Hälsa=välmående=hur man ser på livet?
Hur ställer du dig till vad ordet hälsa betyder? Jag har lyft det förut här i bloggen, både för att det är ett stort intresse för mig, men också för att det tydligen väcker debatt också mellan personer som jobbar med specifikt detta ämne. Livsstilsverktyget fortsätter leverera och vara betydelsefullt för mig. Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Anders Rosengren och Stefan Einhorn, båda läkare och mycket filosofiskt lagda. Det är Rosengren som leder studien som Livsstilsverktyget har arbetats fram ur. Einhorn är läkaren som snarare blev filosof och författare och han har skrivit många uppmärksammade böcker de senaste åren. Bl a har han, Kattis Ahlström och Ullakarin Nyberg nyligen gett ut den intressanta boken Konsten att mötas: Från mingelångest till allvarliga samtal.
Hur som helst berättade Rosengren om hur han efter studierna i Livsstilsverktygets kölvatten anser att hälsa mycket handlar om resiliens (motståndskraft) och en människas förmåga att studsa tillbaka och återhämta sig efter motgångar, att hälsa handlar om helhet och en förmåga att bära livet. Einhorn var av åsikten att hälsa inte handlar om något annat än om att vara fysiskt frisk, inte hur man mår mentalt, och att det som Rosengren kallas hälsa borde ses på som välmående. Rosengrens syn på begreppet innebär att man kan ha hälsa trots att man är drabbad av sjukdom, medan Einhorn (som lider av Parkinsons sjukdom) menar att det som Rosengren pratar om borde kallas välmående. Han tycker alltså själv att han mår bra och lever ett gott liv trots att han lider av en progressiv sjukdom som kommer att ta över mer och mer av hans liv, men att han inte har hälsa.
Världshälsoorganisationen, WHO, definierar hälsa som “ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning”. De verkar alltså vara på Lag Rosengren. Det gäller alltså inte bara att vara frisk, utan man behöver också må bra för att anses ha hälsa. Det innebär i min tolkning att vi på individnivå har ett stort ansvar över att lära känna oss själva, våra behov, våra styrkor och hur vi påverkas av utmaningar. Nu är detta inga nya tankar för mig, utan något som jag landat i efter att ha mött olika typer av betongsuggor som utmanat min hälsa på alla plan. Vill man sträva efter hälsa behöver man kanske utmana sina egna tankar tänker jag. Det är omöjligt att sätta sig in i hur det faktiskt var för mina föräldrar som båda fick förbereda sig på att möta döden. Det gör vi ju alla vad det lider, så frågan är hur lever vi innan vi når slutstationen för livet här på jorden? Björn Natthiko Lindeblad är någon som delat många tankar om hur det blir när man måste dra det här till sin spets och får hugget i sten att ens tid är utmätt. Jag tänker även på Kristian Gidlund och Ulla-Carin Lindquist som båda delade sina tankar med omvärlden innan de mötte det oundvikliga.
Tillbaka till Livsstilsprogrammet och de tre M:en som man jobbar med där för att uppnå hälsa: mat, motion och mindfulness. I samtalen med författarna av mötesboken jag berättade om här tidigare lyfte Anders Rosengren att man kanske borde lägga till ett fjärde M, nämligen MÖTEN. Jag är benägen att hålla med. Den sociala biten av människans existens är otroligt viktig, oavsett om man rör sig i sammanhang med väldigt få människor eller har många människor runt omkring sig. När jag sorterade min svärfars alla mediciner igår tänkte jag även på hur vår kropp förändras med tiden, på mitt eget åldrande och om mitt liv idag kan påverka hur mitt liv ser ut om tio år, om tjugo år. Min syster lyfte för ett tag sedan att hon faktiskt inte tycker det är särskilt roligt att åldras. Jag är benägen att hålla med. Jag är mycket nöjd med hur jag har det idag dock och eftersom jag inte kan teleportera mig till mig själv som 20-åring och förändra mina livsval då får jag fokusera på just idag och på vad jag eventuellt kan göra för att förebygga ohälsa framöver.
Jag är tacksam för möjligheter att fortsätta utvecklas. Livet bjuder på en berg- och dalbana som är evighetslång och det gäller att hålla i sig vid rätt tillfällen och släppa taget när det är dags att njuta av farten framåt!
HÄLSA ❣️
Många varianter på hälsa… ett mående fysiskt och eller psykiskt … eller en aktivitet som får andra människor och sig själv att få en skön känsla med sig från mötet… ett HEJ. Kanske det enda en del får just den dagen.
Olika varianter av hälsa som jag skrev om i denna bloggen -https://bubbella.blogg.se/2020/july/halsa.html
Vad är Hälsa och vad är
Välbefinnande så många gånger jag fått beskrivet vad olika vårdvetenskapliga personer beskrivet. Liksom
Min egen tanke.
Vi ställs ju ofta inför dessa tankar även inom intensivvården liksom i vården för övrigt.
Vilka förutsättningar har just denna patienten till hälsa och välbefinnande. Vad kan vi göra för att nå detta.
Vilken vårdnivå ska vi lägga oss på och vart ska vårdbegränsningar sättas in?
Hur kommer patientens möjligheter att ha en livskvalitet i fortsättningen av livet efter att taget sig igenom denna tex TBE, hjärnblödning, hjärtstopp med stora syrebristskador mm
Det kan vi ju inte veta?
Så vems är ansvaret att fortsätta vårda vecka in och vecka ut? Månader…
Eller begränsa?
Det finns de som upplever full livskvalitet och hölsa utifrån sina förutsättningar fast en fullt frisk person skulle vägra ligga/sitta som en ”grönsak” medan ”grönsaken” hellre lever så än inte lever alls… även om personen ifråga aldrig kunde tänka sig det innan…?
Men om hjärna och själ är med kan man ju uppleva livet… bra eller dåligt men kanske inte förmåga att ta tag i sina val som Natthiko kunde OM man inte vill det som sjukvården räddade en till…
Det finns ju de som ser ut att vara fulla av fysisk hälsa men själsligen har så hemsk ohälsa så de avslutar sina liv 💔
Som min blogg beskrev igår så upplever jag inte så stor personlig hölsa nu pga min besvikelse på mig själv och mina försöka att skapa/bibehålla hälsa även hur irritationen i min kropp stör min hälsa.
4 M lät bra det fjärde M-et kan ju vara bara det mötet att möta en person som ser och hälsar ❣️ Men även möte med proffesionella yrkesutövare.
Ja hjälp, triage är inte lätt att hantera kan jag tänka mig! Bara tanken på att behöva stå för dessa beslut känns minst sagt stressande för mig. Vi har alla så olika förväntningar och behov! Tänker på hur jag imponerades av min mammas ihärdighet under sin palliativa tid. Läkarna trodde tre, max tio månader, hon levde ju väl över 1,5 år efter diagnosen. Hon spred så mycket kärlek och inspiration under den tiden. Hoppades på ett mirakel, men det fanns ingen bitterhet då hon insåg att det gick mot slutet och läkte sina rädslor på ett fantastiskt sätt. Hennes exempel gör att jag tror att det är omöjligt att veta vem som klarar att bli ex. förlamad från nacken och ner och vem som inte ens klarar att amputera ena benet. Det är andra krafter som träder in då det verkligen gäller.
Lycka till med ditt arbete! Jag skickade lite pepp i din blogg. Tack för dina tankar! 🥰
Tack 🙏🏼
Jag googlade upp Livsstilsverktyget och anmälde mig där. Hoppas att jag hamnade rätt. Göteborgs universitet? Jag blev genast antagen det verkade som alla blev det.
Så fyllt i lite uppgifter skrivet några tankar och frågor. Dagbok men förstår inte riktigt hur det ska gå till men det visar sig nog.
Jag hoppas hela jag tar till mig oxå.
Lite mycket att lösa och lyssna på tycker jag som inte gärna sitter ner och läser.
Men får ge det en chans.
Måste ta tag i det nu innan jag blir helt otymplig kroppsligen och tappar mer energi själsligen.
🙏🏼💕
Ah, då kanske de har ändrat det nu? När jag gick med blev inte alla antagna och de hade en blindstudie på de som inte följde verktyget, eller har. De har inspirerande samtal med olika personer som man får tillgång till, kanske det är lättare för dig att lyssna på dem? Där tar de upp de olika delmomenten. Lycka till och hoppas att du snart tappar din tappade sug!
Det här handlar mest om terminologi, vad man kallar för vad. När jag vandrar på fjällen är jag på topp, jättelycklig, mitt i flow och meningsfullhet. Men visst kan jag tänka även då, att det hade varit kul att byta ut knäna mot dem som jag hade för 20-30 år sen! Det gäller att handskas med sin lilla ohälsa. Och vara tacksam så länge man ändå kan göra saker.
Dessa är alla tankar som kan samexistera och som absolut har rätt till det. I den situationen gissar jag att problemen med knäna tar mindre plats i upplevelsen än det andra. (Kanske) lite liknande som då vi i somras kunde samlas i Bredavik och jag tyckte det var underbart samtidigt som att det var tråkigt att Mamma och Far aldrig mer kan vara med och att syrrans familj från Skottland inte har kunnat komma sedan 2019 pga Covid. De goda tankarna tog absolut mest plats, men de andra hade ju också rätt att finnas och kännas. Just knän och rygg är lite min oro då jag redan känner av vissa problem, men det ger sig väl. ”Den dagen, den sorgen” hjälper mig många gånger. ”Ok, nu känner jag såhär, men jag skickar fram den känslan tills problemet tar plats på riktigt.” Vet inte om jag ska kalla det att vara realist eller att bara skjuta på saker och ting.
Att ha ont är svårt=omöjligt att bortse ifrån, ens om man är på topp! Så viktig är hälsan! Måhända kan det också gälla sorg.
Håller med!