Jag vaknade till två meddelanden från USA, ett jättelångt Facebookinlägg från en rysk-finsk medborgare och en mycket levande dröm. ”Livet är orättvist” klingade starkt och klart i mitt huvud och från drömmen levde fortfarande denna filmsekvens: på flaket till en stor lastbil stod Putin och Bill Gates och ropade slagord tillsammans. Mycket obehagligt. Klarare än någonsin står det klart för mig hur lätt det är att hitta förklaringar på att det är de andra som är lite dummare, utsatta för propaganda, mindre upplysta, idioter eller vad det nu är vare sig man försöker se med blida ögon på en situation eller om man är arg och förskräckt över densamma. Det spelar egentligen ingen roll har jag landat i. Vi är alla marinerade i någon ideologi, något tyckeri, någon typ av världsbild, någon typ av propaganda… Ja, eller flera. Ingen av oss skrider fram över jordens yta perfekt och neutralt upplyst. Vi kämpar på bäst vi kan, åtminstone de flesta av oss.

Just nu svävar coronaviruset som en gammal mardröm i historien för oss svenskar och när jag ser amerikaner och tyskar med munskydd på foton känns det främmande och märkligt. Vi har en ny fiende. Kriget i Ukraina fyller mig och de flesta jag känner eller hör från med sorg, förakt, olust och/eller en stark längtan att hjälpa till. Det är för nära, får gamla ”kalla kriget”-rädslor att vakna. Vi skänker pengar, mensskydd, sovsäckar, erbjuder plats till flyktingar, köper jodtabletter, förfasas i sociala medier, försöker prata med våra barn som inte ens kan hålla sams med sina syskon som de älskar om konflikthantering, demonstrerar, får ångest, bygger kojor i skogen… Allt detta och mycket mer. För så funkar vi människor. Livet är nämligen orättvist. Det bjuder på käftsmällar och fruktansvärda utmaningar tillsammans med allt det vackra. Somligt är lätt att förstå, annat får vi ”lägga i en låda och ta fram en annan dag” som mamma brukade säga om sådant hon inte kunde få ihop. Jag önskar att jag hade kunnat lägga Ukrainakriget i den lådan.