Det här, min vän, tycker jag mycket om. Det är inte bara för att jag verkligen gillar den smetkletiga filmen Love Actually väldigt, väldigt mycket och låten har en viktig del i den. Det är också för att jag gillar låten i sitt original, för att videon är alldeles fantastisk och för att det är så många härliga och inspirerande musiker med i detta projekt. Gareth Malone till exempel! Kommer du ihåg hans spännande projekt att få unga killar i trubbel att sjunga körsång?

Från körhanterande i världsklass till konsert med high school-kör. I kväll var det dags för den första konserten med Timpviews nya körlärare. Han har säkert potential, men jag saknar lite karisma och gissar att det fortfarande skaver lite mellan dirigent och kördeltagare medan han och ungdomarna ska komma på hur de bäst kan arbeta tillsammans. Äldsta dotterns kör tycker jag var bäst, men det var nog mest för att jag hade förväntat mig lika tät sång av Madrigalkören som förra året. Så blev det nu inte. Den stora blandade kören på ca 150 elever var däremot alldeles fantastisk, men de hade dessvärre fått några solister som sjöng i en annan tonart. Nåja. Min vana trogen kunde jag inte låta bli att fälla några tårar och i kväll blev det till Marta Keens Homeward Bound. Jag hittar ingen bra inspelning, men här sjunger Fraser Walters en lite långsam version som åtminstone ger dig melodin och känslan. En gång ska väl jag också återvända hem…

Så här fin var den körsjungande dottern i kväll:

Och så här vackra var bergen och himlen i all sin höstskrud:

(Månförmörkelsen i morse var alldeles otrolig, men jag tog inget kort på den. Du i Sverige kunde inte se, va?)