Idag fick jag en långsam dag med min mamma och extrasyster. J och jag fick i alla fall till en promenad ner till vattnet då jag visade Huset. Vädret var skönt och lungorna behövde rastas. Naturens läkande effekt har bevisats om och om igen, men jag glömmer lätt bort hur fantastiskt det är att hitta tillbaka till det stora som jag är en liten del av.

Vi pratade med far flera gånger under dagen. Han hatar verkligen att vara på sjukhuset och vill bara hem. Livsgnistan har helt klart fått sig en törn och han är ledsen över att känna att han hamnade mellan stolarna, fick flera felbedömningar av ”inkompetenta” läkare på VC och kanske just därför fick vård alldeles för sent. Det finns inget svar på den funderingen, men jag förstår att det hinner snurra väldigt många tankar när man är i den situation min far befinner sig i.

I morgon är en annan dag och livet fortsätter oavsett vad som händer runt omkring oss. Jag önskar ibland att det fanns en livsutbildning som kunde förbereda en för alla eventualiteter, men det funkar så klart inte. Alla har sitt att bära och sällan känns någon annans helvete mer attraktivt än ens eget. Jag är tacksam över familj och kära vänner som bär mig de stunder jag inte orkar vara Den Starka.