Igår hade vi makens nye arbetskamrat och hans familj här. De är ryssar och flytten har planerats ett bra tag. Maken och hans belarusiske vän/medarbetare har arbetat med alla visum, tillstånd och annat som behövs under lång tid för att få hit sin ryske vän. Det är nämligen ett fasligt sjå att få komma till Sverige under hederliga former. Det finns lite för många historier om personer som utvisats från vårt land trots att de har haft jobb under många år, så datum, blanketter och tillstånd har nagelfarits för att inte missa något. Det hade inte varit roligt att få ett besked om att det bara är att åka hem igen pga. ouppmärksamhet. Med tanke på Mikael Odenbergs och andras uttalande om att skicka hem alla ryssar som inte begärt asyl förstår jag känslan av osäkerhet för de unga nyinflyttade. De försöker hitta nyhetsrapportering ofärgad av propaganda, men det är inte lätt. Inte heller är det lätt att ha kvar familjemedlemmar i Ryssland. Frun i familjen har ukrainska rötter, vilket gör det ännu mer komplicerat. Hon har familjemedlemmar som har engagerat sig i kampen att få bort Putin. Hur kommer det nu att bli för dem? Usch, nej den här röran är inte rolig någonstans.

På Facebook frågade min svägerskas mamma om någon hade ett dragspel att låna för den ukrainare som bor hos henne och hennes man. Han har studerat vid den ukrainska dragspelsakademien och saknar sitt instrument. Hemma hos oss står makens fina dragspel och används inte så ofta, så vi erbjöd detta som lån. Senare idag ska vi se om det kan komma till nytta.

Jag funderar på hur det skulle vara att förlora möjligheten att utöva musik. Yngsta dottern tog med sig pianot då hon flyttade och jag saknar det verkligen. Fiolen och jag har ett kommande uppdrag, så jag har övat inför det. Högersidan är spänd och ömmar och vänsterarmen krampar lätt, det märks att jag spelat alldeles för lite under lång tid. Mycket av fiolspelande bygger på god kroppskännedom och att låta instrumentet bli en förlängd del av en själv. Under tonåren spelade jag i en fiolkvartett. En av mina medspelare var definitivt bäst av oss fyra och hade siktet på musikhögskola och livet som professionell musiker. Några år efter att våra vägar gått åt olika håll träffade jag henne igen. Då hade hon helt lagt fiolen på hyllan efter att ha drabbats av så svåra förslitningsskador att det inte längre gick att spela. Usch, vad tragiskt.

Apropå propaganda så är väl detta just det med tanke på vem det är som står bakom nyhetskällan, men oavsett vad som är sant eller ej är det lätt att tänka sig in i situationen. Allt ligger i spillror runt omkring en, men musiken fortsätter ljuda. Enligt uppgift är detta den professionella pianisten Irina Maniukina som kom till sitt hem i Bila Tserkva en sista gång innan hon flydde. Hennes dotter Karina filmade och berättade att detta blev en fin stund för båda två. Irina förlorade sig i sitt pianospel och Karina gick omkring i sitt hem och mindes fina tillfällen hon hade upplevt där medan hon filmade.

Huruvida denna skildring av den sista musik som ljöd på Titanic är med sanningen överensstämmande eller ej är det numera ingen som har full koll på, men enligt uppgift var detta det sista musikstycke som framfördes av musikerna. En fiol som ska ha använts av orkestern ombord på Titanic såldes på auktion i London 2013 för motsvarande 9,3 miljoner kronor. Fiolen tillhörde kapellmästaren Wallace Hartley och han hade fiolen i ett fodral, fastbunden vid kroppen när han hittades drunknad efter att Titanic sjunkit 1912.