hälsa – Sida 6

03 apr

Ja, må du leva många lyckliga år.

”’Till och med du Lina är ett riktigt underverk’, försäkrade prosten, och han frågade Lina om hon hade besinnat det och om hon inte tyckte det var märkvärdigt att Gud hade skapat henne. Det tyckte Lina sa hon, men sedan tänkte hon efter. ’Ja, det förstås, själva mej var väl inte så märkvärdigt å göra. Men alla di där krumelurerna som jag har i örona, di tycker jag det skulle vara marigt å få ihop!’” Astrid Lindgren

Människokroppen är galet komplicerad. Jag har läst så mycket om olika teorier gällande dieter, vetenskapliga upptäckter och kroppens egenheter att jag inte längre vet vad som är upp eller ner. Vi går här på jorden och gör det vi gör beroende på vem vi är och var vi lever. För vissa finns det varken tid eller utrymme att fundera så mycket mer på något annat än hur man ska överleva dagen, medan andra inte kan sluta grunna på alla tankar som susar fram där i hjärnan. Själv tänker jag mycket på hur jag kan ta hand om mig så att inte mina dagar slutar tidigare än nödvändigt. Jag hade svår skrämselhicka förra året och jag önskar inte hamna i samma situation igen.

Häromdagen såg jag dokumentären Heal på Netflix. Det var många olika slags människor som fick komma till tals, men jag fastnade mest för forskaren som har studerat dödssjuka människor som har kommit tillbaka till livet, som har överlevt mot alla odds. Följande nio punkter hade de gemensamt, så hon rekommenderade detta för att åtminstone ha en chans om man skulle hamna i samma situation:

ändra din diet radikalt
ta kontroll över din hälsa
följ din intuition
använd örter och tillskott
släpp loss undertryckta känslor
öka positiva känslor
omfamna socialt stöd
fördjupa din andlighet
ha en stark orsak till att leva

13 jul

Energi.

De senaste månaderna har jag känt mig som en duracellkanin i batteriets slutskede. Jag har varit så trött att jag vissa dagar ”sovit middag” tre gånger och fortfarande somnat utan problem på kvällen. Upp för trappan? Flåsgaranti. Joggingtur till havet? Otänkbart. Genomförda planer? Minimalt antal. Efter flera månaders läkarbesök, provtagningar och medicinering börjar jag nu kravla mig ut ur denna grotta. Inga attackdykare har behövt hjälpa till, men jag är tacksam för engagerad vårdpersonal och att hjälp har funnits. Än kan jag inte ropa hej och helt ”frisk” är jag inte, men jag tar tacksamt emot positiva besked! Fortsatt vila är ordinerad tillsammans med promenader, väl genomtänkt kost och uppmärksamhet på eventuella bakslag. Än är det inte dags att räkna ut denna gamla bondmora!

07 jun

Trötta sommardagar.

Idag fick jag stiga upp tidigt för att ta mig till sjukhuset för provtagning. Det känns skönt att ha det gjort! Jag känner mig lugn och hoppas att de hittar vad det nu är som ställer till det i kroppen.

Sommaren har knappt börjat, men gräsmattorna är totalt fnösktorra. På vissa ställen ser det ut att ligga nertrampat hö istället för gräs. Märkligt… Trots det var det mysigt att sitta en stund här vid schersminen och insupa den ljuvliga doften en stund i Bredavik.

Min systers rabarber har producerat mängder i år. Det finns fortfarande kvar och hon hade gett mig lov att ta för mig. Efter att ha hittat Kammebornias recept på rårörda rabarbersaft slog jag till. Nu står en stor gryta blivande saft i kylskåpet och om ett par dagar hoppas jag kunna bjuda på riktig paradisdricka. Jag älskar verkligen smaken av rabarber!

Det bästa med dagen får nog ändå bli hur det känns att vara uppe i hallen nu när det är tapetserat där uppe. Vilken ljuvlig tapet! Om ett gäng år kommer jag kanske inte längre att hysa lika varma känslor för den, men just nu känns den helt rätt. Vårt hem är så sparsmakat på många sätt och här kan vi få en helt annan känsla! I hyllan till vänster som också agerar ”håll småungar borta från trappstupet”-hjälp står nu alla våra fotoalbum. Det blir väldigt rörigt rent visuellt, så jag har bestämt mig för att hänga för ett draperi liknande det vi har nere under trappan. Det blir kanoners det, ska du se. Ah! Det känns faktiskt rent fantastiskt att allt håller på att falla på plats. Tur att alla andra orkar jobba på när jag själv rör mig ungefär lika snabbt som sengångaren i Zootropolis…

Ps: Dagens hjälteinsats gjorde maken som fixade bevattningsslangen som hade pajat. Nu kan jag betvinga besk sallad och osöta jordgubbar igen… Hurra!

24 maj

Om att göra ingenting.

Förr i tiden var jag mycket dålig på att göra ingenting. Jag blev rastlös, fick dåligt samvete, kände meningslösheten hovra över mig som en helikopter… Med tid och visdom har jag blivit mycket bättre på det. Det har handlat om utveckling, precis som för vilken människa som helst. Till viss del får vi anpassa oss till verkligheten, till viss del handlar det om vilka vi har runt omkring oss och till viss del handlar det om mentala processer som inte alltid är så lätta att följa om vi inte tar oss tid att analysera dem. Hur som helst kan jag numera vila lite här och där om jag känner behovet pocka på, men att vila på kommando är väldigt jobbigt kan jag tala om!

Förra året blev ännu ett svårt i raden av många. När så mamma gick bort i december blev jag alldeles tom och det kändes som att min själ hade flyttat till Långtbortistan utan att jag fick följa med. Efter några månaders aktivt arbete med att försöka må bättre och också ta hand om min kropp lite mer började jag känna mig riktigt ”på gång”. Just när allt började kännas rätt fint svarade min kropp med Den Stora Tröttheten nummer två. Förra veckan tog jag mig till vårdcentralen och nu vet jag att det finns en orsak till att jag är såhär trött. Jag vet inte exakt vilken orsak det är. Proverna visar att det är vajsing någonstans, så nu går vi vidare med fler prover och en lite mer specialiserad läkare. Det ska nog bli bra. Och tänk vilken tur att jag inte har börjat jobba heltid än, för tänk vad synd det hade varit för min arbetsgivare då! Istället försöker jag leka planttant och njuter av det vackra väder som vi välsignats med. Och det, det är faktiskt inte jobbigt alls. NU på kommando. Tänk vad konstigt det där med Ett Litet Ord ändå så ofta blir… Peace!

21 maj

Svåra ord.

Endokrinolog är ett sådant ord som jag önskar att jag inte behövde kunna. Nu gör jag det och egentligen är det ju bra. Fast mest önskar jag att det skulle växa mer i landet av sådant som vi vill ha där och mindre av det som inte är fullt lika önskat. Har du någon önskan just nu?

16 maj

Hej från min solstol.

Voltaire lär ha sagt ”Man bör odla sin trädgård”. Hela mitt innersta känner detta, vet att det är något jag behöver, vet att det är något som får mig att må bra. Här hemma ser det varken ut som i Skillnadens Trädgård eller som hos Farbror Grön, men det är okej. Hitintills har vi fått följande i jorden:

tre sorters potatis (Rocket, Magda, mandelpotatis)
två rader jordgubbar och smultron (jag ser inte skillnad på dem förrän det är ”för sent”)
bondbönor
tre sorters morötter
koriander
huvudsallat
plocksallat
spenat
gladiolus
dahlia
rova
lite ditten
lite datten

Jag har förodlat tomater och purjolök och ska få ut dessa så småningom och rödbetor, persiljerot och vad-det-nu-var väntar fortfarande på att få sin plätt färdiggrävd. Inne står också en planta kapkrusbär och en snacksgurka som jag fått av fina vänner, så det blir kanske mycket gott att äta här framöver om vi är ihärdiga nog och lyckas hålla oss undan otäcka skadedjur, torka och andra naturkatastrofer.

Jag har varit så seg de senaste månaderna, men ändå knegat på så gott jag kunnat. Sorgen är över, det är jag helt överens med mig själv om. Det här är något annat, något mer subtilt, men mycket irriterande. Jag vet att jag har begränsningar, men de går långt utanför vad jag har orkat med i vårbruket. Idag tog jag mig därför till en läkare på vårdcentralen i närheten. Jag var säker på att läkaren skulle säga att mitt Hb hade åkt ner under 90 igen, men tji fick jag. Snabbtestet på sticket i fingret sa 122, så när jag kom in till läkaren kände jag mig nästan generad. Hur som helst berättade jag precis hur jag känner mig och allt runtomkring. Hon gjorde sin (mycket noggranna) undersökning och till slut skulle hon kolla blodtrycket. Efter flera ”misslyckade” omgångar var det hon som var generad och hon bad att få gå och hämta en automatisk tryckmanschett. 89/51 visade den, ungefär som det läkaren hade fått med den traditionella mätutrustningen utan att kunna tro att den visade rätt. ”Haha, men jag lever väl?”, frågade jag lite hurtfriskt. Hennes svar? ”Ja, men knappt.” Jodå, så ungefär där tyckte jag väl att det började kännas lite obehagligt. Dr N sa att jag inte alls behövde undra varför jag känner mig så orkeslös, beställde ett helt batteri blodprover och ett EKG och så får vi väl ta det därifrån.

Jag gick hem och sov middag och tyckte lite synd om mig själv, men nu har det gått över. Dags att laga mat och gå ut och så alla fina blomfröer som ska blomma upp och glädja mig och många andra senare i sommar! Zinnia, rosenskära och en del annat som gör mig lycklig. Vad hade du satt i din trädgård?

Ps: Brorsan har målat på som bara den den senaste tiden, så nästa vecka blir det nog tapetserat i dotterns sovrum. Först ska 3500 granplantor ner i jorden, så vi får se vad han orkar efter det, den gode lillebrodern.

26 apr

Hjälp mig!

Har du glassformar hemma? Du vet, sådana som man fryser egna glassar i? Använder du dem isåfall? Och hur klarar du att inte slarva bort vitala delar? Jag har fått ett obarmhärtigt glassbegär och dessvärre är glass inte något någon borde proppa i sig. Däremot finns det ju jättegoda recept på frusna läckra nyttigheter, så jag tänkte ge mig på några sådana. Problemet är bara att nu hittar jag bara delar av det vitala glasskittet…

Ps: Vi har en bra glassmaskin också, men jag gillar tanken på portionsförpackningar.

17 jan

Stilla morgnar.

Jag har alltid varit morgonmänniska. Något har hänt. Jag är trött, trött. Särskilt på morgnarna. Kanske är det naturligt, kanske har min kropp förändrats, kanske är det övergående. Jag gör vad jag kan för att hitta min ”morgon-groove”.

Promenad eller springrunda för att komma ut i naturen eller åtminstone i trädgården.

Läshörnan. Den har varit svårt försummad, men lockar numera alltmer.

Att elda i vedugnen är definitivt en energigivare. Rent teoretiskt är det väl mer energiomvandlande, men jag vill inte sabba min egen fest…

Hur många ljus har jag bränt upp den här hösten och vintern? Många. Jag undrar vad det är som ger den där speciella känslan av frid då man tassar in i köket, sätter på vattenkokaren och tänder ett par ljus…

Jag tog inte kort på yogastunden, men jag är också väldigt förtjust i yogaappen Daily Yoga. Jag tror att den finns i en gratisversion (det finns flera sådana), men jag betalar några hundra om året för att få tillgång till alla program de har här. Det finns allt vad man kan tänkas behöva. Korta program för att vakna, bålstärkande, sträcka ut, ryggfix, avkopplande, energigivande… Älskar yoga! Tack Sirpa för att du tjatade på mig och inte gav upp. Det går verkligen att både lära gamla hundar sitta och sträcka ut!

Hur gör du för att komma igång på morgonen?

28 okt

Personbästa.

Nu är det några månader sedan jag gav mig på C25K-programmet. Jag har överlevt att springa (eller vad man ska kalla det jag gör) fem kilometer och gått i mål, så nu jobbar jag på att upprätthålla träningsrutinen. Tre gånger i veckan brukar jag därför ta någon av rundorna här i våra vackra omgivningar. I morse gav jag mig ut i stormen och fixade personbästa på sju minuter per kilometer. Det är inget att skryta om, men för mig är det stort och jag är tacksam över att jag lyckas driva på mig själv utan att ge upp. Detta är med andra ord ett ”heja, du kan också”-inlägg till dig som inte kommer igång fast du vill. Börja idag! Din kropp kommer att tacka dig.

17 jan

Lite vemodigt känns det allt.

Idag fick jag en långsam dag med min mamma och extrasyster. J och jag fick i alla fall till en promenad ner till vattnet då jag visade Huset. Vädret var skönt och lungorna behövde rastas. Naturens läkande effekt har bevisats om och om igen, men jag glömmer lätt bort hur fantastiskt det är att hitta tillbaka till det stora som jag är en liten del av.

Vi pratade med far flera gånger under dagen. Han hatar verkligen att vara på sjukhuset och vill bara hem. Livsgnistan har helt klart fått sig en törn och han är ledsen över att känna att han hamnade mellan stolarna, fick flera felbedömningar av ”inkompetenta” läkare på VC och kanske just därför fick vård alldeles för sent. Det finns inget svar på den funderingen, men jag förstår att det hinner snurra väldigt många tankar när man är i den situation min far befinner sig i.

I morgon är en annan dag och livet fortsätter oavsett vad som händer runt omkring oss. Jag önskar ibland att det fanns en livsutbildning som kunde förbereda en för alla eventualiteter, men det funkar så klart inte. Alla har sitt att bära och sällan känns någon annans helvete mer attraktivt än ens eget. Jag är tacksam över familj och kära vänner som bär mig de stunder jag inte orkar vara Den Starka.