Förnöjsamhet i livet. Eller inte.
Eftersom jag är enormt intresserad av människans psyke, utveckling och personligheter, och dessutom jobbar som samtalsterapeut, blev jag väldigt intresserad av en artikel i SvD av Maria Jelmini häromdagen: ”Faktorn som gör att vissa är lyckligare än andra”. Hade jag missat något? Hade det kommit ut någon ny studie som jag inte har läst? Tyvärr var artikeln bakom betalvägg, men ingressen var så intressant att jag verkligen ville läsa mer. Tidningen hade lyckats med det de strävar efter, nämligen att få fler betalande prenumeranter. Mitt psyke funkade precis som det skulle enligt alla marknadsföringsknep, så jag skrev upp mig på ett månadslångt abonnemang för en krona. Ingen större fara skedd, alltså!
Ett problem uppstår i alla studier som gäller det mänskliga psyket. Vi är utelämnade till självskattning i alla instanser. Hur vi mår, hur vi tar olika situationer, hur vi reagerar vid olika tillfällen osv. Det är problematiskt. Det går helt enkelt inte att mäta specifika nivåer och det ställer till det. Studien som Jelmini skrev om hade dock bättre uppbackning eftersom de självskattande uppgifterna dessutom hade bekräftats eller förnekats av någon närstående till varje deltagare i studien. Då blev svaren tydligare. Personer som är mest nöjda med livet visar högre extroversion, högre samvetsgrannhet och lägre neuroticism. De som är minst nöjda visar tvärtom på denna skala, men dessutom har de ett annat gemensamt drag. De känner sig missförstådda av andra. Jag brukar kalla dessa personer ”alla andra kör på fel sida vägen”-chaufförer. Andra förstår inte deras behov, fattar beslut över deras huvuden, accepterar inte deras sätt att vara, feltolkar allt de säger. Jag har några sådana personer i mitt liv, du har det kanske också. En sådan person tolkar sannolikt rent allmänt livet som utmanande och har svårt att se det fina som också finns där.
Diskussionen om huruvida man kan påverka sin personlighet och sina karaktärsdrag är ständigt pågående. Det finns somliga som säger att det går, men andra hävdar att man helt enkelt får acceptera att man är som man är. Själv säger jag att sanningen ligger mittemellan. Om man inte är medveten om hur man själv funkar kommer ingenting att förändras. Om man däremot rannsakar sig själv och upptäcker att man har diverse utmaningar så kan man hantera livet med denna kunskap som rustning. Det är t.ex. ingen som skulle slippa straff med kommentaren ”jag har ingen självkontroll, så ni kan inte döma mig för det här mordet”. Vet man att man gillar samma-gamla-vanliga och är gift med en äventyrare får man utmana sig själv och ta sig ur sin bekvämlighetszon då och då. Någon som är en riktigt slarvmaja kan sätta städlarm på specifika tider för att inte behöva bo i ett råttbo. Så tänker jag.
Jag tror också det ligger mitt emellan. Vissa saker är svåra att ändra på, hur mkt en försöker. Andra saker kanske en inte vill ändra på. Och andra saker är i nytt ljus väldigt tydligt att det kan behöva ändras på. Jag försöker väga mina ord, det är en förändring jag jobbar på. Använder sällan ”måste” och aldrig ”unna” till exempel.
Hur har det påverkat dig att utesluta dessa ord och vad var det som gjorde att du tog beslutet? Spännande hur som helst!
Jag klickade direkt på länken också – säljknepet funkade direkt i ingressen (fast inte hela vägen för jag köpte inte, utan läser vad du skriver istället).
Jag tror att man kan påverka ganska mycket, med grund i medvetenhet. Jag har länge varit medveten om min ångestproblematik, men inte påverkat den trots att jag velat för att det varit FÖR läskigt. Allt jag skulle testa och utmana mig med var verkligen för stora steg, jag vitknogade mig genom livet kändes det som även när jag försökte ändra min ångestproblematik. Nu HAR jag ändrat min ångestproblematik, men med 100% full förståelse för att man under vissa stadier inte klarar av det som behöver hända. I alla fall, när jag blev friskare så fanns det utrymme att påverka min personlighet också! Jag kunde börja göra om saker som jag aldrig vågat eller kunnat närma mig förut. Och som de facto gjorde mig lyckligare!
Men andra saker är att jag en vacker dag slutade kalla mig för badkruka och bestämde att jag härmed inte var en längre. Jag led kanske när jag badade där i början, men NU är jag ju badare, av mig själv. Vilket inte är en personlighet direkt, men du förstår säkert vad jag menar. När jag var tonåring och aktiv i Vasakyrkan var jag kär i en kille som hette Tobias och han var kristen. Jag minns att jag sa att inget hade hänt för mig som kunde bevisa gud, och att man ju inte kan ”bestämma sig” för att bara bli kristen huxflux, och han svarade att: ”varför inte, det kan man väl visst”. Och det var därifrån jag faktiskt började bli det!
Vilket spännande svar! Bron mellan att vilja och kunna går via våga. Inte helt enkelt då det gäller ångest och säkert en anledning till att onödigt många behöver må riktigt dåligt av detta fenomen.
Så glad att läsa om hur ditt liv vidgats och att du kan och vågar så mycket idag! Hoppingivande för många.
Jag gillar särskilt påminnelsen av att man faktiskt kan bestämma vissa saker och därigenom göra viktiga förändringar. Idag har jag kunnat praktisera just detta och jag blev ännu mer pepp av det du skrev! Tack Julia. 🙏🏼