonbarn som är duktiga musiker. Den här killen har inte tagit några pianolektioner, men blir bättre och bättre för varje dag. Likadant hans storebror som är riktigt grym! En sak som internet har revolutionerat är ju hur lätt det är att få tag i fantastiska läromästare, ”tutorials” (självstudieundervisning) och annat som kan leda till stor kunskap. Det stora utbudet kan naturligtvis också vara stressande, men mest tänker jag att det bara är bra. Jag hoppas att jag fortsättningsvis få ha kvar min vilja att lära mig nya saker. Om inte annat så håller det den dåliga sidan av åldrandet borta.
Vill du höra världens vackraste röst berätta om en fantastisk kärleksberättelse? Då rekommenderar jag dig att lyssna då Astrid Lindgren berättar om sina föräldrar. (Klicka på länken så kommer du dit.) Så långt från dagens höga tempo, synen på kärlek och hur vi framför våra liv. Detta rör mig på djupet.
Igår kväll såg vi filmen CODA som handlar om Ruby som har vuxit upp med två döva föräldrar och en döv bror. Hon har blivit deras förlängda arm mot resten av världen. Ruby har en fantastisk röst, något som visar sig vara inte helt okomplicerat. En fin film om att bli vuxen och hitta sin egen väg, om kärlek, om engagemang, om vänskap och om en hel del annat.
Jag vet inte hur många gånger jag delat den här inspelningen, men idag måste jag göra det igen. Du väljer ju själv om du vill se på det och det hör helt enkelt hemma i det här inlägget.
Nu har det hänt igen. 350 nya besökare i bloggen igår pga #skonhetsoperationer gör ju att jag blir nyfiken! Hur kan ett fåtal inlägg utan något slags praktiska tips leda till så många besök? Snälla du som hittat hit med den taggen, ge mig lite lugn i själen…
Något som kanske inte gör mig lugn, men glad, är krukan med små glada, gula solar! Var på Jem & Fix i veckan och hittade snorbilliga små narcisser. De var säkert billiga p.g.a. någon dålig anledning, men där och då tog jag beslutet att strunta i det och köpa med mig ett gäng för att förgylla hemmet. Det funkade! Det gula gör mig glad. Formen på ”installationen” gör mig glad. Jag blir glad av att dessa blommor tyder på att det är vår. Dessutom visade sig sicksackbuske och påskliljor vara en ypperlig kombination. Om du tycker att tupparna och hönan där på fars bord är bleka stämmer det. Jag skulle rengöra två av dem för några år sedan och tvättade då bort färgen av misstag. Den tredje hittade jag i befintligt skick på loppis. Hur som helst blir jag glad av att möta det här i vardagsrummet.
Det här är ingen slutgiltig plan, men en fingervisning om hur jag bör planera landet i år. Några av potatislådorna kommer att få andra uppgifter, men enligt rotationsschemat är det såhär det bör se ut för att ge jorden de bästa förutsättningarna. Att skifta växtplats är väl beprövat, men det finns många som struntar i det och som ändå får god skörd. Jag blir så fixerad vid hur man BÖR göra att jag ibland glömmer att GOTT NOG är mycket bättre än INTE ALLS. Någons petighet med mängden kväve, rätt sorts tillsats, rätt tid, rätt förutsättningar gör att ingenting av det jag gör duger. Typ så. Men det stämmer ju inte! Vi har en härlig trädgård med vackra blommor och producerar mer mat än vi gör av med, kan inte det duga? Vår trädgård är mest en dröm i huvudet, men det som finns här är värt att vårda tills drömmen kan gå i uppfyllelse. Dessutom har drömmen sitt eget värde och behöver inte ens ha något med verkligheten att göra. Vi har alla olika förutsättningar och livet blir bra mycket bättre om vi släpper taget om andras förmågor och tar hand om oss själva. Jag blir bättre och bättre på att leva som jag lär, men i vissa situationer triggas jag och trillar dit på eget krokben. Det var skönt att få den här planen gjord igår. Jag rensade även upp i jordgubbslandet och tog hand om lådorna som gröngödslades förra året. Det är så spännande att se tulpanerna sticka upp i sitt hörn. Hurra!
Dagar som rymmer det bästa av två världar, både trädgårdsarbete och musik, måste väl vara de bästa? Åtminstone för mig. Igår var det dags för ”examen” efter en lång tids arbete med Steve Dobrogoszs Requiem. Vi sjöng även några kompositioner av Stig Lindberg och en Bön för Ukraina. Jag älskar verkligen att omges av musik, jag upplever den med hela min kropp och själ. Rent musikaliskt var det inte ”perfekt” igår, men det var ändå fantastiskt. I stunder kände jag hur jag nästan svävade, mest hade jag velat sluta sjunga och bara sväva fritt ibland alla toner. Då, när dirigent, orkester och sångare förenades i något som mest kan liknas med perfekt enhet, då var det rent underbart. Den känslan tar jag med mig då jag nu sammanfattar vecka 12. Det är även dags att fira min fina lillasyster i Skottland på hennes fyrtiosjätte födelsedag. Snart får vi träffas igen! Som jag längtar.
Igår hade vi makens nye arbetskamrat och hans familj här. De är ryssar och flytten har planerats ett bra tag. Maken och hans belarusiske vän/medarbetare har arbetat med alla visum, tillstånd och annat som behövs under lång tid för att få hit sin ryske vän. Det är nämligen ett fasligt sjå att få komma till Sverige under hederliga former. Det finns lite för många historier om personer som utvisats från vårt land trots att de har haft jobb under många år, så datum, blanketter och tillstånd har nagelfarits för att inte missa något. Det hade inte varit roligt att få ett besked om att det bara är att åka hem igen pga. ouppmärksamhet. Med tanke på Mikael Odenbergs och andras uttalande om att skicka hem alla ryssar som inte begärt asyl förstår jag känslan av osäkerhet för de unga nyinflyttade. De försöker hitta nyhetsrapportering ofärgad av propaganda, men det är inte lätt. Inte heller är det lätt att ha kvar familjemedlemmar i Ryssland. Frun i familjen har ukrainska rötter, vilket gör det ännu mer komplicerat. Hon har familjemedlemmar som har engagerat sig i kampen att få bort Putin. Hur kommer det nu att bli för dem? Usch, nej den här röran är inte rolig någonstans.
På Facebook frågade min svägerskas mamma om någon hade ett dragspel att låna för den ukrainare som bor hos henne och hennes man. Han har studerat vid den ukrainska dragspelsakademien och saknar sitt instrument. Hemma hos oss står makens fina dragspel och används inte så ofta, så vi erbjöd detta som lån. Senare idag ska vi se om det kan komma till nytta.
Jag funderar på hur det skulle vara att förlora möjligheten att utöva musik. Yngsta dottern tog med sig pianot då hon flyttade och jag saknar det verkligen. Fiolen och jag har ett kommande uppdrag, så jag har övat inför det. Högersidan är spänd och ömmar och vänsterarmen krampar lätt, det märks att jag spelat alldeles för lite under lång tid. Mycket av fiolspelande bygger på god kroppskännedom och att låta instrumentet bli en förlängd del av en själv. Under tonåren spelade jag i en fiolkvartett. En av mina medspelare var definitivt bäst av oss fyra och hade siktet på musikhögskola och livet som professionell musiker. Några år efter att våra vägar gått åt olika håll träffade jag henne igen. Då hade hon helt lagt fiolen på hyllan efter att ha drabbats av så svåra förslitningsskador att det inte längre gick att spela. Usch, vad tragiskt.
Apropå propaganda så är väl detta just det med tanke på vem det är som står bakom nyhetskällan, men oavsett vad som är sant eller ej är det lätt att tänka sig in i situationen. Allt ligger i spillror runt omkring en, men musiken fortsätter ljuda. Enligt uppgift är detta den professionella pianisten Irina Maniukina som kom till sitt hem i Bila Tserkva en sista gång innan hon flydde. Hennes dotter Karina filmade och berättade att detta blev en fin stund för båda två. Irina förlorade sig i sitt pianospel och Karina gick omkring i sitt hem och mindes fina tillfällen hon hade upplevt där medan hon filmade.
Huruvida denna skildring av den sista musik som ljöd på Titanic är med sanningen överensstämmande eller ej är det numera ingen som har full koll på, men enligt uppgift var detta det sista musikstycke som framfördes av musikerna. En fiol som ska ha använts av orkestern ombord på Titanic såldes på auktion i London 2013 för motsvarande 9,3 miljoner kronor. Fiolen tillhörde kapellmästaren Wallace Hartley och han hade fiolen i ett fodral, fastbunden vid kroppen när han hittades drunknad efter att Titanic sjunkit 1912.
Det är helg och jag bjuder dig känslan av just det. Musik. Det är så jag ser världen, i toner. Eller hör den, snarare. Och hör jag den inte just då så hittar jag musik som passar till det jag upplevt efteråt.
Så här såg det ut i lördags då jag var med kören i Karlshamn och övade inför Dobrogosz. Så roligt att nörda ner sig i musiktekniska detaljer och klangbilder, att nöta tillsammans. Vi avslutade med en ljuvlig stund där vi stod i hallen med en akustik som får musiken att nå till himmelen. Att tillsammans fläta ihop stämmor, i stunder där noterna klingar rent och jobbar tillsammans, det lever jag för.
I torsdags stack jag från kören för att lyssna på ”min” utbytesstudent (jag är Explorius kontaktperson här i stan) och ställde mig längst bak för att kunna gå utan att störa någon. Estetiska programmets ensembler presenterade resultatet av sitt övande. Jag känner några som är grymma bland de här eleverna, som extraknäcker som musiker trots att de knappt blivit torra om öronen än, men jag vet också att många kanske bara övar sitt instrument under skoltid. Därför var förhoppningarna på att det skulle bli en fantastisk musikalisk upplevelse inte särskilt höga. Tji fick jag. Anledningen till att jag efter en halvtimme hade fula mascararänder längs kinderna var dock inte att det var hemskt eller fantastiskt. Det var något i känslan som skakade mig i mitt innersta. Jag blev påmind om kraften i musik och hur viktig den är för mig och jag njöt verkligen, även då sången var lite off pitch eller någon blev lite för nervös under sitt gitarrsolo.
På förekommen anledning (USA, släktforskning) brukar jag försöka följa Allt för Sverige. Fåniga tävlingar och lite sådär, men jag älskar ändå att följa deltagarnas vilja att hitta sina rötter. I år blev denna video till då uppgiften blev att göra en musikvideo. Tycker den är så fin. Med den önskar jag dig en fin helg. Öppna öronen och lyssna noga! Hör du musiken?
Jag vaknade till två meddelanden från USA, ett jättelångt Facebookinlägg från en rysk-finsk medborgare och en mycket levande dröm. ”Livet är orättvist” klingade starkt och klart i mitt huvud och från drömmen levde fortfarande denna filmsekvens: på flaket till en stor lastbil stod Putin och Bill Gates och ropade slagord tillsammans. Mycket obehagligt. Klarare än någonsin står det klart för mig hur lätt det är att hitta förklaringar på att det är de andra som är lite dummare, utsatta för propaganda, mindre upplysta, idioter eller vad det nu är vare sig man försöker se med blida ögon på en situation eller om man är arg och förskräckt över densamma. Det spelar egentligen ingen roll har jag landat i. Vi är alla marinerade i någon ideologi, något tyckeri, någon typ av världsbild, någon typ av propaganda… Ja, eller flera. Ingen av oss skrider fram över jordens yta perfekt och neutralt upplyst. Vi kämpar på bäst vi kan, åtminstone de flesta av oss.
Just nu svävar coronaviruset som en gammal mardröm i historien för oss svenskar och när jag ser amerikaner och tyskar med munskydd på foton känns det främmande och märkligt. Vi har en ny fiende. Kriget i Ukraina fyller mig och de flesta jag känner eller hör från med sorg, förakt, olust och/eller en stark längtan att hjälpa till. Det är för nära, får gamla ”kalla kriget”-rädslor att vakna. Vi skänker pengar, mensskydd, sovsäckar, erbjuder plats till flyktingar, köper jodtabletter, förfasas i sociala medier, försöker prata med våra barn som inte ens kan hålla sams med sina syskon som de älskar om konflikthantering, demonstrerar, får ångest, bygger kojor i skogen… Allt detta och mycket mer. För så funkar vi människor. Livet är nämligen orättvist. Det bjuder på käftsmällar och fruktansvärda utmaningar tillsammans med allt det vackra. Somligt är lätt att förstå, annat får vi ”lägga i en låda och ta fram en annan dag” som mamma brukade säga om sådant hon inte kunde få ihop. Jag önskar att jag hade kunnat lägga Ukrainakriget i den lådan.
