hemma – Sida 5

04 okt

Bergen i Uttorp.

För det mesta är jag nu för tiden mycket nöjd med livet och de omständigheter jag befinner mig i. Det finns alltid sådant som går att jobba med och stor utvecklingspotential på alla håll och kanter. Sådant kan man inte låta sig styras av. En sak i taget och allt det där, för att inte tala om allt som faktiskt borde läggas åt sidan för att inte störa tankarna på det som verkligen betyder något. Trots det kan det ibland dyka upp tankar på längtor och glädjor från andra tider. När jag såg den här vyn torna upp sig över trädgårdslandet kändes det precis som att jag stod i vår trädgård i Orem. Bergen var där, men ändå inte. Jag gav mig själv en stund att sakna den tid som var och det som fanns i mitt liv då. Tänkte på det liv som nu ligger så långt borta, både i tid och rum. Det finns ingen ånger över att vi lämnade USA. Det finns dock sådant som aldrig kommer tillbaka och just igår tog jag mig en stund att både sakna det och vara tacksam.

För övrigt fanns det inte så mycket tid till annat än att röja och fixa. Det blev varken något av målning eller listmålning då maken behöver göra några små insatser innan det blir min tur. Jag tog istället till exempel hand om resten av pumporna och förberedde dem för att kunna komma till glädje inför Halloween. Maken fångade mig då jag kom ångande med skottkärran med en ljudbok i lurarna. Det värsta med fotografier är att man blir medveten om sådant som är lätt att blunda för annars. Kanterna mellan grusgång och gräs. Stenstolparna som ska ner i jorden, gruset som inte kommit på plats än. Kanske är det bra att påminnas just för att tacksamheten blir så mycket större då det väl blivit åtgärdat?

Något som kändes riktigt bra var att alla hinkodlade grödor blev slängda på limpan längst ner i trädgården och tillhörande murarhinkar diskade. Detta är annars något som har blivit uppskjutet till våren. Trädgårdsenergin är på väg att rinna ut mot noll vid den här tiden på året och då är det så lätt att skjuta på sådant som inte är absolut nödvändigt. Att hinkarna nu är färdiga trots att vi knappt hunnit påbörja oktober är en otrolig bonus.

Hur går det med odlandet då? Jodå, vi fortsätter äta gott. De sista physalisarna är rätt klena, men precis lika goda. Jag samlade in dem från marken, skalade, sköljde och torkade av dem för vidare transport in i kylskåpet. De smakar toppen tillsammans med de goda hösthallon som vi för första gången fått njuta lite mer av. Det är stor skillnad på att få ihop några enstaka bär och att lyckas plocka ihop närmare en liter. Nästa år blir det ännu bättre! Dessutom finns det fortfarande mycket kvar att ge från hallonbuskarna. Kanske borde jag koka sylt, men eftersom färska hallon är något som jag tycker är något av det godaste som finns passar jag (vi) på att äta direkt från buskarna.

Hallon, chokladpudding och grädde är inte dumt det heller. Vad gör du med dina hallon? Kanske stoppar du dem i kanelbullarna idag, då det är kanelbullens dag och allt. Själv ska jag absolut baka, men här blir det utan hallon i fyllningen. Hälften kanel och hälften vanilj tänker jag. Det gäller att hålla koll på spotpriset. Just nu 3,74 kr per kWh, vid 14-tiden är det nere på 1,80 kr för samma mängd. Det kanske låter fånigt att räkna på ett fåtal kronor så här, men jag tror att den som håller koll på sina utgifter och se till att vara lite om och kring sig slipper en massa bekymmer när det är dags att balansera sin budget. Det gäller ju att vara pragmatisk också. Vid tio ikväll är priset 40 öre per kWh, men vem vill äta nybakade bullar vid midnatt? Eh, jag tror inte maken skulle misstycka i och för sig, men ändå. Däremot är det ju smart att tvätta då det är billigare, så jag använder gärna tvättmaskinens timer. Sån är jag.

03 okt

En måndag i oktober.

Idag har jag inga inplanerade samtal, solen skiner efter en regnig vecka, jag har alla mina nya tulpanlökar väntande i verandan och de sista listerna till verandan som ska målas i ladan, så jag bestämde mig för att helt enkelt ta en ”bondedag” och vika tiden till sådant som jag behöver fixa här på gården. Den mentala listan är lång, så kanske är det dags att skriva ner allt på papper och sedan få nöjet att bocka av en grej i taget? Det är ändå rätt tillfredsställande.

Jag älskar den här tiden på året och tänker att det väl är min gamla kärlek för födelsedagen som präglat hur jag ser på hösten. Födelsedagsveckan inleds med fina gåvor som får vänta på rätt dag att öppnas medan de är till ögonlyst i mitt favoritrum. Eller förresten, jag älskar faktiskt hela vårt hus, jag älskar energin här och jag älskar att det trots storleken är så mångsidigt. Igår halvlåg jag i soffan på övervåningen, hade tända stearinljus på bordet och fin vän i lurarna medan jag förundrades över hur detta utrymme som var ingenting då brorsan började renovera blivit ett eget rum.

Från soffan gick det bra att ha utsikt över den färdigrensade högen med körnoter (så här såg det ut innan jag började). Det visade sig att vi sjungit minst 180 olika musikaliska verk, allt från ”Nu grönskar det” till Händels Messias. His yoke… och Halleluja-satsen räknades dubbelt eftersom de sjungits vid flertalet tillfällen till jul innan vi framförde hela verket, men på ett ungefär stämmer det rätt bra. Vilket roligt projekt! Jag blev så nostalgisk och kände mig oerhört tacksam. Jag ska så småningom stoppa in gårdagens repertoar, tänkte börja på en ny historik från och med hösten då vi bytte namn från motettkör till kammarkör över sommaren. Min extrasyrra tipsade om roliga projekt att göra med dubblettnoterna, så jag eldar inte upp allt precis just idag.

Jahaja. Så här fortgår mitt amaryllisprojekt. Jag kan här visa vilken skillnad det blir då en amaryllis får stå mörkt (skugga, den vita) då blomstängeln börjar växa och då den får stå i full sol (västerläge, den röda) som togs in då knoppen precis brutit fram. Tyvärr har jag förlorat namn på de olika lökarna, men den röda tillhör definitivt lyxlöksklassen. Den är betydligt kraftigare än de 39.90:s-amaryllisar man brukar kunna köpa på ICA och har en fantastisk djupröd färg. Kanske förtar det julkänslan att ha blommande amaryllis tillgänglig från september och förhoppningsvis ända in i januari, men så får det vara. Jag vet ju faktiskt inte om de andra lökarna kommer att sätta knoppar. Hoppas att du får en fin vecka och har något som gör dig lycklig.

24 sep

En fredagseftermiddag i tretton bilder.

Jag har haft en förkylning lurande i några dagar. Vår kördirigent var sjuk i torsdags, så det blev ändå ingen repetition. Lika så bra. Igår hostade jag hela dagen, men imorse kände jag att det har vänt utan att riktigt bryta ut ordentligt. Skönt! Den här tiden på året blir ju alla sjuka (av olika anledningar). Jag passade i alla fall på att jobba på med det som behöver tas om hand innan regnet rullar in efter helgen. Ja, eller om det blir något regn återstår att se, men de har lovat en hel del.

Dessa dahlior! De är lite petiga och tåler ju inte hur mycket som helst. Frosten är största fienden och man måste komma ihåg att ta upp dem för vinterförvaring. Tvestjärtarna älskar dem och rådjuren har varit och knaprat på dem de också, kanske i brist på annat? Egentligen tåler de ganska styvmoderlig behandling, men levererar mycket bättre då de får mycket näring och vatten. De är i alla fall några av mina favoritbukettblommor och jag använder ofta de lite flådigare versionerna som solitärer.

Min syster försådde dessa vackra jätteastrar och jag är helt kär i dem! Vill ha en hel bukett full nästa år, gärna i matchande mjuka färger. De här står i vår stora zinkbalja och jag tror egentligen att de vuxit sig ännu större på friland.

Många tycker att höstanemon är ett ogräs och försöker hindra dess spridning, men ser de inte skönheten?! Jag älskar dem verkligen. Min lilla planta har blivit illa behandlad i år, men jag hoppas den kommer igen med stor kraft nästa år. Så fin, både i form och färg.

Vårt fåniga växthus har helt blåst sönder. Inte ställningen, men plasten. Ställningen behåller vi så kanske vi kan få till någon praktisk lösning till nästa år, men samtidigt är vi tacksamma för vilken hjälp vi fått till stor skörd av allt från physalis till paprika. De här gula paprikorna har fått stå kvar ute, men jag ska nog plocka in dem så de får mogna klart inomhus.

Förra årets pumpasuccé har dessvärre inte upprepat sig. Jag hade inte lika många plantor och näringsvattnade inte tillräckligt länge. De här minisarna blev dock jättefina och jag kan nog se till att alla syskonbarn får sin egen pumpabebis.

Den del av kyrkogården som mammas grav står på ska helrenoveras. Nya häckar, bevattningssystem och allé, tanken är att det ska bli vackert här. Det ser jag fram emot!

Min syster fyllde i guldet på mormor och morfars gravsten för många år sedan och nu var det dags igen.

Motivet vågade jag mig inte på då solstrålarnas spetsar kräver millimeterprecision, men visst blev det ett lyft?

Jag fyllde också i mammas namn med permanent akrylfärg, för nu när det har gått några år har texten liksom blivit ett med stenen. Precis som med motivet på den andra stenen vågade jag inte riktigt ge mig på datumen med färg. Jag kanske bara behöver fixa en finare pensel så ska det nog gå! Vill bara inte förstöra något. Nu kan folk hitta till mammas sten, något som inte varit helt lätt om man inte redan visste var den stod någonstans.

Hemma har det blivit höst i den stora byttan också. Jag gillar att den får vara med i olika skepnader genom årstiderna och är tacksam för min systers inspiration. Hon har det så vackert på sin innergård inne i stan! Det är som en liten oas bakom det höga träplanket.

Jag fick en förlängd prenumeration av Land av kära svärföräldrarna. Älskar den här tidningen som alltid bjuder på spännande artiklar, inspirerande recept och handarbeten. Jag måste vara deras exakta målgrupp…

För ett tag sedan satte jag mig för att räkna ut hur mycket det kostar att baka själv och om det lönar sig nu när maten har blivit så dyr. Det landade på 1,20 kr/fralla, så visst lönar det sig! Detta trots att elen är så dyr, ännu mer om man passar på att använda ugnen då den ändå är igång. Det är nämligen uppvärmningen som kostar mest.

Det kan hända att någon skrattar åt att jag väger degen, men jag har kommit fram till att det verkligen är värt det. Så här gör jag naturligtvis inte med vanliga kardemummabullar eller liknande, men då jag alltid bakar brytfrallor blir det både snyggare och jämnt bakat då alla bullar är lika stora. Jag skyller på min äldsta moster som fick mig in på denna väg, men är samtidigt tacksam. (Alla har sina konstigheter, inte sant?) Jag äter ju inte ”vanligt” bröd, men nu har maken styckfrysta frallor och kan njuta av smaken av nybakat så fort han behöver eller vill. Har du gjort någon särskild åtgärd med anledning av de ökade kostnaderna runt omkring oss?

19 sep

Livet fortsätter på landet.

Välkommen frisk kylig luft om nätterna och brittsommarvarmt t-shirtväder! Jag njuter verkligen av denna årstid. Det finns massor att göra i trädgården och trädgårdslandet, men jag har liksom tröttnat lite. Vet att jag borde gödsla upp somligt och fortsätta stödvattna då det är så torrt. Orkar bara inte hela vägen! Det blir lite duttande här och lite duttande där. Det viktigaste måste ju skötas naturligtvis, som att plocka in vackra buketter att njuta av.

Sven-Eriks dahlior har fått ny kraft liksom fars ringblommor. Lejongapen blommar på och rosenskärorna svävar framför stenmuren som vackra fjärilar. Jätteverbena skulle jag också kunna plocka, men den här buketten fick bli min klassiska septemberbukett i glada färger på den gulröda skalan. Skulle aldrig ta på mig den här färgkombinationen, men tycker att det är så vackert!

Vi är helt självförsörjande på grönsaker en bit in i oktober. Tomater, gurka, squash, morötter, lök, rödbetor, vitkål, broccoli, selleri, paprika, hallon, päron och potatis finns att välja på, så vi behöver inte tjura. Jag glömde däremot så nya sallatsfröer, men det är kanske inte för sent än? Jag vet ju att många har egen sallat under en lång period. Purjolök, blomsterkål, spetskål, palsternacka och rotselleri är inte riktigt klara för skörd än. Dessa har inte fått tillräckligt av vad det nu är de behöver. Vatten, näring, skydd främst. Jag antecknar resultat och lär mig inför nästa säsong. Så tacksam jag är för att jag började skriva odlingsdagbok redan då jag försiktigt trevade mig fram i början av 2018. Nu finns anteckningar från (nästan) fem hela säsonger!

Brorsan har fått många önskemål om ved som han tyvärr inte kan uppfylla. Han var däremot sjyst och levererade en omgång till oss. ”Syskonen går först.”

När broderskapet kom med veden började maken lägga ut allt som låg i vedboden på gräsmattan och tänkte låna släpet för att hiva iväg allt som skulle till sopstationen. Jag glömde att fota ”allt”, men det såg inte klokt ut. Margarinlådor med metallskrot, andra lådor med annat skräp, skräp överallt. Nu var sopstationen inte öppen, men efter några timmars arbete var jobbet gjort. Detta har hängt över oss sedan innan vi köpte stället. Mängder med osorterat skrot, glas och ”grejer”. Nu är allt tillbaka i vedboden, men denna gång sorterat i sopsäckar och murarhinkar. Metall, el, brännbart, kemikalier, glas… Jag är så nöjd! Det blir lätt att köra iväg till tippen på det här viset. Vi sparade somligt som kan komma till användning, så idag ska jag lägga några av de grejerna i citronsyravatten och se om jag kan lyckas rengöra från rost. Det är väl dumt att spara sådant som är skräp på riktigt. Nu är det bara grejerna i sommarvistet kvar! Ja, och allt i ladan, haha. Tur att det finns att göra.

18 sep

#skapandeseptember, ränder.

Idag presenterar jag en fotoserie med tema ränder. Jag älskar ränder. Gillar mönstret. Känner mig trygg i upprepandet, räta linjer, ordning. Hur många randiga plagg har jag haft i garderoben? Byxor och klänningar har nog inte förekommit särskilt ofta, men blå- och vitrandiga tröjor skulle jag kunna dra fram vilken dag som helst och känna mig fin i. Gärna lite mjukt vitt och rätt blå färg, absolut inte för kallt eller mesigt. Det sägs att ränder på tvärsan ger en ”förtjockande” effekt, men det struntar jag högtidligt i. För tillfället finns inte en enda randig tröja i garderoben, så det får jag se till att ändra på å det snaraste. Här ber jag att få presentera mitt hem i ränder.

18 jul

Ett gäng nya böcker att klämma in där de inte får plats.

Att jag alltid har älskat böcker och bibliotek är ingen hemlighet. Mina föräldrar var inga akademiker, men de var intelligenta och hade ett inre driv som de förde över till oss barn. Lärare som jag och mina syskon hade i skolan har vid flertalet tillfällen berättat om Håkanssonsyskonens goda rykte. ”Alla” visste ju hur det annars brukade vara med familjer med många barn – de var lite jobbiga, ni vet, sådana där icke-intellektuella som inte visste att hålla jordens befolkning i schack. Mamma älskade verkligen att fixa presenter och julklappar och under våra julgranar låg alltid böcker. Bokbussen var välbesökt av vår familjs medlemmar och även om det inte direkt stod några böcker av Camus, Solzjenitsyn eller Kafka i föräldrarnas bokhyllor var vi en bokslukande familj. (Jag tror alla mina syskon delar erfarenheten av att känna sig hypokondrisk i sällskap av familjens läkarbok och vi har läst många kända romaner komprimerade i Det Bästas bokval.)

I dagens samhälle är många gånger böcker något som man läser digitalt, eller kanske lyssnar på. Inredningsintresserade har länge haft olika idéer som att tömma hem på böcker ”då de stökar till”, somliga har vänt böcker med pärmarna inåt (som den liggande boken här), man har gjort neutrala bokomslag för att göra böckerna till inredningsdetaljer i rätt färgskala (syns också på den här bilden) osv, osv. Jag har länge anat att böcker kommer att gå samma väg som vinylplattor och cd-skivor. Varför fylla sitt hem med böcker som tar mycket plats, lockar till sig silverfisk och andra kryp, dammar, är jättejobbiga att flytta och som inte går att göra politiskt korrekta för gällande tid genom att radera opassande ord digitalt? Tja, jag må vara en riktig stofil, men jag älskar verkligen mina böcker.

I Mörtfors finns ett antikvariat som vi gillar att besöka då vi är där. I lördags fick fyra böcker följa med hem. Antika rekordboken av Allan Klynne och Cecilia Klynne tänkte jag använda som kul diskussionsstartare här hemma. Liber Cantus ska jag ge min körledare. I Carl Malmstens Lärlingar och mästare från 1963 (!) började jag läsa och kunde inte sluta. ”Dagens situation är egentligen rätt märklig för Sveriges folk. Vi har i fråga om välstånd och levnadsstandard nått längre än de flesta länder. Bilen, TV:n och skvalmusiken är snart var mans egendom, men trots detta – eller på grund av detta – gör sig en mångskiftande och alltmer djupgripande disharmoni gällande på de flesta områden. Brottsmålsstatistik, spritkonsumtion, sjukfrekvens etc. talar här sitt tydliga språk. Vad har hänt? Höjd levnadsstandard har medfört låg livsstandard och därmed också låg hälsomoral. Ökat välstånd avtrubbar den moderna människans sunda förnuft, gör henne mer ytlig. Hon flyr från sig själv och sitt eget inre och frågar inte längre efter sin egen hälsa. Den offra gärna på njutningens altare. Övertron på vetenskap och forskning fostrar henne dessutom till ett passivt sjukdomstänkande: ”Får jag feber finns det ju penicillin, min huvudvärk försvinner med magnecyl och förstoppningen viker med laxermedel. Ett par sprutor eller någraa piller botar snabbt min ångest och sen kan jag leva som vanligt igen.” Texten av Jern Hamberg hade lika väl kunnat vara skriven idag som för sextio år sedan. Har ingenting hänt sedan dess??! Slutligen köpte jag med mig en bok med innehåll så vackert att jag tänkte slakta den. Ordalek och småkonst med text av August Strindberg i ett otroligt vackert typsnitt och illustrationer i färg av Arthur Sjögren. (Detta är en faksimil från 1905, tryckt med originalklicheer på matt 150-gramspapper – ett konstverk i många delar! Eftersom det inte är ett nytryck tycker jag att det går bra att använda innehållet till konstnärliga projekt.)

Jag avslutar med en av Strindbergbokens vackra illustrationer. Tänk, så mycket vacker konst det finns överallt! Jag känner mig glad och tacksam över vårt hems senaste tillskott och ser fram emot att få läsa och lära mig mer. (Jag väljer medvetet att inte nämna den hög på minst tio böcker som innehåller ”att läsa”-litteratur här bakom mig. Jag tror dock att det kommer kalla och mörka höstkvällar framöver då dessa böcker kommer att vara ett riktigt härligt sällskap!)

12 jul

Plus på kontot.

Gårdagen gav min känslomässiga ekonomi ett rejält påslag. Jag hade inte kunnat önska dagen annorlunda ens om jag hade fått chansen.

Dahliorna börjar visa färg, en efter en. Den här härliga, Waltzing Mathilda, har jag haft i några år, men den har liksom inte riktigt fått chansen att skina. Jag tror att både sniglar, gråsuggor och fjärilslarver roat sig med den innan den kommit igång. I år blev det dock annorlunda! Av specialarna ser den här ut att må bäst av alla. Jag blir så glad av form, färg och kraften som förmedlas.

Efter makens gedigna pusslande, sågande, slipande och skruvande är det nu min tur att ta vid. Det tar väl några veckor innan alla delar till soffan i verandan har fått den färg som jag är nöjd med. Soffan målas i kittvit linoljefärg, samma färg som väggar och tak. Linoljefärg är ”sådär” kul att måla med. Den luktar fantastiskt gott, men man kan bara måla med supertunna lager för att det ska bli så bra som möjligt. Fusk får man betala för, så jag gnuggar in färgen och tänker att jag ska tacka mig själv för det när allt är klart. Jag roade mig samtidigt med att gratulera en god vän en dag för tidigt (har kommit på att folk ändå sällan har tid att prata på sina födelsedagar, tips, tips).

Jag hade redan vattnat för dagen, så störtskurarna som kom medan jag stod i skydd under taket gav väl växterna lite extra skjuts. Det är så torrt i marken efter en lång och torr period, så kommer det så här mycket regn rinner det bara av utan att bli till nytta för allt det gröna. Roligt ändå att det precis samtidigt kom en likadan hällregnskur hos både mig och vännen som körde bil i Stockholm!

Tiden blev lite knapp och jag fick springa in och torka av färgprickar och fräscha upp mig lite för vidare färd mot Torhamn där jag mötte upp en annan god vän på Café Måsen. Cafét har bytt ägare och hade inte riktigt samma känsla som sist jag var där, men sällskapet kompenserade. Det var så härligt att sitta ner och prata om livet med utsikt över hamnen i sällskap av någon som jag verkligen hänga med. Vi upprätthöll den tradition som påbörjades för några år sedan då vi gick och lyssnade på Sonja Aldén i Kristianopels kyrka. Traditionen kallas nu ”gråta till fantastisk musik i någon kyrka”. Igår var det nämligen dags för systrarna Allis Brorsson och Ingela Olson att framföra sin musik i den helt fullproppade kyrkan i Torhamn. Det var så, så bra! Jag älskar känslan av att beröras så till den grad att allt annat försvinner, till och med känslan av att sitta på en ytterst obekväm träbänk i en svettig lokal med folk som kanske inte skött sin hygien riktigt till min önskan. Jag kom hem till maken och sonen och avslutade dagen med ett avsnitt ”Better call Saul”, sommarens följetong här hemma. (Älskar den!) Jag har äntligen kommit igång med extradotterns sockor, de som hon blev lovad innan hon for hem till Tyskland. Att sticka gör mig också det väldigt glad, så där satte jag punkt med den perfekta dagen. Familj, trädgård, pyssel med hemmet, vänner, gott att äta, musik, handarbete – bättre än så blir det inte!

10 jul

När lugnet lägger sig.

Denna stund på dagen, en av mina favoriter. De flesta är fullt upptagna med avslut, avslappning eller uppstyrning och de yngsta får aldrig uppleva den eftersom de redan sover gott sedan länge. Jag älskar solnedgångar. I Bredavik har vi fri tillgång på första parkett, här i Uttorp får vi mest bara gissa. ”Ikväll är nog solnedgången säkert spektakulär.” Jag nöjer mig med det. Tacksamheten har gott om utrymme även om det bara blir gissningshimmel kvar till oss, skymningsljuset ger allt så vacker färg och tystnaden som långsamt tar plats tillsammans med nattdaggen får en att släppa taget om sådant som ändå inte hunnits med.

Igår var det min extrasyrras födelsedag. Jag hade som plan att ringa, men det blev bara ett meddelande i syskonchatten. Det var full rulle precis hela dagen, och när dagen börjar tacka för sig ringer jag inte upp någon. Maken, jag och sonen har haft det roligt och intensivt i två dagar. Två syskonbarn har varit på plats och vi har alla jobbat hårt. Jag hann skriva ner några roliga citat, men de flesta har jag redan glömt. Nioåringen gillade familjespelet som består av spännande frågor som är tankeväckande och får alla deltagare att lära känna varandra bättre. ”Vad skulle du göra om du hade fyra extra timmar varje dygn?” Fyraåringen var först ut att svara: ”Dammsuga!” Hahahaha, jag kan säga att det inte direkt ens fanns i horisonten för mig, men visst är det tur att vi alla är olika, och roligt också. När hela vardagsrummet hunnit bli en gigantisk koja och matberedaren höll på att jobba fram en bröddeg knackade det på dörren och vi fick oväntat besök. Faster och farbror hade tagit med sig min underbara kusindotter och hennes pojkvän. En lång, lång tids utlandsvistelse har gjort att vi bara haft kontakt via datorn och det var så härligt att få krama om och prata en stund. Detta och mycket annat hann jag tänka på när jag gick min lilla skymningsrunda här hemma, tog in dagen och gjorde mig reda för nattvilan. Jag är så glad att jag tog mig tid att titta upp och stanna en stund i den goda känsla som uppfyllde mitt sinne i den stunden.

07 jul

Evig sommar.

Som gammal lärare vet jag hur olika somrar kan se ut. Våra egna barn har fått tillbringa sina sommardagar med storfamiljen i Småland och i Karlskrona. Somrarna har varit bad, lek, spel och häng, god mat, sena kvällar och långa sovmorgnar. Numera är det sommarjobb eller ”vanlig” semester som gäller och vuxenlivet ser kanske inte helt likadant ut. Å andra sidan har alla tre härliga minnen att plocka fram. Andra barn har helt andra upplevelser. Fritids hela sommaren, kanske någon eller några veckor med mor- eller farföräldrar, storasyskon som får passa småsyskonen, bråk mellan skilda föräldrar om var barnen ska vara, föräldrar som ägnar sig mer åt alkohol än sina barn, oroliga föräldrar som inte får ekonomin att gå runt i vanliga fall och därför knappast har något extra till roliga sommaraktiviteter. Detta är barnen som längtar tillbaka till skolan, oavsett om de är öppna med det eller ej. Sådant tänker jag på ibland. Jag är tacksam för att min vardag blir ännu bättre på sommaren, att jag faktiskt vill vara här hemma och inte längtar bort. Det ska dock bli mer än roligt att hänga mer med syskonen ”i förskingringen” och deras familjer senare i juli.

Haha, mina naglar ser ut som att jag målat dem slarvigt med Tipp-Ex! Varje dag nya blommor. Igår plockade jag in säsongens första luktärt, något som gjorde mig löjligt glad. Tillsammans med alunrot, rosenskära, dahlian som har över hundra år på nacken (ja, eller dess moderplanta) och lite annat smått och gott blev det en ljuv och väldoftande bukett.

Jag rensade i rabatter och fyllde på en av lådorna med material (vi har för lite jord i de flesta lådorna i trädgårdslandet, men det får åtgärdas vid tillfälle och inte då grödor växer i dem). Bokashihinkarna får jobba hårt under den här tiden på året trots att vi är så få i hushållet. Jag är så glad för de små mikroorganismerna som ger oss näringsrik och lucker mat till växterna! När jag rensade i perennrabatten kunde jag plocka in årets enda ros från den här stackars plantan som aldrig verkar ta sig. Varje år äter något upp bladen, olika varje år. Det blev i alla fall en perfekt ros, så den får stå som en solitär och påminna mig om att aldrig ge upp!

Maken ägnade hela eftermiddagen åt att göra klart allt han kan på den inbyggda soff-förvaringen i verandan. Millimeteranpassning – det blir så, så bra. Nu ska jag bara måla allt ute i ladan så blir det väl slutmontering om några veckor när linoljefärgen torkat klart. Jag ska också måla de delar av verandan som inte är klara än – runt fönster, väggarna och taket. Inte min favoritsyssla, men ser fram emot att få det ännu finare än det redan är. Jag passade på att ligga på vårt nya sofflock för att testa lite och kände mig mycket nöjd och glad. Maken har alltid pratat om en kökssoffa. Vi har en som tyvärr inte har fått plats i vårt lilla hus. Tänk att detta är åtgärdat, även om det kanske blir lite kallt att lägga sig på sofflocket under vinterhalvåret… Som jag sagt förut, lite i taget. Ser man själva livet som ett projekt som aldrig blir färdigt, utan uppdateras med jämna mellanrum, så tror jag att man kan ge sig själv störst förnöjsamhet. Det ger ett lugn att vila i väl förrättade värv innan man drar vidare med nya drömmar om förändring.

15 jun

Hurra!

Min faster skrev ett meddelande till mig igår: ”Hoppsan, idag trodde jag det skulle vara kort på Elin” (Elin är mamma och hon syftade på bloggen). Jag berättade att det blir inlägg med foton till jämna födelsedagar, men här kommer ett foto på den somriga födelsedagsbuketten jag satte vid graven! Jag kunde skrapa ihop tillräckligt med blommor i trädgården för att få ihop det den här blandningen som jag tyckte blev fin. Någon annan hade redan varit på kyrkogården och satt en söt liten bukett. Jag vet ju inte vilka som besöker mammas grav, men oftast när jag kommer dit står buketter. Det är fint att hon var, och är, viktig för så många människor!

Hemma drog jag på mig planttantsutstyrseln och fick en massa gjort runt trädgården. Efter att för ett tag sedan ha räddat några levande toppar på en annars riktigt skabbig timjanbuske kändes det fint att kunna plantera dem. Jag hoppas att de snart är riktigt stadiga på egen hand, för planen är att de ska hamna i kryddhjulet. Jag satte också ut pumpa, gurka, squash och några överblivna tomatplantor på lite olika ställen, både i trädgårdslandet och i högen som jag rensade ut från ladan. Det blir ett spännande experiment! Kanske visar det sig att skörden kommer att mångfaldigas i år. Ja, eller så blir det inte så och då är det också bra.

Framåt kvällen åkte vi till Rödeby för att fira brorsonen som klarat av grundskolan, och det med den äran. Han är i sanning en ”straight A student” och ser fram emot att förhoppningsvis få fler studiemotiverade klasskompisar då han tar sig an naturprogrammet till hösten. Han har redan siktet inställt på högre studier och gillar verkligen att lära sig saker och ting. Dessutom kan han jobba hårt och är uthållig, en bra kombination av egenskaper tänker jag!

Väl hemma gjorde vi oss redo för supermånen som väntades. Maken spanade med kikare och själv tog jag kameran med mig ut i trädgården. Utan stativ var det svårt att få till något riktigt bra (jag fick ställa kameran på en stolpe), men det var fint att stå där i ängen och följa månuppgången. Emellanåt vände jag mig om och njöt av synen av vårt hem som kändes så mysigt med det varma och inbjudande ljuset. Jag kastade samtidigt iväg drömmar om en ny kamera med bättre objektiv. Nej, en sådan skulle inte göra mig lyckligare, men att önska är gratis.

Som sagt, mina tekniska pinaler var inte riktigt behjälpliga, men det var kul ändå.

Molnbeslöjad måne. Inte konstigt att det finns så många myter och historier runt himlakropparna! Detta ämne är så spännande och någon gång kanske jag faktiskt kommer att göra något åt mitt intresse för astronomi.

När jag åker land och rike runt för att fånga häftiga himlafenomen med min supermegakamerautrustning kanske det kommer att se ut ungefär så här när jag går igenom mina fotoskördar. Detta foto är taget av Alex Dzierba från Honolulu, Hawaii. Supermånen går upp över Kokokratern på Oahu. Ungefär så här, minus de flexande gubbarna, såg det ju ut då vi tittade genom kikaren. Wow, igen.