Tankar runt Marcus Birros krönika ”Först och främst föräldrarnas ansvar”.
Marcus Birro är en lurig figur. Jag vet många som älskar hans krönikor i Expressen och andra som tycker han är spritt språngande galen och dum i huvudet. Han har blivit hyllad och beskylld för falskhet, han sägs visa mod och feghet beroende på vem som uttalar sig. När jag läste den krönika som delats av säkert tjugo personer i mitt facebookflöde idag förstod jag vad folk hade reagerat på. Herr Birro uttalar sig nämligen om föräldrarnas ansvar då det gäller kaoset som uppenbarligen finns i skolan nu för tiden. Så här avslutar han sin krönika:
”Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: ”Although my home has been broken, it’s the best home I ever had”.
Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.
Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn.
När Bris för en tid sedan vittnade om att det slog ett sorgligt rekord i antal samtal från förtvivlade barn började alla yrvaket undra vilken del av samhället som nu fallerat. Ingen orkade se sig i spegeln.
Ett samhälle som så intensivt lurar oss att tro att vi inte behöver sanningen skapar inbillat fria människor.
Svensk skola är ett kvitto på det mörker vi investerat i våra barn. Men det är inte lärarnas fel.”
Marcus Birro, Expressen, april 2014
Jag dristade mig till att ge mig in i en diskussion om denna fråga. Jag berättade om att man ofta blir stoppad innan man ens hinner börja en diskussion i detta ämne, men att jag ser att instabila familjeförhållanden ställer till det för många barn. Här i min blogg kanske jag kan skriva lite mer om hur jag tänker.
Det mest intressanta var att se hur allas försvarsmekanismer kickade in i tråden om Birros artikel. Föräldrar som tyckte att det är skolans ansvar att lösa jobbiga skolsituationer som uppstår så att barnen beter sig hanterbart. Lärare som tyckte att föräldrarna ska engagera sig och följa med till skolan för att se hur deras barn beter sig. Socialarbetare som tyckte att det inte är instabila familjer som är något problem, utan att ”det är ett bekymmer med medelklassföräldrar som förväntar sig att hela världen och andra människor ska anpassa sig efter deras barn”.
En ensamstående mamma, en vän till mig som läste på socialhögskolan, visade sin tonårige son en rapport om att man har större risk att hamna snett i livet om man är son till en ensamstående mamma, har en frånvarande pappa och inte satsar på sin utbildning. Hon sa till honom att hon inte tänkte stötta ett eventuellt misslyckande och satte sig för att gå igenom hans gymnasieval. Hon satte sig inte i ett hörn och sa ”det är samhällets skyldighet att ta hand om det här” och inte krävde hon att skolan skulle stå som ansvarig. Istället tog hon sitt ansvar som förälder och gjorde det bästa hon kunde i situationen just då.
Det går aldrig att sätta sig i ett hörn och kräva att någon annan tar hand om problemen, även om många helst hade sett att det gick till så och också använder en retorik som låter mig gissa att de faktiskt tycker att det är andras skyldighet att lösa deras problem. Vi har som medmänniskor möjlighet att stötta och hjälpa och lyfta andra som har problem, men vi kan sällan i institutionaliserad form ställa upp på de krav som ställs.
Skolpersonal kan inte lösa alla barns problem oavsett hur mycket resurser de får. (Det största problemet vi har idag är att alla ska pressas in i ett system som faktiskt inte fungerar för alla, oavsett hur mycket vi vill att det ska göra det.)
Socialen kan inte fixa en trasig familj genom att bryta upp den, möjligtvis ge föräldrar en chans att bli friska, rehabiliteras eller ta sitt ansvar och ge barn en chans att läka från skador som har uppstått i den trasiga familjen.
Föräldrar räcker inte alltid till och kan behöva alla stöttning som finns att få, och det gäller både skolrelaterade och känslomässiga frågor. Därmed inte sagt att de inte har det grundläggande ansvaret för sina barn, men om det förväntas att de ska lämna ifrån sig sina barn från ett års ålder (arbetslinjen, bidra med pengar till skatt-kistan, utbildas av pedagoger…) så kan man ju inte förvänta sig att de ska stå till svars för vad barnen lär sig, upplever och reagerar på när de inte är med sina föräldrar? Eller?
Det här blev långt och du som har läst hela texten antar jag är intresserad av frågan. Vad tycker du? Hur går dina tankar runt de här frågorna?
Jag har så mycket att säga om detta, och det finns oändligt mycket mer att säga än det jag kommer att tänka på. Bara lite snabbt om det som kommer först till mig, fast jag kanske redan skrivit om det på FB:
Jag är så innerligt och oändligt trött på detta skyfflande av ansvar över på föräldrarna. Jag vill ha ett konkret exempel på hur jag som förälder ska ta ansvar för vad mitt barn hittar på under en skoltid som saknar tydliga ramar och med en lärare som uppenbarligen inte har kontroll. Bara säg. (Jag har inga sådana uttalade problem med mina barn, just nu, men jag har haft.) Jag kan sitta där i skolan, bredvid mitt barn. Men om mitt barn sköter sig exemplariskt då, men hittar på bus när jag går därifrån, exakt HUR ska jag ta ansvar för det han (jag har ju bara söner) då gör?
Skolan är obligatorisk. Skolan tar mina pengar för att finansiera sig. Staten utbildar lärarna. Hur kan det vara mitt fel om skolan inte fungerar för mitt barn? Jo, det är ju jättesmart att lasta allt på föräldrarna för då behöver ju inte politikerna skämmas det minsta PISA-resultaten. Det är absolut inte fel på skolan, nej, nej, utan det är fel på BARNEN, och eftersom det är föräldrarna som tillverkar barnen så är det alltså föräldrarnas fel att hela alltihopa havererar. Jag blir faktiskt galen av det här. Skolan finns till för barnen, inte barnen för skolan. Låt föräldrarna välja, för om valet finns så kan också ansvar tas.
Precis så, det är det jag menar Maria! Om man ställer kravet att alla barn ska passa in i samma mall så känner jag att man inte alltid kan säga ”det är föräldrarnas fel”. Vi har ett barn som har kort arbetsminne och behöver en helt annan arbetsmiljö och inlärningsteknik än vad som erbjudits i skolan och ett annat barn som blev skoltrött i sexan och då har de ändå gått i vad som anses vara riktigt bra sådana. Hemskola och e-School blev räddningen för oss, men ingetdera erbjuds i Sverige. Jag tror att alla barn skulle må bra av att röra sig mycket mer än vad de gör i en skola t ex, men ju mer fokus det blir på att ”alla är likadana och alla ska ha samma chans till allting”, desto fler övningsämnestimmar plockas bort. Galet.
Om man vill att alla barn ska uppfostras från ett års ålder för att föräldrarna ska bidra med skattepengar kanske det kan vara en idé att ha en plan som exkluderar föräldraansvaret? Jag blir mer och mer sugen på att gräva ner mig i gamla Kibbutzrapporter för att se vad som verkligen händer då det är allas ansvar att ta hand om alla andra inklusive gruppens barn. Vad händer rent praktiskt och vad händer känslomässigt? Och vem ligger egentligen ansvaret på när något händer? Det är som upplagt för skylleri-skyllera.
hej monnah! jag ville så gärna skriva något om det här, men det är mitt i natten och jag behöver gå och lägga mig. jag hoppas att kunna återkomma senare :)! fast mest ville jag säga att jag tycker om dina tankeväckande inlägg här även om jag inte alltid hinner klampa in och säga saker :).
kram,
Mitt i natten ska man sova. Kul att höra att du läser och uppskattar inläggen! Det är alltid spännande att dela åsikter och insikter med andra. Kram!