Idag hörde våra kompisar av sig och sa att de var sugna på att åka skridskor. Det var inte jag, men mycket sugen på att träffa dem och baka lite bullar var jag däremot. Dottern ville åka skridskor, men vi hittade inga på vinden (ingen har nog egentligen sett dem sedan 2012 och då var de mina förhatligt trånga, så kanske såldes de under flyttloppisen). Det ville maken också, men det som jag hade inbillat mig var hans skridskor var skrillorna som följde med vedboden och säkert såg sina bästa dagar någon gång på 50-talet. Ja, du märker ju hur ofta vi åker skridskor i den här familjen.

Vännerna kom och vi gav oss iväg till campingens badplats efter tips i Sturkögruppen på Facebook. På väg dit började det blåsa allt mer och till slut fick vi isspjut rätt in i ansiktet. Inte bara det. Isen visade sig vara ”sådär”, så det slutade med att vi helt enkelt nöjde oss med att vi hade kommit ut på promenad och skyndade snabbt hem igen. I det varma köket bjöds det sedan på varm choklad och nybakade bullar. Vilken vändning på denna friluftshistoria! Jag har hört att trägen vinner, så det blir säkert fler försök på denna senaste veckas favoritnöje. (Ja, åtminstone för ”alla andra”.)

Här kan du se hur det gick till då Emil gav sig ut i en liknande snöstorm som vi har dragits med idag för att rädda livet på sin bäste vän, drängen Alfred.