Förr i tiden var jag mycket dålig på att göra ingenting. Jag blev rastlös, fick dåligt samvete, kände meningslösheten hovra över mig som en helikopter… Med tid och visdom har jag blivit mycket bättre på det. Det har handlat om utveckling, precis som för vilken människa som helst. Till viss del får vi anpassa oss till verkligheten, till viss del handlar det om vilka vi har runt omkring oss och till viss del handlar det om mentala processer som inte alltid är så lätta att följa om vi inte tar oss tid att analysera dem. Hur som helst kan jag numera vila lite här och där om jag känner behovet pocka på, men att vila på kommando är väldigt jobbigt kan jag tala om!

Förra året blev ännu ett svårt i raden av många. När så mamma gick bort i december blev jag alldeles tom och det kändes som att min själ hade flyttat till Långtbortistan utan att jag fick följa med. Efter några månaders aktivt arbete med att försöka må bättre och också ta hand om min kropp lite mer började jag känna mig riktigt ”på gång”. Just när allt började kännas rätt fint svarade min kropp med Den Stora Tröttheten nummer två. Förra veckan tog jag mig till vårdcentralen och nu vet jag att det finns en orsak till att jag är såhär trött. Jag vet inte exakt vilken orsak det är. Proverna visar att det är vajsing någonstans, så nu går vi vidare med fler prover och en lite mer specialiserad läkare. Det ska nog bli bra. Och tänk vilken tur att jag inte har börjat jobba heltid än, för tänk vad synd det hade varit för min arbetsgivare då! Istället försöker jag leka planttant och njuter av det vackra väder som vi välsignats med. Och det, det är faktiskt inte jobbigt alls. NU på kommando. Tänk vad konstigt det där med Ett Litet Ord ändå så ofta blir… Peace!