Tag Archives: luktärter

26 jun

… och sommaren andas med värme.

Ibland är världen lite extra speciell. Mitt i sommaren fick vi en julgran ovanför rondellen i Torskors som påminde om att det kanske ändå kommer lite regn någon dag. Under tiden får vi njuta av allt det ljusa, varma och vackra.

Samma kväll som julgransmolnet visade sig hade vi rosa himmel i Uttorp. Tallen som jag var så störd över då vi flyttade in i huset har blivit något av det bästa (fast jag har inte hunnit bli vän med mängderna av kottar som hela tiden trillar ner).

Nere vid växthuset blir det bättre och bättre. Nu sitter en stadig dörr på plats och jag hoppas att allt som fick flytta in lite väl sent tar sig och levererar så småningom. I limpan där bakom har jag återigen grävt ut hål, lagt i näringsrik och gödslad jord och satt ett gäng squash, pumpor och gurkor. Även det lite sent kanske, men jag tror att det blir toppen. Tänk att jag (vi) har ett växthus! Kanske borde jag flytta in fasters vindruva? Den tar sig inte riktigt där den sitter i trädgårdslandet.

Sent omsider hade jag tillräckligt med fläder för att göra en omgång saft. Tyvärr hade jag helt glömt att köpa citronsyra, så jag fick testa ett annat recept. Imorgon gör jag en sats till av receptet jag verkligen gillade förra året, om jag hittar det vill säga.

Luktärterna mår toppenbra vid östra sidan av trädgårdslandet. Jag satsade på flera sorter med lång stjälk, något som bidrar till bättre buketter! Det blev bara en planta kvar i något slags orange ton, men den har inte börjat blomma än. Ser fram emot att se också den visa färg.

Jo, men här är det ”arts and crafts” hela dagen. Penséer och själsvånda blommor från förra årets zinkbaljeplantering. De är lite klena, minst sagt. Det är inte helt lätt att växa i ren sand.

Krassetornet täcker nu nästan alla tecken på att det finns en djupborrad brunn här. Fint, tycker jag. Det kommer förhoppningsvis också att bli blommor här vad det lider.

Perennrabatten ser inte mycket ut för världen då jag fotar den, men jag älskar hur den ser ut i verkligheten! Så roligt med en böljande känsla, precis som jag tänkt mig. Rådjuren måste vara hungriga, för de har varit och knaprat på kärleksörten för tredje gången, trots TricoGarden. Jaja, alla måste få sitt. Jag är glad att de inte stympat solrosorna, för det har de gjort i ettårsrabatten. Jag får vara tacksam att de inte snodde alla.

Perennrabatten övergår i en lite mindre planerad del där Fars ringblommor självsår sig säsong efter säsong. Kanske får jag hitta en bättre plats för detta och göra också denna del perenn. Hur som helst är det fantastiskt att äntligen ha borstnejlikor, en av de få blommor jag kommer ihåg från mitt barndomshem. De levde en lite orensad tillvaro där de självsådde sig själva. Inte gillade jag dem särskilt då (och verkligen inte ringblommor), men nu betyder dessa kärlek och värme för mig. Tänk vad bra att man får ändra sig! Nu ska jag täcka tomaterna med något, för det sägs komma 30 mm regn imorgon. Jag tror det då jag ser det. Älskar tanken på att det (förhoppningsvis) äntligen kommer att regna ordentligt, men förstår att regnet med all sannolikhet kommer att lämna en del skador efter sig. Vi får väl se!

20 jun

Glass, luktärter och terapi.

Det är ju ändå rätt underbart med glass och jordgubbar. Vårt jordgubbsland levererar inte riktigt än, så just igår fick vi ta hjälp av Åby bär. De lyckades väl med att förmedla känslan av sommar. Fina vänner kom på besök, satte bollen i rullning och diskuterade viktiga, viktiga ämnen. De fick med sig hem en blandad påse av basilika, pelargon och chokladmynta och jag kände mig för en stund extra glad över att jag har orkat vattna allt så det har vuxit och tagit sig ordentligt. Vi skrattade flera gånger högt av olika orsaker, men fnissigast blev jag av den unge herrens frågan om hur det känns att vara kändis. Eftersom jag inte är kändis blev jag lite förvirrad och frågade hur han tänkte. ”Jo, du är ju med i den där kända kören!” Ja, men då så. Bäst att jag snäpper upp mig lite med detta stora ansvar, hehe.

Efter finbesöket fortsatte jobbdagen. Denna gång var omständigheterna inte riktigt lika de jag brukar jobba utefter, men det gick ändå att lösa. Just igår kändes det verkligen som att mamma var med mig. Jag fick snilleblixt efter snilleblixt (alltså, det kändes så) för att kunna hjälpa mina klienter att närma sig roten till problemet. Jag tog tacksamt emot och skickade en extra liten tanke till henne.

Dagen kan sammanfattas i årets första riktiga bukett luktärter. Jag må misstänka borrelia då jag varit osedvanligt trött i snart en vecka, men annars är det toppen. Idag har jag semester och ser mycket fram emot dagens aktiviteter. Vi har det största antalet människor på många år på besök i Bredavik att vänta på midsommarafton. Jag är spänd av förväntan och har en plan att göra lite både imorgon och på torsdag så förberedelserna också känns roliga. Hur gör du för att inte fulstressa när det är mycket roligt på gång?

17 jun

En runda i trädgården.

Jag har inte gått på semester än, men det känns så ändå. Jag älskar verkligen mitt jobb och är så tacksam över att jag kan få vara delaktig i spännande processer och att hjälpa till att skapa något slags ordning i trassliga tankar och upplevelser. I terapin får jag vara uppmärksam på var det behöver läggas arbete och samma sak gäller i trädgården. Jag går flera rundor där varje dag för att njuta, men också för att föregå naturen som liksom gör vad den gör. Vi fick yttepytte med regn och genast var mördarsniglarna framme. Jag vet att de funnits där innan också, men det har varit väldigt lugnt i år. Nu regnar det förhoppningsvis idag också, något som är hett efterlängtat efter denna torra vår. Det är bara att ladda och vara glad över vattnet som kommer och oroa sig mindre över eventuella problem.

Morgonens första trädgårdspromenad surrade. Så mycket humlor vi plötsligt har! Jag njuter, men undrar varför bina inte är här. Sovmorgon? Står man vid ettårsrabatten är ljudet av flygfän verkligen intensivt. Häcken har börjat blomma och detta innebär stor glädje här hemma.

Klematisen i äppelträdet verkar ha tagit sig bra efter en försiktig start. Jag var rädd att den skulle dö, men har varit noggrann med att vattna ordentligt och täcka de känsliga rötterna med gräsklipp. Antalet blommor är minst dubbelt så stort jämfört med förra året då denna skönhet var ny. Nu vet jag att jag skulle ha skurit ner den direkt vid plantering, men nu blev det inte så. Vi får se om det gör skillnad för EKO-hallens klemmisar som verkar gilla sina placeringar alla fyra.

Här kommer en liten bild på den enormt torra gräsmattan och krassetornet. Det har börjat hända lite grejer, även om det inte direkt slingras något än. Prästkragarna som växer i innercirkeln har motvilligt accepterat att de fått flytta hit och har faktiskt börjat ta lite mer plats. Krassebladen gillas av något som knaprar i sig dem, men som aldrig finns i närheten när jag kommer. Jaja, nu är det så.

Halte Hugin är fortsatt väldigt sällskaplig och kommer ofta när vi pysslar i trädgården. Hon är så mysigt sällskap och jag som aldrig direkt gillat kråkfåglar inser som så många gånger förut att det är viktigt att vara öppen för att saker och ting kanske inte är precis som man tror att de är. Ladusvalorna är underbara och det har varit så roligt att följa blåmesarna som flugit in och ut ur fågelboet i tallen, men det är Halte Hugin som gett absolut störst glädje i fågelväg den här våren.

Vattnandet är konstgjord andning, men nog växer det lite i lådorna i trädgårdslandet. Täck med gräsklipp har varit extra behjälpligt i år, både för att hjälpa till att hålla fukten i marken, men också för att ge näring. Lök brukar växa bra här, men nog tycker jag att den är oväntat fin efter de förutsättningar som givits. Spenat har inte alls gått och persiljan är ett skämt. Sockerärter som är så lätt i vanliga fall fick jag sätta om igår. Hoppas på denna andra omgång, för den första är inte mycket att hojta över. De få som kommit upp är kanske en decimeter höga. Vanligtvis skulle vi ha bundit upp dem vid det här laget. Dillen är däremot fin och än så länge hänger potatisen med. Vi får väl se om det vuxit något under jord lite längre fram.

Den nya klätterrosen Mamma Mia verkar gilla sin placering vid rosportalen. Hon visar inte sina klättrande egenskaper än, men blommorna är fantastiska och visar god potential. Prinsessan Marie har mängder av små knoppar, men det lär dröja innan vi får njuta av dem.

Godast i trädgården är alltid jordgubbarna. De är lite sena, men håller sig sniglarna borta så kan vi nog få några liter.

Sen är det luktärterna. Första för året har slagit ut och jag är så glad över att det finns huuur mycket knoppar som helst! Det blir nog luktärtsbuketter i år också. Just denna luktar nästan ingenting. Det gör däremot den vackra och väldoftande kirskålen. God i mat, vacker som snittblomma och trots det människors trädgårdsfasa. Inte vill man ha den i sina rabatter, men växer den på annat håll i trädgården tycker jag inte man behöver vara så trilsk. Åkerfräken är till exempel en långt värre anfallare. Å andra sidan kan man göra fenomenal gödning av den. Om man orkar och hinner, vill säga. Med det vill jag önska dig en fin helg.

07 maj

Nu grönskar det med pompa och ståt medan månen vandrar sin tysta ban.

Vi inleder dagens blogginlägg med en perfekt fanfar från läktaren! Varje dag är värd en fanfar tycker jag, trots att jag kanske inte alltid känner mig helt pepp från början. Jag är verkligen tacksam över känslan av att ta vara på livet är så närvarande i mitt liv fortfarande, trots allt är det sex år sedan vi befann oss i en tid där för tidig död, saknad, svår sjukdom och förväntanssorg existerade samtidigt som vi fick uppleva så underbart fina saker. Det var denna tid som efter att allt elände på något vis hade processats som jag fångades upp av förnöjsamheten.

Du kanske inte blir förvånad om jag talar om att lördagen tillbringades i trädgårdslandet och i trädgården för att vattna och rensa, inomhus med fröer som skulle förodlas och i rabatten som ska bjuda på rik blomsterprakt till ett fortsatt bukettplockande framåt sommaren.

I år har jag flyttat luktärterna från det som blivit ”Lilla Rotterdam” till nordöstra staketet. Nytt för året är att alla luktärterna står i par efter tips från Sarah Raven. Jag har även försökt mig på något slags färgskala, men vi får väl se hur väl det slår ut. Jag har grävt ut ordentligt, men varken satt något stopp för gräset framifrån eller bakifrån. Om försöket faller väl ut gräver jag om och gör samma sak nästa år. Jag använder ren köpegödsel till mina luktärter. Har förstått att dessa torvsäckar är den nya skammen, men jag har trots det använt fyra sådana i den här lilla rabatten. Gjorde likadant förra året och det gick bra. Mest näringskrävande i vår trädgård är just luktärter och kålväxterna. Guldvattnet räcker inte till och trots att vi har nässlor att göra gödselvatten på och gräs att fermentera blir jag galen om trädgården ska bli något som ska skambelägga istället för att ge glädje. Jorden i lådorna blir långsamt bättre och bättre. Vi bor i ett torrt hål där det sällan regnar, så det enda är att jag behöver vattna så mycket. Täckodling med gräs hjälper både med näring och hjälp från avdunstning, men är även ett riktigt snigelparadis.

När fingrarna höll på att gå av köldslag efter att ha marinerats i blöta arbetshandskar fick jag gå in för att värma upp mig. Det råkade sammanfalla med själva kröningen av kung Charles och drottning Camilla. Allt var väldigt stort, tjusigt och pampigt, men kungaparet såg mest väldigt gamla ut. En av mina syrror undrade varför ingen hade hjälpt kungen att trimma sina ögonbryn, en annan tyckte att det var mycket oansvarigt att lägga så mycket pengar på något så onödigt när hela landet håller på att duka under av sin dåliga ekonomi. Högt och lågt, alltså… Själv var jag ytterst imponerad av den underbara musik som framfördes medan de över 2000 gästerna fyllde Westminster Abbey. Dessutom tror jag människor behöver lite glamour i livet då och då, oavsett om man får se det på teve eller får uppleva det IRL. Här kan du läsa mer om kröningen på engelska.

Lilla Rotterdam har levererat från dag ett och lökarna verkar gilla allt gödsel jag gav dem vid planteringen. Nästa år är min plan att se vilka som återkommer utan att fylla på med nytt, men den dagen, den sorgen. Eller glädjen och överraskningen.

En gebortbukett fick följa med hem till våra fina vänner där det bjöds på traditionell (vid det här laget) middag och spelkväll. Detta är ett återkommande inslag som är ytterst trevligt! Fram för mer spel. Min hjärna måste ha mått bra av all frisk luft under dagen, för jag hittade SET med en rasande takt. Jag kände mig lika alert som sonen som alltid brukar vinna detta spel, men blev så förvirrad av upplevelsen att jag bestämde mig för att dela korten utan att vara med nästa omgång.

Värmen efter den mysiga (och goda) kvällen följde med in i den sena kvällen då vi skulle åka hem. Vi hade samåkt från en långtidsparkering med syrran och svågern och när vi kom dit sa svågern ”hoppsan, er baklucka står öppen”. Det är sådana här gånger man återfår tron på mänskligheten. Jag höll på att arrangera om lite grejer då vår skjuts anlände och måste helt ha tappat det. Jag gick alltså därifrån utan att slå igen bakluckan. Bilen stod där i fem timmar och inte ens en pryl var borta. Intressant är att ingen heller hade slagit igen bakluckan då det rimligtvis borde röra sig en hel del folk i närheten. Phu!

En gigantisk, röd månuppgång följde oss ut mot ön. Vi stannade en stund vid naturreservatet på vägen för att ta in den vackra mångatan och (nästan)-fullmånen. Det går naturligtvis inte att fånga med en mobilbild, men det var något lite utöver det vanliga. Jag tänker att upplevelsen blev ännu starkare av att jag fortfarande hade lite hög puls efter att ha fattat att bilen varken blivit stulen eller illa behandlad. Ja, se, detta blev en dag som jag sent ska glömma. Tack!

03 apr

Rapport från planttanten.

Hej Vår! Vad fint att du strävar på trots att Vinter gärna vill vara kvar. Jag förstår dig, Vinter. Det måste vara fint att få all uppmärksamhet med spektakulära stjärnhimlar i en svarta, kalla natten, vinterlandskap med böljande snö och gnistrande reflektioner i det frusna vattnet och så alla juleljus. Men söta du, nu är det dags att du tar ett steg åt sidan. Jag dissar dig inte, du är varmt välkommen tillbaka när Vår, Sommar och Höst har fått glänsa lite. Men vet du, de senaste veckorna har inte riktigt dina ansträngningar räckt till annat än att vi dragit koftorna tätare omkring oss, stirrat argt på regnblandad snö och konstaterat att det nu är dags för sparrisen att ta över efter grönkålen. Du kan tryggt gå och lägga dig. Jag tror säkert att Höst bjuder in dig framåt november någon gång. Sov så gott!

Luktärterna står fortfarande på verandan, men idag får de flytta ut trots några minusgrader de närmaste nätterna. Det sägs att de blir starka och motståndskraftiga av denna lite svåra behandling och så har det ju varit tidigare år. Våga, vinn!

I år testar jag att sätta dahliorna i 5 l-plastpåsar. Vi har mycket sniglar och de gillar dessvärre dahliorna. Det enda år jag gav dahliorna lite tidigare start blev det väldigt bra, så jag provar i år igen. I plastpåsar tar de inte så mycket plats och den tanken gillar jag.

Flera av pelargonerna har kommit igång och har börjat skicka friska, starka och nya gröna blad. Mammas två pelargoner och en av Lindas mår dessvärre inte riktigt lika bra. Jag provar att sätta upp dem på skrivbordet i söderfönster för att se om de då får den skjuts som behövs. Jag vet att Mammas Mårbacka var sega i starten förra året också, men vill verkligen ge de bästa förutsättningar för att fortsätta kunna driva vidare de enda två jag har kvar.

Igår lade maken grunden till det som ska bli ett enklare växthus med ramverk och byggplast. Det är inte så enkelt som det kanske ser ut. Bygget ska stå på mark som inte är helt slät, och vi bor på en ö där ofta berget ligger nära ytan. Det gäller liksom att man träffar rätt för alla betongplintarnas placering och sedan att vinklar är räta och höjdskillnaden mellan den norra och södra väggen är noll. Nu ska det vara så och jag ser fram emot fortsättningen!

Jag borde så klart ha hjälpt till med bygget, men igår hade vi en lång intensivrepetition inför Poulenc-konserten. Eftersom jag hade så mycket att tänka på blev det inte tid att ta kort. Däremot spelade jag in ett kort klipp till körens sociala kanaler, så här får du en skärmdump med de flesta av de duktiga basarna. Till den här konserten har vi verkligen utmanats och, känner jag, fått ta flera kliv ur vår bekvämlighetszon. Jag brukar för det mesta öva mellan repetitionerna, men för Poulenc krävs att man har full koll på tonernas placering. Då är det skönt med stämfiler så man kan nöta på egen hand… Det ska bli så roligt att få göra detta tillsammans med musiker och solist!

Väl hemma blev det påminnelse om att behandla alla med respekt i sällskap med en av de godaste ostbrickor jag tagit mig an på länge. Eller, jag har väl inte direkt ätit ostbricka alls på väldigt lång tid. Hur som helst var det fantastiskt och jag måste bara tipsa om den godaste osten av alla, nämligen den här:

Jag brukar ha en annan favorit, men nu har den här blivit omsprungen. Så fluffig och enormt läcker, speciellt med päron. Varsågod för tipset! Här på slutet blev det visst annat än planttantsinformation, men så får det vara. Den franska rabarbermarmeladen är den sista som är kvar från förra årets omgång, perfekt med tanke på vad som ligger kvar i frysen. Fortfarande lika gott, speciellt till en bit Gruyèreost. Att använda minsta lilla sparade gröda i frysen är förresten ett kärt besvär för en planttant, så då slutar vi där jag började. Odla mer och våga stoppa händerna i jorden! Det ger livet en annan dimension, och många gånger både mat att äta och vacker ögonfröjd.

21 jul

Hetta och slaget mot och med naturen.

Europa brinner och det har uppmätts temperaturer så höga som 40°C. Det är illa nog med 24 grader som vi har haft här hemma. Jag är verkligen ingen värmeälskare! Eller fel, jag gillar inte heller att frysa, så den temperatur som krävs för att jag ska må bra är inte helt lätt att definiera. En bubbelpool med 38 grader är underbar en kylig vårkväll och de vinterbad jag tog i bara några plusgrader i Östersjön i vintras var lika underbara på sitt vis. ”Extremhetta” på sommaren är dock inte i min smak. Att gå omkring och känna svetten rinna överallt, vara orolig för hur allt i trädgården ska klara värmen och känna kroppen röra sig i slow motion, det är helt enkelt inte riktigt min stil. Vilken tur att det finns andra som tycker annorlunda! Maken njuter i fulla drag. Igår drog han ut en runda i kajaken medan jag stod och svettades i floder medan jag målade verandan. Olika sätt att hantera samma tillstånd helt enkelt.

Potatisen är tydligen på mitt lag, för jag har fått klippa av all bladmögeldrabbad blast och har lagt den i en svart sopsäck för vidare transport till soptippen. Mikrojordsentusiaster påstår att de fermenterar också mögeldrabbade växtdelar, men jag vågar inte. Jag tycker mig verkligen märka en kvalitetshöjning av jorden sedan jag började med bokashi och EM aktiv, men det tar väl tid innan jag bemästrar mikroorganismerna fullt ut.

Efter flera dagars förberedelser med skrapning, slipning och målartvätt var det äntligen dags att måla igår. Verandan må vara liten, men det tog flera timmar innan jag hade tagit mig runt hela vägen. (Dörren ska också fixas, men det får bli efter sommaren tror jag.) Grundfärgen här från tidernas början var lindblomsgrönt. Fint, men jag är glad över beslutet att bara köra vitt överallt.

Luktärterna levererar mängder av blomster. Det märks verkligen skillnad på hur de mår då de får bra ”mat”. Luktärter gillar näring och vatten, båda i massor. Plockar man sedan rent varje dag blir skörden fantastisk. Doften är ljuvlig!

I alla rum står det nu luktärtsbuketter. Ringblommor och dahlior hoppas jag fortsätter blomma länge än, jag är inte riktigt inne på höstfärgerna.

Det fortsätter blomma för fullt i min favorithörna. Pelargonernas blomning kom igång väldigt sent, men å andra sidan levererar varje planta många blomstänglar. Bästa pelargonåret någonsin! Det är bra att lära sig mer och mer, få större insikt i hur saker och ting funkar. Jag har läst mig till mycket, men blir galen på att så många tips går emot varandra. Det är bara att testa helt enkelt för att se vad man själv gillar och vad som funkar här hos oss. Jag har insett att mina myntaplantor har börjat må mycket bättre sedan jag började ge dem mer vatten. De överlever kanske allt, men jag vill ju att de ska vara vackra! Det är de verkligen då de nu börjar blomma. Dessutom luktar de gudomligt de också.

Tvestjärtarna gillar fortfarande dahlior lika mycket. Jag orkar inte bråka med dem mer. De ska ju äta andra skadedjur, det blir aldrig något nollsummespel. Bara att bita ihop och hoppas på att det blir fler plus än minus. Carry on!

11 jul

Sommarprojekt i semestertider.

”Asså, X kan ju alltiiiiing!” Något av det bästa jag vet med att hänga med de små syskonbarnen är att vara med då de upptäcker eller lär sig något. Den fyraårige brorsonen gav i helgen ovanstående kommentar efter att han också hade lagt märke till varför jag här i bloggen ofta hänvisar till Ingenjören då jag talar om maken. Går jag bet på något ser maken helt enkelt till att lösa problemet eller genomföra projektet jag har i huvudet. I julklapp fick jag ett paket rundstav och löftet om att jag skulle få en fågelmatarbur. När fågelmatarsäsongen var över fanns det ett påbörjat projekt som så småningom hamnade ute i ladan. De senaste veckorna har maken ägnat raster och kvällar åt att vara hushållsingenjör då han slutfört ett gäng projekt som legat på hög. Igår var det så dags att bli klar med den där julklappen.

Sonen fick vara med och bygga klar denna fantastiska uppfinning. Han har ärvt sin fars problemlösningsförmåga, så hänvisar jag framöver till Ingenjören Jr vet du vem jag menar. ”Är det örnar du ska mata?” frågade syrran i familjechatten. Hon upptäckte sedan att det faktiskt mer kommer att bli en fågelmatarstation i flera nivåer. Den bakre väggen lyfts bort när man ska städa ur buren och fylla på med ny mat. Själva buren ska sättas upp på en stång av något slag och även om jag just nu har fullt upp med att njuta av sommaren ser jag lite fram emot att få testa. Tanken på avståndet mellan spjälorna är att de större fåglarna inte ska kunna komma in. De får också mat, men på ett annat ställe i trädgården. Av någon anledning är det inte lika fascinerande att se skator och kråkor äta som blåmesar och nötväckor…

Min mesta tid fortsätter att gå till att uppehålla mig i trädgårdslandet, i trädgården eller i köket. Det är så njutbart! Vi har nu nästan ett kilo sockerärter i frysen och det trots att vi samtidigt äter mycket. Detta är en av mina favoritgrödor. Lätt att odla, kräver inte en massa gödsel, ger en stor skörd om jag bara gullar lite genom att vattna och se till att plocka ofta. Ju mer man plockar, desto större blir nämligen skörden.

I ettårsrabatten växer nu både ogräs och de blommor jag sådde i våras. I just det här partiet strödde jag ut fröer från en påse ”fjärilsmix”. Det luktar så sött och gott från dessa ljuvligheter! I samma rabatt växer vallmor, gurkört, ringblommor, jordärtskockor, solrosor, klöver och ogräs av varierande slag. Jag plockar många buketter, men det är också fascinerande att bara sitta i den fula plaststolen i trädgårdslandet och betrakta smådjurslivet där i blomsterhavet.

Luktärtsrabatten har kommit igång den också. De fröer jag köpte för flera år sedan av Cecilia Wingård har fått bo i frysen och därmed har de behållit sin goda grobarhet. Nu finns det bara ett fåtal kvar, så till våren får jag komplettera med lite nya sorter. Här gäller samma som för sockerärterna – plocka, plocka, plocka, allt för att blomproduktionen ska kunna vara igång hela sommaren. Esaias Tegnérs vackra ord passar så väl in:

Är du lycklig, väl, så gläd dig
åt din lycka med envar
Och ju mer du delar med dig
desto mera har du kvar

05 jul

Skördetiden har börjat.

Nu har vi kommit till utbetalningen av all tid och energi som har investerats i trädgårdslandet. Det är fortsatt viktigt att vattna och det gäller att hänga med i skördandet för att exempelvis sockerärtorna ska fortsätta ge en generös skörd. Något kålaktigt går ner varje dag i princip och vi har testat de första och riktigt smarriga rödbetorna. Jordgubbarna är såklart godast. Igår kom lillebror med familj på snabbvisit och då var det bara att vispa upp en slatt grädde och värma ostkakan i kylen för att servera med en god skörd röda läckerheter. Det här gör mig verkligen glad!

Squash, gurka och pumpa har lagom börjat ta sig ton. Favoritsquashen Soleil som producerade så fantastiskt förra året är först ut i år också. Jag räknar med första squashen om någon vecka max. I skräplimpan längst ner i trädgården växer det ännu bättre än i lådorna, men vi får se hur det blir med fruktsättandet. När jag ser den här bilden blir jag så sugen på ricottafyllda blommor, det var nog ett av de bästa nya recepten vi provade förra året.

I ena potatislådan växer nu självsådd krasse så fint. De här blommorna är både vackra i buketter och goda i matsammanhang! Och en potatissallad med gurkörts- och krasseblommor är både vackert och gott.

Uppe i perennrabatten satte jag förra året några plantor jätteverbena som jag fått av svägerskan. Jag upptäckte som tur var att inte allt var ogräs då jag rensade där och nu sätter jag hopp till de här lite sena småplantorna som alltså tagit sig hit på egen hand. (Finn ett fel i bilden!)

Den långa rabatten vid stenmuren har varit njutbar hela sommaren, faktiskt ända sedan aklejan började blomma. Nu har Sven-Eriks dahlior kommit igång och då blir det ännu vackrare. Resten av dahliorna är lite sena, men det dröjer inte länge innan de också blommar (om de inte hinner bli uppätna av sniglar eller larver först). Digitalisen är ju helt galet fantastisk! Nu börjar den bli lite kal, men den har varit otroligt vacker. Det är lite svårt att se, men rabatten är uppdelad i fyra delar: dahlior, perenner, ettåringar och undantaget. Bland ettåringarna står det faktiskt några perenner som jag ska flytta till hösten. Jag håller långsamt på att få till ett system som funkar här hemma. Denna rabatt skulle aldrig hamna i någon trädgårdstidning, men den ger stor blomsterglädje! Undantaget skapade jag då jag länge sett min syrra återanvända perenner i sin lilla stadsträdgård. Hon flyttar blommor in och ut ur stora planteringskärl och när de inte är i säsong får de växa i krukor i ett undangömt hörn av trädgården. Mitt undantag är direkt ner i jorden i mestadels skugga i norrläge. Egentligen skulle det väl växa funkia och liknande växter där, men nu testar jag att bara låta grejer stå här ”så länge”. Det verkar fungera utmärkt! Ettåringsbiten har nästan ingen jord då berget på vissa platser ligger i dagen, men ringblommor och prästkragar växer fint där. Ringblommorna är från Fars fröer, de har jag vårdat ömt. Tänk, så illa jag tyckte om ringblommor då jag var yngre! Nu älskar jag dem, särskilt i buketter med blått och limegrönt.

Bara en sista koll på klematisen igen. Blir så glad av den! Vi hade en blålila variant som var helt fantastisk utanför dörren i föräldrahemmet. Jag har alltid älskat klematis på grund av den. Så generös i sin blomning och detta utan att behöva daltas med. Jag valde en ljusare färg för att den skulle synas bättre i skuggan under äppelträdet och är mycket nöjd med valet. Färgen binder ihop alla blommor i cerise (inte heller någon favoritfärg från början) som växer i perennrabatten med det faluröda huset. Tänk, vilken tur att man kan ändra sig! Och vilken tur att man får göra precis som man vill i sin egen trädgård. Mer färg, per favore! Nu väntar jag med spänning på att luktärterna ska slå ut. Efter en seg start ser de väldigt kraftiga och buskiga ut, inte svaga och rangliga. Förhoppningsvis finns det också mängder av blommor på lut! Jag satte dem ju direkt i ”billiggödsel” (fyra påsar för 100 kr på ICA, egentligen mest torv, men också kogödsel) nere vid rådjursstängslet i trädgårdslandet. Där växte de fint förra året och det verkar som sagt funka även i repris och med nyhet runt rötterna.

18 apr

Planttanten funderar.

Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.

Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!

Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.

Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!

Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.

Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!

13 jul

Ljuvlig doft!

Inatt var den ena dörren till trädgårdslandet inte stängd. Det kunde ha slutat i katastrof, men det var bara luktärter och mangold som intresserade rådjuren (som med stor sannolikhet var bovarna). Tur att luktärter ger mer blommor ju mer de tuktas! ? Ja, jag kan bara skratta åt det. Efter allt detta slit så är det en missad dörrstängning som bjuder in marodörerna. Bättre lycka, för oss, idag!