Marcus Birro är en lurig figur. Jag vet många som älskar hans krönikor i Expressen och andra som tycker han är spritt språngande galen och dum i huvudet. Han har blivit hyllad och beskylld för falskhet, han sägs visa mod och feghet beroende på vem som uttalar sig. När jag läste den krönika som delats av säkert tjugo personer i mitt facebookflöde idag förstod jag vad folk hade reagerat på. Herr Birro uttalar sig nämligen om föräldrarnas ansvar då det gäller kaoset som uppenbarligen finns i skolan nu för tiden. Så här avslutar han sin krönika:
”Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: ”Although my home has been broken, it’s the best home I ever had”.
Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.
Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn.
När Bris för en tid sedan vittnade om att det slog ett sorgligt rekord i antal samtal från förtvivlade barn började alla yrvaket undra vilken del av samhället som nu fallerat. Ingen orkade se sig i spegeln.
Ett samhälle som så intensivt lurar oss att tro att vi inte behöver sanningen skapar inbillat fria människor.
Svensk skola är ett kvitto på det mörker vi investerat i våra barn. Men det är inte lärarnas fel.”
Marcus Birro, Expressen, april 2014
Jag dristade mig till att ge mig in i en diskussion om denna fråga. Jag berättade om att man ofta blir stoppad innan man ens hinner börja en diskussion i detta ämne, men att jag ser att instabila familjeförhållanden ställer till det för många barn. Här i min blogg kanske jag kan skriva lite mer om hur jag tänker.
Det mest intressanta var att se hur allas försvarsmekanismer kickade in i tråden om Birros artikel. Föräldrar som tyckte att det är skolans ansvar att lösa jobbiga skolsituationer som uppstår så att barnen beter sig hanterbart. Lärare som tyckte att föräldrarna ska engagera sig och följa med till skolan för att se hur deras barn beter sig. Socialarbetare som tyckte att det inte är instabila familjer som är något problem, utan att ”det är ett bekymmer med medelklassföräldrar som förväntar sig att hela världen och andra människor ska anpassa sig efter deras barn”.
En ensamstående mamma, en vän till mig som läste på socialhögskolan, visade sin tonårige son en rapport om att man har större risk att hamna snett i livet om man är son till en ensamstående mamma, har en frånvarande pappa och inte satsar på sin utbildning. Hon sa till honom att hon inte tänkte stötta ett eventuellt misslyckande och satte sig för att gå igenom hans gymnasieval. Hon satte sig inte i ett hörn och sa ”det är samhällets skyldighet att ta hand om det här” och inte krävde hon att skolan skulle stå som ansvarig. Istället tog hon sitt ansvar som förälder och gjorde det bästa hon kunde i situationen just då.
Det går aldrig att sätta sig i ett hörn och kräva att någon annan tar hand om problemen, även om många helst hade sett att det gick till så och också använder en retorik som låter mig gissa att de faktiskt tycker att det är andras skyldighet att lösa deras problem. Vi har som medmänniskor möjlighet att stötta och hjälpa och lyfta andra som har problem, men vi kan sällan i institutionaliserad form ställa upp på de krav som ställs.
Skolpersonal kan inte lösa alla barns problem oavsett hur mycket resurser de får. (Det största problemet vi har idag är att alla ska pressas in i ett system som faktiskt inte fungerar för alla, oavsett hur mycket vi vill att det ska göra det.)
Socialen kan inte fixa en trasig familj genom att bryta upp den, möjligtvis ge föräldrar en chans att bli friska, rehabiliteras eller ta sitt ansvar och ge barn en chans att läka från skador som har uppstått i den trasiga familjen.
Föräldrar räcker inte alltid till och kan behöva alla stöttning som finns att få, och det gäller både skolrelaterade och känslomässiga frågor. Därmed inte sagt att de inte har det grundläggande ansvaret för sina barn, men om det förväntas att de ska lämna ifrån sig sina barn från ett års ålder (arbetslinjen, bidra med pengar till skatt-kistan, utbildas av pedagoger…) så kan man ju inte förvänta sig att de ska stå till svars för vad barnen lär sig, upplever och reagerar på när de inte är med sina föräldrar? Eller?
Det här blev långt och du som har läst hela texten antar jag är intresserad av frågan. Vad tycker du? Hur går dina tankar runt de här frågorna?
