Jag har läst och läst och läst och läst, ända sedan jag var fem år. I början gick det nog trögt, men när läsförmågan väl hade övats upp gick det undan. Jag läste Vitnos, Kitty, Den hemliga trädgården och Oliver Twist. Jag läste Mio min Mio, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Jag läste Som om jag inte fanns, God natt mister Tom och Agnes Cecilia. Jag läste Mysrysare och Vita serien. Jag läste kalligrafiböcker, handarbetsböcker och skolböcker. Jag läste John Irving, Marianne Fredriksson och Virginia Andrews. Jag läste Minette Walters, Elizabeth George och Agatha Christie. Jag läste långa romanserier av författare vars namn jag har glömt. Jag försökte läsa Stephen King (biblioteket) och Jean M Auel (Mammas, men mamma då!), men upptäckte tidigt att varken skräck eller myspornografisk tantsnusk var min grej. Jag läste ofta och mycket.

Sedan kom barnen. Då upptäckte jag att barn- och ungdomsböcker kan ge även vuxna fantastiska läsupplevelser. Jag läste allt mer sällan böcker för mig själv, särskilt efter mobiltelefonernas entré, men kära svärmor som jobbade på Bonnier Utbildning fixade så barnen (och jag) fick ett eget bibliotek hemma. Sedan kom åren som verkligen omskakade och omkonstruerade mig och efter det läste jag ingenting. Nada. Att läsa gick inte alls, min förmåga att behålla uppmärksamheten hade försvunnit. Jag försökte så småningom börja lyssna på böcker, men det gick trögt. Det var ändå detta sätt att ”läsa” som till slut fick mig tillbaka till böckernas värld. Jag har terapeutat mig igenom långa promenader och ett oändligt antal timmar i planttantsvärlden i sällskap med deckarserier och annan ”lätt” litteratur. Jag läser fortfarande sällan annat än facklitteratur i bokform (sådan kan jag inte lyssna på), men lyssnar gör jag. Mycket. Betyder det att jag kan räknas som bokmal igen?

I förra veckan tipsade min lillastesyrra om Kristina Sandbergs självbiografiska En ensam plats som handlar om Sandbergs upplevelser och tankar runt tiden då hon hade bröstcancer. Jag har läst böckerna om Maj och tyckte om dem, så när det var dags att hitta något nytt att lyssna på letade jag upp den. Den gick rakt in i hjärtat på mig! Det kändes som att jag var där, precis bredvid Sandberg. Jag skrev till syrran som är på smekmånad i Sydamerika för att tacka för boktipset. Hon återkom med ”läs den och läs sedan Linda Skugges mupprecension”. Jag var ju inte färdig, men tror du jag kunde vänta med att läsa recensionen? Nej! Jag läste den och fattade ingenting. Jag kunde bara konstatera att Linda Skugge inte har samma smak som jag, eller så hade hon en dålig dag då hon skrev recensionen, eller så betyder det faktum att hon själv lider av en svår kronisk sjukdom att hon förlorat förmågan att känna med människor som går igenom andra svårigheter än hon själv. Ja, eller så beror det helt enkelt på att Linda Skugge har koll på vad som är bra litteratur, medan jag själv är helt koko då det gäller sådant. Hon kan också ha fel. Recensioner handlar trots allt om tycke och smak. LitteraturMagazinet gav till exempel samma bok ”fem av fem”. Då jag googlar fram andra recensioner gäller samma för dem. Den här boken är överlag mycket omtyckt. Skugge står på ”en ensam plats” gällande huruvida detta är en bra bok eller ej. Men! Det är ju därför bokklubbar är så trevliga! Ett gäng läser samma böcker för att sedan i princip jämföra sina recensioner med varandra. Ingen har rätt eller fel, men diskussionerna öppnar nya vägar att se på saker och ting! (Ps: Jag saknar bokklubbsträffarna som inte har kommit igång efter pandemin.)

Det faktum att Camilla Läckberg får mediokra recensioner av ”litteraturkunniga”, men skrattar hela vägen till banken, är väl bevis på hur olika vikt man kan lägga vid olika delar av en bok. Det kan vara stilen, språket, detaljrikedomen eller avsaknaden av densamma som tilltalar. Det kan vara handlingen, inlevelsen, förmågan att överraska. Det kan vara ämnet, författarens kunskap, vågade grepp som inte följer några förutbestämda mönster. Anledningen till att jag lyssnade på så många deckare då jag tog mig in i bokvärlden igen var ju att jag känner mig hemma i den genren och att det sällan blir så komplicerat att hjärnan liksom kokar över. Med det sagt lämnar jag härmed tips på några av de böcker jag lyssnat på det senaste året och gillat.

En ensam plats av Kristina Sandberg
Lucinda Rileys bokserie De sju systrarna
Skilsmässan av Moa Herngren
Emelie Schepps bokserie om Jana Berzelius
Flykten av David Baldacci
I dina händer av Malin Persson Giolito
Klänning för korta kvinnor av Kristina Appelqvist
Hela livet av Anders Rosengren (älskade att lyssna på den inlästa versionen, Stina Ekblads röst är magisk)
Hjärtat av Daniel Bergman
Stark 50+ av Monika Björn
Je m’appelle Agneta av Emma Hamberg
Tills alla dör av Diamant Salihu
Jag kan ha fel av Björn Natthiko Lindeblad, Caroline Bankler och Navid Modiri (Finns det någon kvar som inte har läst den?)
Mindset av Carol S. Dweck
Konsten att fördärva sitt liv – eller inte av Stefan Einhorn

Ja, jag skulle kunna skriva alla dessa serier av svenska deckarförfattare som Åsa Larsson, Lars Kepler, Karin Wahlberg och allt vad de heter, men du kan säkert själv hitta dem. Det finns för många! Här försökte jag nämligen bjuda på en lite blandad kompott, inte BARA deckare. Och om du har ett tips som jag bara inte får missa får du gärna dela med dig!