Uttorp – Sida 6

09 apr

Den hemliga trädgården (och den som inte är lika hemlig).

I förrgår hittade jag en ny väg. Ja, alltså, den har väl legat där under väldigt lång tid, men jag har aldrig märkt att den finns där då jag promenerat förbi. Efter att ha provgått längs med den fick jag med maken på en längre runda igår. Det blev en ny favoritrunda! Vi tog oss ner till Östersjön parallellt med flera vägar som vi brukar gå och hamnade bl a vid en mysig fiskarstuga som tillhör någon klubb. (De har badtunna med havsvatten – hur kan jag bli medlem i klubben?)

Samma, men olika. Mittemellan Ölhallarna och piren längst ner på Sommarvägen.

Maken inspekterade radiomasten som stod på plats. Sturkö har lång militärhistoria och var länge skyddsområde. Jag gissar att det här är en kvarlämning från den tiden, men samtidigt har ju fiskarna behövt möjlighet till god kommunikation. Både militärer och fiskare verkar vara utrotningshotade.

När jag kom hem kändes det äntligen varmt nog för att ta hand om de mindre dahliaknölarna som behöver köras igång i krukor. Jag bannade mig själv för att jag inte köpte lite fler Baggmuck på IKEA. Dessa skomattor funkar perfekt att ställa krukor på. Det gör inget om vattnet rinner igenom och det är lätt att bära runt och flytta på dem. Plasten gör väl att jag ska dra öronen åt mig, särskilt med tanke på att de bara kostar 25 kr/st… Jaja. (Förresten undrar jag vad som hände med påskliljorna som jag satte ner med penséerna i lådan på trappan. De har inte vuxit någonting och lökarna känns lite mjuka. Hm.) När jag var färdig hade jag satt nio dahlior och en chokladskära. Nu ser jag fram emot att se de vackra bladverken göra entré!

Mina planttantsceller kvider. Jag har envist låtit pelargonsticklingarna stå trots att flera av dem ruttnade på en gång. Syrran och jag hoppades att vi trots frostskadorna skulle lyckas rädda både några plantor och få till en och annan stickling. Som du ser har sex plantor kommit igång riktigt bra och en har precis börjat skicka ut små blad som knappt syns. En av de andra plantorna är definitivt rutten, men de andra två känns stadiga. Jag väntar någon vecka till för att se om de bara är ”late bloomers” de också. Mitt försök att sterilisera såjorden i ugn var mycket effektivt då det gällde att döda ev. sorgmyggelarver. Dessvärre verkar jag ha dödat alla andra näringsämnen också, för oj, vad långsamt det går! Jag näringsvattnade lite för några dagar sedan och det har gjort succé. Det här planttantslivet är påfrestande för nerverna, men jag lär mig ständigt nya tips och tricks! Jag kommer att sätta lite mindre potatis och mer lök i år. Jag hittade inga Amandine då jag var på sättpotatisjakt, så jag har beställt en 3 kg-påse. Annars har jag allt hemma. Tre veckor kvar tills potatisen ska i! Idag kan jag vila, för det stormar med snöblandat regn utanför. Mest känner jag för att be maken tända i kaminen och trycka ner mig i soffan med en filt och en av de ca sjutton böcker jag har i min ”att läsa”-hög och eftersom jag är vuxen får jag faktiskt delvis göra precis som jag vill. Tjingeling!

07 apr

April, april.

Här ligger böckerna jag helst roar mig med om kvällarna. Jag oroas lika mycket som jag roas eftersom jag ofta tänker ”det är KÖRT” då jag inte kan göra precis allt rätt. Det är det ju inte! Kört, alltså. Det är väl mycket bättre att jag gör vad jag kan, plockar upp ett tips här och ett där och försöker så gott jag kan? Jag har fört trädgårdslandsdagbok varje år sedan 2018, så nu börjar jag ha koll på vad som funkar här i Uttorp. I år har jag t ex hållit mig undan odlarforum där det hetsas väldigt mycket till att så tidigt. Dessutom har många växthus, vilket vi inte har. Jag ser fram emot att helt enkelt fokusera på våra förutsättningar och våra önskade grödor och resultat i år. Planttanten i mig har vaknat, och nu går hon inte att stoppa!

Finaste kvällsutsikten har vi från duschrummet nere. ställer man sig och spanar åt andra hållet (snett åt vänster) kan man följa det underbara skatparet som bygger bo. Det är så spännande! Tänk att utan händer och fingrar kunna väva intrikata mönster och ett tryggt hem till de kommande småttingarna. Jag har inte haft tillfälle att följa någon fågelfamilj sedan vi hade rödhakar i äppelträdet i Orem. Jag ser fram emot att få uppleva det igen! Läget är perfekt. Fri insyn från fönstret, så jag räknar med att skatföräldrarna inte känner sig hotade.

Skatboet jag precis berättat om hittar du precis till höger om vad som syns här i bilden. Detta bo verkar inte vara ”aktivt”. Jag har läst att skator ibland återanvänder bon och ibland bygger nya, så det här höll kanske inte måttet för renovering i år? Jag ska spana lite mer med makens kikare. Aprilsnö har vi sett två gånger den senaste veckan och det är sannerligen ingen värme ute. Kyliga och hårda vårvindar, knappast friska, utan snarare rätt enerverande. Men äh, det är ju så april är. Oberäkneligt väder, mittemellan vinter och sommar.

Dessa ljuvligheter lyser upp som blå hav i flera av trädgårdarna med några år på nacken här runtomkring. Då barnen gick i Adolf Fredriks musikklasser passade jag om vårarna på att njuta av scillahavet i Observatorielunden, ett av mina favoritställen i Stockholm. Jag trivs utmärkt här på ön, men då och då kan jag få ett Stockholmssug. Coronasituationen har faktiskt gjort att denna längtan varit i det närmaste ickeexisterande det senaste året. Inte ens då vi flyttade upp dottern till Nynäshamn förra veckan ville jag åka in till stan. Jag gissar att längtan återkommer. Tills dess passar jag på att njuta av naturens under utan stadsdistraktioner. Det är ju inte dumt det heller.

05 apr

Påsken.

Vi har lagt ”stilla veckan” bakom oss och igår inleddes påskveckan. Jag blir alltid så förvirrad. Vi är nämligen ivriga att fira våra högtider här i Sverige. Eller nja, jag gissar att folk mest villhöver sina lediga dagar. Många aftnar blir det. Julafton, påskafton, midsommarafton… Sådär är det ju inte i USA till exempel. Ja, och så fort vi har firat är det skjuts undan med dekorationer och annat och fortsätt med det nya.

Min stilla vecka var det full rulle på. Mormor berättade att hon på långfredagen fick klä sig i svart och sitta stilla på en stol hela dagen då hon var barn. Min mormor var en överdrifternas kvinna och visste hur man skulle berätta en historia för bäst effekt, men jag gissar att känslan var att man faktiskt inte fick göra någonting denna dag för att uppmärksamma känslan i vad som hände denna dag för tvåtusen-ish år sedan. Vi passade in uteaktiviteterna med lite fler människor med det finaste vädret och det innebär att det blev pizzaugnsbak på långfredagen. Då kom delar av makens familj och testade vår egen lilla pizzeria.

Vid det här laget har vi förfinat tekniken. Jag har testat flera olika recept och har landat i att jag gillar Znickes pizzabotten bäst. Det är jag som förbereder botten, tomatsås och toppings. När vi är på plats monterar jag pizzorna medan maken sköter uppeldningen av ugnen och själva gräddandet. Det blir sällan någon väntetid mellan utbakning och färdig pizza på det viset och alla får äta exakt nygräddade läckerheter. Just i fredags var det soligt och härligt då vi drog igång, men några timmar senare satt alla och huttrade trots att alla filtar fick jobba hårt. Det var i alla fall jättemysigt att kunna träffas efter så långt tid!

”Ta många detaljbilder på maten”, hälsningar syrran i Skottland. Hon och hennes familj har skjutit upp sin Sturköresa flera gånger det senaste året och jag tror de bestämde sig för att inte ens beställa biljetter till sommaren pga osäkerheten runt Coronahanteringen. Jag hoppas verkligen att de får komma i juli. Det var alldeles för länge sedan…

Det här är ju ingen receptblogg, men jag gillar att dela med mig av toppentips som jag själv hittat.

Hur du kokar många ägg på en gång, perfekt resultat, hittar du här. (Jag använde vårt gigantiska durkslag från IKEA till 24 ägg och kokade dem i vår 10-literskastrull, också från IKEA, och det blev hur bra som helst.)

Mitt favoritrecept på buffékött är detta. Jag brukar byta ut fläskfilén mot fläskytterfilé och det blir lika bra.

Else-Britts frukt- och nötbröd gör alltid succé. Det finns flera olika versioner på nätet, men det här är min favorit. (Jag följer tipset i tråden att lägga över aluminiumfolie för att brödet inte ska bli så mörkt, men bara då jag kommer ihåg det.) Det är det godaste bröd jag vet och borde kanske kallas godis istället för just bröd. Det går bra att byta ut vetemjölet mot lämpligt alternativ (det gör jag), men eftersom rågen också innehåller gluten funkar det inte om man har celiaki. Undrar just om det skulle funka med Finax brödmix… Skär skivorna riktigt tunna!

Här var en till som jag äntligen fick träffa! Så underbart! Hon matchade kolasnöresleken perfekt och var kanske snyggast av de tävlanden även om hon inte vann. Det är inte helt lätt att slörpa i sig ett godissnöre bara med hjälp av munnen. Prova själv!

Den klassiska klädstafetten med svågerns läckra tillbehörsdetaljer framkallar alltid många skratt! Både barn och vuxna kan delta på ganska lika villkor och det är roligt att kunna roa både sig själv och andra på detta sätt. Heja vara ute i våren-väder och att leka tillsammans över åldersgränserna. Själv fick jag en flashback från en midsommar eller födelsedag med mammas släkt och den där irländsk julaftonsleken och hur vi alla vrålade av skratt och knappt fick luft, just för att de vuxna faktiskt bjöd på sig själva. (Alla vuxna var nykterister, ”men” det var såklart roligt att se min genomstabile polismorbror krypa i sicksack över gräsmattan medan min äldsta moster höll på att kissa ner sig av skratt. Tänk hur det hade blivit om alkohol varit inblandad. Vuxna som kryper och flamsar, vuxna som faktiskt kissar ner sig osv. Tänk vilken skillnad det kan vara trots så många liknande parametrar.)

Igår var det så dags för en påskpromenad ner till Östersjön. Det var en kamp mellan sol och vind om huruvida jag skulle ha på mig min jacka, så det blev något slags mittemellan. Det är kyligt, men nu närmar sig härligare dagar. Jag smörjer in ansiktet med SPF 50 varje dag, oroad över orsaken till mitt basaliom och andra solskador. Jag har hävdat att det inte är bra att kladda på en massa kemikalier, men eftersom jag tillbringar så mycket tid ute i solen gör jag hellre det. Jag gissar att grunden till eventuell hudcancer redan ligger under mitt skinn, men jag är ändå väldigt försiktig. Jag har en fin stråhatt som jag köpte då jag var på Öland med mina syskon, men dessvärre är den lite väl stor. Jaja, det löser sig väl. Det brukar ju göra det.

16 mar

Lugnet före invaderingen.

Det senaste året har verkligen påverkat samhället på så många olika plan. Jag undrar vilken beläggning campingen kommer att ha i sommar. Det var många sommargäster som valde att stanna hemma istället för att komma hit till ön som vanligt förra året. Jag gissar att vi kommer att se ett högre tryck i år. Folk längtar efter att få röra på sig, men hur långt kommer man att våga resa? Och kommer man överhuvudtaget att få resa om man inte fått sprutan i sig? Det finns fortfarande många frågor att reda ut i det här trasslet…

Jag undrar vad folk tänker då de når sitt resmål och hamnar här? Detta är ingen lyxcamping och betygen är väl därefter. Det verkar dock som att ständig utveckling sker. Minigolfbanan är utbytt och ny sedan ett par år. Inte lika ”rolig” som förut, men fräsch. De har bytt ut häcken och dragit en massa kablar till alla vagnplatser. Vet inte om det är elen som uppdaterats, eller kanske möjlighet till bättre internet? Folk har klagat på att badplatsen har vuxit igen, men huruvida det är sant kan jag inte uttala mig om. Restaurang Storken har inte varit öppen de senaste två säsongerna, något som jag tror ses som både en fördel och en nackdel.

Under gårdagens promenad låg ljuset så vackert över ön! Det här är nog sista rycket utan en enda husvagn på plats. Till påsk gissar jag att en och annan vagn dyker upp, eller möjligtvis väntar de till Valborg.

Tomt, tomt, tomt. Här brukar vagnarna stå som ”packade sillar”. Den nyplanterade häcken syns knappt på bilden, men tittar du noggrant i framkant ser du grenarna.

Jag vet hur poppis det blivit med vinterbad, men jag blir inte särskilt sugen då jag ser det här. Ruggigt och grått, vind som blåser genom märg och ben. Nej, jag väntar tills jag är sugen på en avsvalkande effekt! Det får komma när det kommer.

12 mar

Evert.

Igår hade jag och Evert sällskap på Uttorpsrundan. Vi hade det rätt bra, men jag tycker att han kunde ha varit lite mer varsam i sin framfart. I stunder kändes det som att iskorn drog in rakt i ansiktet på mig. Kanske var det så att jag erbjöds en gratis ansiktsbehandling. När jag kom hem såg nämligen ansiktet ut som efter en peeling, alldeles rödmosigt och lite småsvullet. Det gick dock över till en ”fräsch look” efter en stund, så det ordnade sig.

Jag brukar inte gå i skogen då det blåser allt för friskt. Här ser du anledningen. Jag är varken sugen på den ena eller den andra sortens stockar i huvudet. Nattens vindbyar var inte nådiga, men vid det här laget hade det ändå lugnat ner sig lite.

Det var inget plockepinn i skogen, men ganska stökigt. Fällen är ändå en viktig del i naturens kretslopp, så jag blir lite glad när jag ser det här! Jag brukar säga att luften är mitt element och det är få naturupplevelser som fyller mig med lika stor glädje som en härlig höststorm. Ett av mina lyckligaste ögonblick i livet hade jag i Dundee, Skottland, då jag och några av mina syskon var hos syrran och hälsade på. Så känner jag livet i mig!

05 mar

Promenad mellan mina favoritställen.

Hur hamnade jag här? När mamma levde gjorde hon allt hon kunde för att påverka oss att flytta till Karlskrona. Hon skickade länkar till passande jobb, hon skickade tips på fina hus och hon drog också upp en och annan nackdel med att som barn växa upp i STOCKHOLM. Mitt svar blev alltid att jag inte någonsin tänkte flytta hit. Någonsin. Jag älskade Bredavik och ville att det skulle förbli mitt paradis på jorden, mitt andningshål, chansen för mig och min familj att hämta kraft till vardagslunken. Har jag ångrat att jag själv aldrig drev den här processen? Nej, knappast. Jag älskar att bo här och tänker att ”allt har sin tid”. Jag är dessutom en stark förespråkare av att komma ihåg att OM inte finns i livet. Vi har inte möjlighet att leva om våra liv. Fastnar vi i ett ältande över ”om bara” eller ”om inte” så mår vi otroligt dåligt.

Härom dagen promenerade jag ner till Bredavik och vår fina V som bor där. De senaste dagarna har varit helt fantastiska! Det var som att jag befann mig i en Jan Abramsson-tavla fast jag faktiskt bara promenerade på en asfalterad och trafikerad väg. Jag kände tacksamheten bubbla i mig. I början då vi bodde här var jag helt fokuserad på att vinsten med att bo här handlade om att vi nu befann oss nära så många i vår storfamilj. Det är fortfarande väldigt viktigt, men dessutom njuter jag av att bo HÄR. Platsen i sig har blivit viktig. Jag älskar verkligen Sturkö.

När min resebloggarsyster och jag var på väg hem efter ett spännande uppdrag som jag fick följa med henne på diskuterade vi vådan av att bli kvar någonstans och aldrig vidga sina vyer. Jag frågade om det var nödvändigt att resa ut i stora världen för att växa som människa, att nå sin potential. Hon hävdade att det åtminstone är en viktig beståndsdel medan jag sa att jag tror att man kan uppnå det också på andra sätt. Här finns en artikel som jag varmt rekommenderar. Den handlar om provinsialism och är mycket läsvärd, både för yngre och äldre. Jag tänkte också hänvisa till en text Malin Wollin skrev om hemvändare och bushabarn som flyttat till storstan och kommer tillbaka till hembygden och ser ner på de som är kvar. När jag hittar den ska jag lägga upp också den. Är du nöjd med din plats på jorden? Och vad gör du annars för att kunna uppnå din dröm?

Edit: Här är Malin Wollins krönika som jag pratade om.

23 feb

En dag.

Blå himmel med sol som värmer och talgoxar som vädrar vår. Fast, sprött vatten som håller på att återgå till flytande form håller sig uppe tills någon trampar för hårt, för tungt. Halkiga, förrädiska spår som inte bör följas, gå din egen väg.

Mossa som lurar en att tro att friskt gräs är på väg upp. Skönt grönt, men av en annan sort. Håll i, håll ut. Det kommer, men inte än. Minusgrader lugnar ivriga rötter och svällande lökar. Solhattar och aloe vera kan lugnt ligga kvar i sin vintervila. De kan skicka kepsen, gäspa och dra sig längre bak på hyllan. Tids nog är det dags att jobba. Hårt.

Det stora, fula elskåpet har bytts ut mot en nättare variant medan stolparna har blivit mer muskulösa. Elektrikerna har dragit vidare till Norra Tång utanför Bergkvara. Leve EU. Må stolparna vara raka och kraftiga nog att stå pall under lång tid framåt.

11 feb

Vinterland.

Såhär såg det ut när jag skulle försöka få upp dörren igår förmiddag. Tur att jag kom på att det kanske var dags att leta upp snöskyffeln i stenkällaren när jag hörde att det skulle komma en hel del snö. Den här gången behövde inte jag skotta av mer än stentrappan. Annat var det i Snättringe då barnen var små och maken åkte till jobbet tidigt, tidigt och inte hann skotta på morgonkvisten. Skottning är en supereffektiv träningsform, så mycket kan jag säga!

Det är alltid samma sak då omgivningarna kläs in i snö. Landskapet förändras och man ser nya saker. Igår påmindes jag om vårt söta lilla sommarviste/bakbod/vedbod. Det är spännande med potential, men också lite störigt. Tänk vilken fin mottagning och gäststuga det här skulle kunna bli!

Ladan är så fin! Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag påminns om att vi faktiskt bor på en liten gård. Det faller mer och mer på plats, detta är verkligen hemma. Detta är min trygga plats på jorden. Vilken ynnest det är att få bo såhär. Jag är mycket tacksam!

En skatas snöängel? Mönstret var så vackert, jag ville fånga stunden. Det går inte att se de glittrande snöflingorna, men detta blev som ett flyktigt konstverk.

Samma sak med denna snöhög. Snö som har drivit, naturliga former. Skyddande täcke för djur och växter, vatten till våra törstande grundvattenförråd. Jag kan inte se detta som något otyg. Dessutom är det alldeles makalöst vackert!

Den här lådan med fröer, sedan? Planttantsdrömmar. Jag har bestämt mig för att inte dra igång tomater, paprika och det andra allt för tidigt i år. Det blir bara krångel. Jag blir inte stressad av några Instagramodlare som hetsar eftersom jag knappt är inne där, men ett par odlargrupper på Facebook visar tydligt och klart att folk är på gång för fullt! Vi har precis blivit av med sorgmyggor och spinn här hemma och jag måste vila från besvikelsen av att ha mist de fina orkidéer som har trivts och frodats, spridit så mycket glädje. (Vi fick hem en trojansk häst, en gåvoorkidé som visade sig bära på elände.) Mammas orkidé, svägerskans inflyttningsorkidé – det fanns flera med affektionsvärde. Trots diverse planttantstips och tricks fick jag inte till det. Jaja. Sånt är livet. Och snart kommer jag att sätta igång med försådden och glädjas igen.

09 feb

Hej från snöstormen en bit från Mariannelund.

Idag hörde våra kompisar av sig och sa att de var sugna på att åka skridskor. Det var inte jag, men mycket sugen på att träffa dem och baka lite bullar var jag däremot. Dottern ville åka skridskor, men vi hittade inga på vinden (ingen har nog egentligen sett dem sedan 2012 och då var de mina förhatligt trånga, så kanske såldes de under flyttloppisen). Det ville maken också, men det som jag hade inbillat mig var hans skridskor var skrillorna som följde med vedboden och säkert såg sina bästa dagar någon gång på 50-talet. Ja, du märker ju hur ofta vi åker skridskor i den här familjen.

Vännerna kom och vi gav oss iväg till campingens badplats efter tips i Sturkögruppen på Facebook. På väg dit började det blåsa allt mer och till slut fick vi isspjut rätt in i ansiktet. Inte bara det. Isen visade sig vara ”sådär”, så det slutade med att vi helt enkelt nöjde oss med att vi hade kommit ut på promenad och skyndade snabbt hem igen. I det varma köket bjöds det sedan på varm choklad och nybakade bullar. Vilken vändning på denna friluftshistoria! Jag har hört att trägen vinner, så det blir säkert fler försök på denna senaste veckas favoritnöje. (Ja, åtminstone för ”alla andra”.)

Här kan du se hur det gick till då Emil gav sig ut i en liknande snöstorm som vi har dragits med idag för att rädda livet på sin bäste vän, drängen Alfred.

01 feb

Tantnöjen i coronatider.

Vi har köpt fågelmat för ett antal hundralappar den här vintern. Jag blev så inspirerad av min fasters enorma fågelmatningsstation och tänkte att vi väl kunde få till åtminstone något som skulle underhålla några av grannskapets fjäderfän. Det har varit en fröjd att följa utvecklingen! Från början hade vi inte så många gäster, men numera har vi ett stort antal besökare från morgon till eftermiddag. Fasanerna ser man bara tidigt på morgonen, men resten kommer lite i spridda skurar.

Fasan Phasianus colchicus	2
Större hackspett Dendrocopos major	3
Skata Pica pica	2
Kaja Coloeus monedula	3
Kråka Corvus cornix	9
Blåmes Cyanistes caeruleus	5
Talgoxe Parus major	5
Nötväcka Sitta europaea	2
Koltrast Turdus merula	5
Rödhake Erithacus rubecula	2
Gråsparv Passer domesticus	4
Pilfink Passer montanus	2
Domherre Pyrrhula pyrrhula	1
Grönfink Chloris chloris	3

I helgen som gick var vi med i projektet Vinterfåglar inpå knuten 2021. Man rapporterar det största antal individer av samma art på en gång vid fågelmatningsstationen, så alla de här fåglarna var inte på plats på samma gång (bara de som tillhörde samma gäng, alltså). Jag är mest ”stolt” över våra tre hackspettar som gillar min svägerskas frökoppar och nätgodiset bäst. Fotot här uppe visar inte så många gullisar, men du får åtminstone kika på en av hackisarna ”in action” om du zoomar in på den gröna nätpåsen.

Vår lilla fönstermatare var inte det minsta intressant med solrosfröer i sig. Blåmesarna upptäckte den först då jag började ladda med jordnötter. Det ser så roligt ut de då flaxar ut med en stor jordnöt i sin lilla näbb! Telefonkameran gör inte den här skönheten rättvisa. Så fin! Roligast blir det då man använder makens femtioårspresent, en riktigt bra kikare, för att spana in detaljer i vingslagsteknik och samspelet mellan de hungriga gästerna. Jag är tacksam över att få bo så nära naturen och hoppas att vi kan fortsätta njuta av det.

”Drömlägenheten” i Vasastan känns just för tillfället väldigt långt borta. Jag har inte varit inne på Hemnet på väldigt lång tid, så det är kanske dags igen? Eller nä, förresten, nu kommer jag ihåg varför jag inte jobbar så hårt på den här drömmen. Lägenhet i Stockholm känns faktiskt inte särskilt aktuellt, även om det bara skulle vara ett extraboende. (Ja, jag vet, helt onödigt. Men vad skadar det någon att drömma lite? Med tanke på att den här lägenheten som är ungefär lika stor som vårt hus, som ändå har ladugård och en stor tomt, kostar sex gånger så mycket som vi betalade exklusive avgifter, så… Nä, denna dröm är verkligen bara på kul.) Två av tre barn bor dock i huvudstaden och det tredje planerar att flytta dit i höst. Det känns liiite trist att ha dem alla så pass långt borta, men ändå samlade. Nåja, det löser sig.

Syrran och hennes familj i Nynäshamn brukar alltid agera hotellvärdar då vi åker uppåt, precis som vi gjorde då vi bodde i Snättringe. De har precis flyttat ett kvarter till ett hus som ser fantastiskt trevligt ut. Denna familj bodde bara några kilometer ifrån oss innan vi flyttade till Orem. De hyrde ett härligt hus i Stuvsta som de tyvärr fick släppa då ägarna bestämde sig för att sälja. Huset som flyttlasset nu gått till, efter ett gäng år i ”mellanboende”, påminner otroligt mycket om drömhuset. Jag ser så mycket fram emot långa pratkvällar där framöver då vi gästar! Hade allt varit som vanligt hade jag varit i Nynäshamn den här veckan och hjälpt till med att packa upp och inreda, ja, och så hänga med de stora barna och en och annan släkting och vän som bor där runt storstan. Det får bli en annan gång. Just nu ser det ut som det gör. Håll i och håll ut, eller vad är det de säger? Peace.