läsa – Sida 2

25 maj

Böckernas magiska värld.

Jag har läst och läst och läst och läst, ända sedan jag var fem år. I början gick det nog trögt, men när läsförmågan väl hade övats upp gick det undan. Jag läste Vitnos, Kitty, Den hemliga trädgården och Oliver Twist. Jag läste Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Jag läste Som om jag inte fanns, God natt mister Tom och Agnes Cecilia. Jag läste Mysrysare och Vita serien. Jag läste kalligrafiböcker, handarbetsböcker och skolböcker. Jag läste John Irving, Marianne Fredriksson och Virginia Andrews. Jag läste Minette Walters, Elizabeth George och Agatha Christie. Jag läste långa romanserier av författare vars namn jag har glömt. Jag försökte läsa Stephen King (biblioteket) och Jean M Auel (Mammas, men mamma då!), men upptäckte tidigt att varken skräck eller myspornografisk tantsnusk var min grej. Jag läste ofta och mycket.

Sedan kom barnen. Då upptäckte jag att barn- och ungdomsböcker kan ge även vuxna fantastiska läsupplevelser. Jag läste allt mer sällan böcker för mig själv, särskilt efter mobiltelefonernas entré, men kära svärmor som jobbade på Bonnier Utbildning fixade så barnen (och jag) fick ett eget bibliotek hemma. Sedan kom åren som verkligen omskakade och omkonstruerade mig och efter det läste jag ingenting. Nada. Att läsa gick inte alls, min förmåga att behålla uppmärksamheten hade försvunnit. Jag försökte så småningom börja lyssna på böcker, men det gick trögt. Det var ändå detta sätt att ”läsa” som till slut fick mig tillbaka till böckernas värld. Jag har terapeutat mig igenom långa promenader och ett oändligt antal timmar i planttantsvärlden i sällskap med deckarserier och annan ”lätt” litteratur. Jag läser fortfarande sällan annat än facklitteratur i bokform (sådan kan jag inte lyssna på), men lyssnar gör jag. Mycket. Betyder det att jag kan räknas som bokmal igen?

I förra veckan tipsade min lillastesyrra om Kristina Sandbergs självbiografiska En ensam plats som handlar om Sandbergs upplevelser och tankar runt tiden då hon hade bröstcancer. Jag har läst böckerna om Maj och tyckte om dem, så när det var dags att hitta något nytt att lyssna på letade jag upp den. Den gick rakt in i hjärtat på mig! Det kändes som att jag var där, precis bredvid Sandberg. Jag skrev till syrran som är på smekmånad i Sydamerika för att tacka för boktipset. Hon återkom med ”läs den och läs sedan Linda Skugges mupprecension”. Jag var ju inte färdig, men tror du jag kunde vänta med att läsa recensionen? Nej! Jag läste den och fattade ingenting. Jag kunde bara konstatera att Linda Skugge inte har samma smak som jag, eller så hade hon en dålig dag då hon skrev recensionen, eller så betyder det faktum att hon själv lider av en svår kronisk sjukdom att hon förlorat förmågan att känna med människor som går igenom andra svårigheter än hon själv. Ja, eller så beror det helt enkelt på att Linda Skugge har koll på vad som är bra litteratur, medan jag själv är helt koko då det gäller sådant. Hon kan också ha fel. Recensioner handlar trots allt om tycke och smak. LitteraturMagazinet gav till exempel samma bok ”fem av fem”. Då jag googlar fram andra recensioner gäller samma för dem. Den här boken är överlag mycket omtyckt. Skugge står på ”en ensam plats” gällande huruvida detta är en bra bok eller ej. Men! Det är ju därför bokklubbar är så trevliga! Ett gäng läser samma böcker för att sedan i princip jämföra sina recensioner med varandra. Ingen har rätt eller fel, men diskussionerna öppnar nya vägar att se på saker och ting! (Ps: Jag saknar bokklubbsträffarna som inte har kommit igång efter pandemin.)

Det faktum att Camilla Läckberg får mediokra recensioner av ”litteraturkunniga”, men skrattar hela vägen till banken, är väl bevis på hur olika vikt man kan lägga vid olika delar av en bok. Det kan vara stilen, språket, detaljrikedomen eller avsaknaden av densamma som tilltalar. Det kan vara handlingen, inlevelsen, förmågan att överraska. Det kan vara ämnet, författarens kunskap, vågade grepp som inte följer några förutbestämda mönster. Anledningen till att jag lyssnade på så många deckare då jag tog mig in i bokvärlden igen var ju att jag känner mig hemma i den genren och att det sällan blir så komplicerat att hjärnan liksom kokar över. Med det sagt lämnar jag härmed tips på några av de böcker jag lyssnat på det senaste året och gillat.

En ensam plats av Kristina Sandberg
Lucinda Rileys bokserie De sju systrarna
Skilsmässan av Moa Herngren
Emelie Schepps bokserie om Jana Berzelius
Flykten av David Baldacci
I dina händer av Malin Persson Giolito
Klänning för korta kvinnor av Kristina Appelqvist
Hela livet av Anders Rosengren (älskade att lyssna på den inlästa versionen, Stina Ekblads röst är magisk)
Hjärtat av Daniel Bergman
Stark 50+ av Monika Björn
Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg
Tills alla dör av Diamant Salihu
Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad, Caroline Bankler och Navid Modiri (Finns det någon kvar som inte har läst den?)
Mindset av Carol S. Dweck
Konsten att fördärva sitt liv – eller inte av Stefan Einhorn

Ja, jag skulle kunna skriva alla dessa serier av svenska deckarförfattare som Åsa Larsson, Lars Kepler, Karin Wahlberg och allt vad de heter, men du kan säkert själv hitta dem. Det finns för många! Här försökte jag nämligen bjuda på en lite blandad kompott, inte BARA deckare. Och om du har ett tips som jag bara inte får missa får du gärna dela med dig!

18 feb

Sånt som gör mig glad just nu.

Jag är ju inne på min tredje mugg gjord av Elisabeth Ottebring, så mycket älskar jag form och utseende. Varje morgon hett vatten, havremjölk (gärna iKaffe) och något kryddigt rooibos- eller örtte som exempelvis Yogi Sweet Chai. Ständigt på min topplista. Som du ser har arbetsrummets fönster tagit rejält stryk av de senaste veckornas väder, för de är i stort behov av att putsas på utsidan. Suck. Fönsterputs står INTE på min gladlista, utan tillhör de uppgifter som ger glädje först då de är utförda.

Jag inser att jag är en person som mår bra av vanor och traditioner. Detta innebär att ”just nu” lätt kan plockas bort ur titeln på det här inlägget. Sånt som gör mig glad just nu är faktiskt sånt som typ alltid gör mig glad. Körsången, den är mitt livselixir. Det är naturligtvis överdrivet, men jag mår verkligen bra efter att ha tillbringat 2,5 h marinerad av musik, musiker och fantastisk akustik. Just nu repeterar vi Dobrogoszs Requiem. Så här lät det igår. Knappt repeterat och sent på kvällen, men visst kan du höra hur vackert det kommer att bli? Precis innan vi skulle avsluta repetitionen kom en (Okänd?) man fram till oss och ursäktade att han avbröt oss, men att han var otroligt rörd efter att ha tjuvlyssnat på oss när vi övningstragglade. Han var verkligen påverkad känslomässigt och det är precis detta som är så fantastiskt med musik. Den bär oss, tröstar, pushar, hjälper, ger oss utlopp för jobbiga känslor, piggar upp och… Det bara fortsätter.

Sedan är det läsandet. Det är en nygammal kärlek, men jag har mest lyssnat till ljudböcker i flera år. Bästa sällskapet i trädgårdslandet, ibland på promenader. Jag försöker öva på att inte behöva bli ”underhållen” hela tiden, så ibland tar jag inte med mig telefonen ut. Jag har också plockat upp böcker som fortbildning på ett annat sätt och de klarar jag inte att lyssna på. Jag behöver läsa om, ta anteckningar, stanna och kanske kolla tillbaka på tidigare kapitel. Sedan prenumererar jag också på Allt om trädgård för att stötta detta magasin och för att det inspirerar min inre planttant så mycket. Hur som helst blir det mycket läsande nu. Det för mig vidare till nästa grej jag är glad för, nämligen…

… mina nya terminalglas! Jag kan sitta vid datorn och jobba med dokument och läsa utan att dra på och av mina vanliga progressiva glas. Så härligt. När jag provade ut dem förra veckan kändes de inte 100%, men så fort jag fick möjlighet att prova dem på riktigt och vänja mig av vid att vinkla bak nacken då jag sitter vid datorn så blev de snabbt poppis. Jag har helt enkelt kommit i den åldern att jag njuter av att kunna se ordentligt och därför ser glasögonen som viktiga medarbetare.

Jag vet att alla pollenallergiker har det tufft vid den här tiden, men för mig betyder det här att vi verkligen är på väg ut ur mörkret! Denna underbara vårfärg gör mig lycklig. iPhonefuskskärpedjupet däremot… Men det här inlägget handlar om glädjor, så var det ju.

Jag hittade någon av tjejernas ”press forward”-inspirationspil och tänkte att den ska jag måla om och göra till en påminnelse om årsordet FRAMÅTANDA. Ja, där står den och inte är den målad, men jag blir påmind varje dag och tänker att snart hittar jag nog någon bra färg och ett bra tillfälle att göra slag i saken.

Slutligen gör det mig glad att jag får sms mitt i natten av min morbror som hittat ”en söt stuga i Bredavik” och det visar sig vara det nybyggda huset uppe vid vägen som lagts ut för 4,5 miljoner. Stuga och stuga, men det vore så kul om morbror och moster drog sig hitåt! Min morbror längtar alltid tillbaka till Sverige, kanske hade det ultimata varit att fortsätta bo halva året i USA och halva på Sturkö. Ja, det är inte lätt att inte suktas då man fått smak på något som inte är helt okomplicerat. Fördelen med att bo på andra ställen är att man växer och utvecklas på ett sätt (tror jag) som inte hade varit möjligt om man inte provat sina vingar. Å andra sidan kommer man alltid att vara mer rastlös och längta till något annat om detta annat bor kvar som goda minnen i hjärtat. Japp, livet är komplicerat ibland. Nu ska jag ut i ladan och förbereda en rolig överraskning. Här svänger det. Häpp!

16 feb

Hälsa=välmående=hur man ser på livet?

Hur ställer du dig till vad ordet hälsa betyder? Jag har lyft det förut här i bloggen, både för att det är ett stort intresse för mig, men också för att det tydligen väcker debatt också mellan personer som jobbar med specifikt detta ämne. Livsstilsverktyget fortsätter leverera och vara betydelsefullt för mig. Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Anders Rosengren och Stefan Einhorn, båda läkare och mycket filosofiskt lagda. Det är Rosengren som leder studien som Livsstilsverktyget har arbetats fram ur. Einhorn är läkaren som snarare blev filosof och författare och han har skrivit många uppmärksammade böcker de senaste åren. Bl a har han, Kattis Ahlström och Ullakarin Nyberg nyligen gett ut den intressanta boken Konsten att mötas: Från mingelångest till allvarliga samtal.

Hur som helst berättade Rosengren om hur han efter studierna i Livsstilsverktygets kölvatten anser att hälsa mycket handlar om resiliens (motståndskraft) och en människas förmåga att studsa tillbaka och återhämta sig efter motgångar, att hälsa handlar om helhet och en förmåga att bära livet. Einhorn var av åsikten att hälsa inte handlar om något annat än om att vara fysiskt frisk, inte hur man mår mentalt, och att det som Rosengren kallas hälsa borde ses på som välmående. Rosengrens syn på begreppet innebär att man kan ha hälsa trots att man är drabbad av sjukdom, medan Einhorn (som lider av Parkinsons sjukdom) menar att det som Rosengren pratar om borde kallas välmående. Han tycker alltså själv att han mår bra och lever ett gott liv trots att han lider av en progressiv sjukdom som kommer att ta över mer och mer av hans liv, men att han inte har hälsa.

Världshälsoorganisationen, WHO, definierar hälsa som “ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning”. De verkar alltså vara på Lag Rosengren. Det gäller alltså inte bara att vara frisk, utan man behöver också må bra för att anses ha hälsa. Det innebär i min tolkning att vi på individnivå har ett stort ansvar över att lära känna oss själva, våra behov, våra styrkor och hur vi påverkas av utmaningar. Nu är detta inga nya tankar för mig, utan något som jag landat i efter att ha mött olika typer av betongsuggor som utmanat min hälsa på alla plan. Vill man sträva efter hälsa behöver man kanske utmana sina egna tankar tänker jag. Det är omöjligt att sätta sig in i hur det faktiskt var för mina föräldrar som båda fick förbereda sig på att möta döden. Det gör vi ju alla vad det lider, så frågan är hur lever vi innan vi når slutstationen för livet här på jorden? Björn Natthiko Lindeblad är någon som delat många tankar om hur det blir när man måste dra det här till sin spets och får hugget i sten att ens tid är utmätt. Jag tänker även på Kristian Gidlund och Ulla-Carin Lindquist som båda delade sina tankar med omvärlden innan de mötte det oundvikliga.

Tillbaka till Livsstilsprogrammet och de tre M:en som man jobbar med där för att uppnå hälsa: mat, motion och mindfulness. I samtalen med författarna av mötesboken jag berättade om här tidigare lyfte Anders Rosengren att man kanske borde lägga till ett fjärde M, nämligen MÖTEN. Jag är benägen att hålla med. Den sociala biten av människans existens är otroligt viktig, oavsett om man rör sig i sammanhang med väldigt få människor eller har många människor runt omkring sig. När jag sorterade min svärfars alla mediciner igår tänkte jag även på hur vår kropp förändras med tiden, på mitt eget åldrande och om mitt liv idag kan påverka hur mitt liv ser ut om tio år, om tjugo år. Min syster lyfte för ett tag sedan att hon faktiskt inte tycker det är särskilt roligt att åldras. Jag är benägen att hålla med. Jag är mycket nöjd med hur jag har det idag dock och eftersom jag inte kan teleportera mig till mig själv som 20-åring och förändra mina livsval då får jag fokusera på just idag och på vad jag eventuellt kan göra för att förebygga ohälsa framöver.

Jag är tacksam för möjligheter att fortsätta utvecklas. Livet bjuder på en berg- och dalbana som är evighetslång och det gäller att hålla i sig vid rätt tillfällen och släppa taget när det är dags att njuta av farten framåt!

18 sep

Ordens tröst.

Det är en ynnest att ha en hel uppsjö av kloka, erfarna och duktiga familjemedlemmar i sitt liv. När det gäller min yrkesutövning är jag lite extra tacksam över min systers erfarenhet som psykolog. (Hon är 28 år, men föddes med tjugoplus år till sin erfarenhet och blir därmed ungefär lika gammal som jag.) Då och då skickar hon extraintressanta inlägg i debatten om terapi eller kanske något allmänt bra tips. Häromveckan kom en artikel från Modern Psykologi om den terapeutiska kraften i lyrik, ”Lyriken läker själens sår”. Den är mycket läsvärd för alla tycker jag!

Det är intressant att lära känna sig själv genom det skrivna ordet. Jag har övat i många år, över 45, på att formulera tankar i skriftlig form. I perioder har jag känt mig mycket kompetent och driven, men ibland tröttnar jag både på mina tankar och det som faller ut genom tangentbord och penna. Egentligen är jag nog inne i en sådan period. Planttanten och bonden har helt enkelt tagit över och till viss del låst in poeten och filosofen. Kanske var det de som ropade högt för att bli hörda då jag läste denna text? Jag har nämligen inte riktigt kunnat släppa den.

Bokhögen under bordet i allrummet har jag inte petat på, förutom med dammvippan, sedan innan sommaren. Här ligger några bra böcker som jag ska låna ut till andra, lite referenslitteratur som jag tänker fördjupa mig i och några böcker som jag inte hunnit läsa än. Eller hunnit, jag har inte prioriterat läsning och behöver dessutom återfå läsfokus. Jag tror inte bara det är barn som blivit sämre på att fokusera under längre stunder, utan det gäller i högsta grad även mig. Jag hoppas att höstmörkret och det förväntade mindre inbjudande vädret gör att lusten till poesi och prosa återvänder.

Psykologen och poeten Jonas Brun tipsar om tröstande dikter som jag själv inte kommit åt att läsa än, men de står nu på min lista.

Eva Ribich: ”Du är den ende mitt hjärta har velat”
– En intensiv finslipad juvel om kärlek och sorg.
Anna Rydstedt: ”Jag var ett barn”
– En stor diktsamling om barndomens viktiga händelser.
Ocean Voung: ”Natthimmel med kulhål”
– Vilda dikter om att bära det förflutna.

24 apr

En stunds eftertanke.

Imorse låg jag och läste i godan ro då telefonen surrade till. Min kompis hade skickat en bild på en dödsannons. Min gamle gymnasiekamrat hade gått bort. Döden drabbar oss alla och vi vet sällan när det är vår tid. Jag hade inte träffat U sedan 00-talet då han jobbade som läkare på Huddinge sjukhus. Han hade vid det här laget liksom jag flyttat tillbaka till Karlskrona. Jag kände honom inte, men jag vet att han var en av ”de goda”. En genomtrevlig och snäll människa som ville alla väl. Tjänade sina medmänniskor med sitt yrke. Trots det gick han bort nu, femtio år gammal. Man har inga garantier.

Det går inte att leva som om varje dag är ens sista. Eller rättare sagt, JAG kan inte leva som om varje dag är min sista. Jag orkar inte att ständigt leva i den sortens vacuum. Mitt bästa sätt att hantera de här frågorna är ju, inte helt oväntat, att med jämna mellanrum vara medvetet tacksam. Se över allt jag har, men också att utvärdera vad jag vill, åt vilket håll jag är på väg. De senaste veckorna har jag fått påminnelser från olika håll att jag faktiskt inte är särskilt ung längre. Jag har med all sannolikhet färre år på jorden kvar än jag har levat (om jag inte är som min gammelmoster Elin). Nåde mig om jag inte utnyttjar den tiden väl! Åtminstone övervägande ofta.

På vägen hem från Nynäshamn lyssnade jag på en ljudbok som jag hade tipsats om, J’mappelle Agneta av Emma Hamberg. Jag är inte särskilt förtjust i tantsnusk och då denna bok delvis hamnar på denna hylla blev det inte min favvofavvis. Som feelgood klarar den sig däremot toppen! Jag skrattade högt flera gånger och fick många påminnelser om hur lätt det är att vi bara knatar på i fotspåren som blir djupare och djupare ju fler gånger vi går samma väg. Jag grät också lite försiktigt emellanåt. Och så bestämde jag mig för att ha ostfest någon gång senare i veckan. Som sagt. Livet. Idag tänder jag ett ljus för U och hans familj och påminner mig själv och dig om att kanske ta ett steg åt sidan för att spana in omgivningarna. Kanske hittar du liksom jag gjorde häromveckan en helt ny, fantastisk stig som legat där hela tiden.

04 apr

”Men jag då?!”

”Inte för att låta som en självisk, missunnsam och dålig vän och människa, MEN JAG DÅ? Jag och vi andra som inte är där än, någonsin kommer dit – eller ens vill dit. Varför förtjänar inte vi att firas?”

Jag är en läsande person och sitter inte på några höga hästar gällande texterna jag konsumerar. En djupt filosofisk text som slår an en sträng någonstans fyller ett slags behov, en finurlig krönika fyller något annat. Många texter rinner genom medvetandet utan att lämna några avtryck alls. Efter en analys som genomfördes under gårdagen i samtal med min syster och svägerska läste jag sedan denna text av Mikaela Råberg och kunde inte låta bli att triggas lite.

Mikaela tar på sig offerkoftan, detta plagg som trots sin oformlighet blir trendigt med jämna mellanrum. Jag vet att jag kan vara lite tjatig, men ”livet är (faktiskt) orättvist”. Somligt ingår i paketet som kommer med mänskligheten. Det finns inte en kultur som inte firar livets hållplatser på olika sätt. De västerländska och emellanåt väldigt kapitalistiska riterna (hej Pinterest, du har sabbat för alla pyssel-osugna och utblottade firare) kan kännas överväldigande, det förstår jag. När jag har läst Råbergs text tänker jag att hennes familj och vänner med all sannolikhet nu känner sig nödda och tvingade att fixa en rejäl fest för att gjuta lite olja över blodet som rinner framför hennes ögon. Fixa ett blot, heliumballonger, någon Regina Lund-liknande jag-gifter-mig-med-mig-själv-ceremoni och ge Mikaela boken ”Men jag då? Hur man överlever bland tillvarons narcissister” av Sandy Hotchkiss.

Med formuleringen ”vi ska hylla dem som prickat in ett ligg med en ägglossning och fått till en befruktning” slipper säkert Råberg att någonsin bli gudmor till någon. Att skriva denna artikel kan helt enkelt ha varit en strategi för att spara pengar under många år framöver. Och trots att hon hävdar att det inte är det att hon inte vill duscha vänner med grejer undrar jag om hennes omgivning framledes kommer att ta emot hennes eventuella gåvor med en klump i magen. Det hade åtminstone jag gjort.

26 feb

Untamed.

Vad är din definition av ”trevlig”? Och hur är det med ”snäll”? Vill du vara nära någon som är ”stark”, eller vad sägs om lite ”farlig”? Kan du hantera ”självsvåldig”? Vill du att dina barn ska ”ta för sig” och hur ”generösa” tycker du att andra ska vara? Varför ska vi behöva anpassa oss, varför inte leva enligt ”vårt sanna jags” vägledning? Om jag vet precis vad jag vill ha just nu, borde inte alla andra förstå att det är ”mitt sanna jags behov” och att jag är en mycket bättre människa om jag bara följer mitt ”villhöver”?

Jag började läsa Glennon Doyles bok Untamed eftersom den hade fått så extremt bra recensioner i USA. Well, this book doesn’t tickle my fancy. Doyle var gift med sin modellman och ”satt fast” hos honom, en notoriskt otrogen modellsnygg man, med sina tre barn. En dag såg hon KVINNAN hon ville leva med istället och så började hennes liv med ex-fotbollsspelaren Abby Wambach. (Abby ser ut som en blond brorsa till Glennons ex-man, så jag gissar att hon vet vad hon gillar.)

Doyle har varit en riktig äktenskapsrådskändis i USA och har sålt massor med böcker. Ex-maken bedrog henne med andra kvinnor och var porrberoende, de reparerade sitt förhållande, Doyle gav ut sin bok Love Warrior som handlar om att kämpa och sedan skilde hon sig. I Untamed skriver hon att man ska strunta i vad hon har skrivit förut. Det gäller inte längre. Hon skrev det under andra förhållanden. Nu då? Lyssna på ditt inre! Ditt otämjda! Ditt innersta jag!

Jag vet inte vad det är som gör att jag läser Untamed med allt större irritation. Klyschorna? Själviskheten? Go with the flow? Jag har själv genomgått en stor personlighetsförändring sedan jag var yngre och tycker verkligen inte att mitt ständiga anpassande till andras behov var hälsosamt. Jag är inte längre lika ”snäll” som förut. Inte lika ”generös” med min tid och mitt känslomässiga engagemang till kreti och pleti. Mer ”ego”, absolut. Jag borde känna igen mig i Doyles bok, prisa den och gråta och skratta högt som många andra, men det gör jag inte. Det är något som gnager. Kanske läser jag klart boken om ett tag, kanske inte. Jag brukar faktiskt läsa ut också riktigt dåliga böcker, men den här fixar jag inte riktigt. Inte nu. Kanske återkommer jag med en helt annan recension när jag har hela bilden, kanske inte.

Har du läst Untamed eller någon av alla andra böcker Doyle har skrivit? Vad tycker du då?

05 feb

Grattis på Agata-dagen!

I min kalender står det alltid vem som har namnsdag. Det är kanske ingenting att hojta så mycket över, det där med vad någon heter. Å andra sidan finns det väl alltid anledning att fira om man kan?

Idag har Agata och Agda namnsdag. (Och min fina systerdotter i Skottland fyller fjorton, gah!) Agda känner jag ingen, men Agata får mig som mångårig deckarläsare att tänka på Agatha Christie. En av döttrarna frågade en gång om hur det kom sig att jag ville läsa om mord och elände. Själv kunde hon inte tänka sig något värre att frivilligt utsätta sig för. Jag funderade lite på det då, men kom aldrig riktigt fram till något svar. Jag tycker ju faktiskt inte om böcker med riktigt råa skildringar, så egentligen handlar det väl mest om att det är utmaningen att förstå och hitta den skyldige.

Agatha Christie var enormt produktiv och fortsatte författa ”in i döden”. Lyckligtvis blev hennes öde inte lika dramatiskt som många av hennes fiktiva romankaraktärers. Hon dog 85 år gammal till följd av en kortare förkylning 1976. Det är nästan så man hickar till över en så snöplig död för denna fantastiska kvinna som till och med hade adlats. Dame Agatha Christie kom inte undan Döden hon heller. Kändisskap, pengar, lycka – inga garantier ges.

I samband med detta firande av Agata med ett H vill jag passa på att tipsa om några av de bästa deckarförfattarna jag har haft nöjet att läsa verk av:

Agatha Christie (så klart)
Umberto Eco (han var den första jag kom på eftersom Rosens namn visades för ett tag sedan och den nog är den tjockaste deckare jag läst, och äger)
Ruth Rendell/Barbara Vine (hennes psykologiska kriminalromaner har roat mig under många, långa timmar)
Elizabeth George (en amerikan som skriver om en brittisk polis, tja, jag har i alla fall läst näst intill alla böcker om inspektör Lynley och DET KOMMER SNART EN NY)
Arthur Conan Doyle (alltså, Sherlock)
John le Carré (jag uppskattade inte en av fars favoritförfattare som tonåring, men som vuxen insåg jag att hans spionromaner är riktigt bra)
Minette Walters (psykologiska thrillers som jag alltid längtade efter och brukade köpa på bokrean, inser att hon gett ut tre böcker som jag missat)
P. D. James (egentligen var det den gamla teveserien om Detective Superintendent Adam Dalgliesh jag föll för, böckerna läste jag senare)
Ken Follett (historiska romaner med deckartvist, det gillar jag)

Det finns såklart fler än så, säkert några riktigt bra moderna författare som jag missat. Jag har på förekommen anledning inte läst särskilt många deckare de senaste kanske tio åren. Har du tips får du därför gärna lämna dem i kommentarsfältet!

22 feb

Vårsol framför brasan.

Igår när jag satt och pluggade framför brasan sken solen in så fint i vardagsrummet till vänster om mig. Jag satt en stund och tittade verkligen på det jag såg, på kakelugnen, Lena Linderholm-tavlan i åttiotalets Tricia Guild-färger och på det lilla bordet med trädgårdslitteratur. Jag påmindes om hur bra jag har det och hur mycket jag älskar vårt hem. Det är ljust och glatt, men egentligen mer färgglatt än vad som syns här. Jag kommer ihåg hur fascinerad jag var av Tricia Guild på 80- och 90-talen, apropå tavlan i hallen. Hon har varit med i inredningssvängen lika länge som jag har levt på jorden och jag skulle så gärna vilja gå på den här utställningen!

Jag uppdaterade köksskåpet med lite kalligrafi som jag hittade då jag städade på mitt arbetsbord. Det syns inte riktigt på bilden, man jag skrev för länge sedan fritt med bredpenna på ett vackert, nästan marmorerat bomullspapper då vi bodde i USA. Jag tyckte väl att det var dags att byta ut min lillasysters porträtt av maken som taliban även om det är ett konstnärligt mästerverk.

För övrigt tänker jag nästan varje vecka att jag borde plocka fram mina skrivdon och börja skriva kalligrafi igen. Det är ju så roligt, men hantverket försvinner när man inte tränar handen. Jag är stelare, får lätt skrivkramp och har absolut inte samma flyt som då jag skriver varje dag. Men – man kan inte odla alla intressen samtidigt! Idag har jag dessutom skrivit färdigt uppsatsen i min socialpsykologikurs, så det blev inte så mycket annat gjort som jag hade hoppats. När jag nu åker till min syster för att umgås lite och bada jacuzzi i blåsten (som jag tror inte märks så mycket på hennes innergård) har jag i alla fall med mig några nyplanterade sticklingar och pocketboken jag köpte för att läsa julhelgen. Ja, den läste jag klart i sängen i morse, två månader efter beräknad tid. Och så undrar jag varför min ”ska läsa”-rad i bokhyllan växer och växer istället för att krympa? Med det måste jag avsluta genom att rekommendera månadens bokklubbsbok En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström. Spännande bok, fascinerande författare. Peace!

16 jul

Boktips?

Nästan hela sommaren har jag fått slänga i soptunnan, men nu är jag på gång igen! Operation inplanerad, troligtvis i augusti någon gång. Nu är jag sugen på att läsa! Sommar i P1 i all ära, men det är något särskilt med att krypa ihop i soffan med en sommardeckare eller ligga på en filt i gröngräset med spännande facklitteratur. Svärmor skickade med en Elizabeth George-pocket som jag påbörjat, men vad ska jag läsa när den är utläst? Tips mottages tacksamt!