Ordens tröst.
Det är en ynnest att ha en hel uppsjö av kloka, erfarna och duktiga familjemedlemmar i sitt liv. När det gäller min yrkesutövning är jag lite extra tacksam över min systers erfarenhet som psykolog. (Hon är 28 år, men föddes med tjugoplus år till sin erfarenhet och blir därmed ungefär lika gammal som jag.) Då och då skickar hon extraintressanta inlägg i debatten om terapi eller kanske något allmänt bra tips. Häromveckan kom en artikel från Modern Psykologi om den terapeutiska kraften i lyrik, ”Lyriken läker själens sår”. Den är mycket läsvärd för alla tycker jag!
Det är intressant att lära känna sig själv genom det skrivna ordet. Jag har övat i många år, över 45, på att formulera tankar i skriftlig form. I perioder har jag känt mig mycket kompetent och driven, men ibland tröttnar jag både på mina tankar och det som faller ut genom tangentbord och penna. Egentligen är jag nog inne i en sådan period. Planttanten och bonden har helt enkelt tagit över och till viss del låst in poeten och filosofen. Kanske var det de som ropade högt för att bli hörda då jag läste denna text? Jag har nämligen inte riktigt kunnat släppa den.
Bokhögen under bordet i allrummet har jag inte petat på, förutom med dammvippan, sedan innan sommaren. Här ligger några bra böcker som jag ska låna ut till andra, lite referenslitteratur som jag tänker fördjupa mig i och några böcker som jag inte hunnit läsa än. Eller hunnit, jag har inte prioriterat läsning och behöver dessutom återfå läsfokus. Jag tror inte bara det är barn som blivit sämre på att fokusera under längre stunder, utan det gäller i högsta grad även mig. Jag hoppas att höstmörkret och det förväntade mindre inbjudande vädret gör att lusten till poesi och prosa återvänder.
Psykologen och poeten Jonas Brun tipsar om tröstande dikter som jag själv inte kommit åt att läsa än, men de står nu på min lista.
- Eva Ribich: ”Du är den ende mitt hjärta har velat”
– En intensiv finslipad juvel om kärlek och sorg. - Anna Rydstedt: ”Jag var ett barn”
– En stor diktsamling om barndomens viktiga händelser. - Ocean Voung: ”Natthimmel med kulhål”
– Vilda dikter om att bära det förflutna.
Poesi är verkligen medicin för själen! Jag är ju svag för Shakespeares sonetter, men en del av dem är beska piller. Min egentliga favorit är Emily Dickinson. Inte besk men moloken. Poem No 80/Our lives are Swiss är så genialisk i sin enkelhet. Och för en som älskar Schweiz och Italien lika mycket så talar den extra starkt.
Annars har jag direktkontakt mellan hjärtesträngarna och tårkanalerna i William Blakes Jerusalem. Storbritanniens inofficiella nationalsång. Jag har ju bott i England också, och älskar landet som mitt eget. Varit mer tid i London än inne i Stockholm. Så igår på The Proms bröt jag faktiskt ihop. Bring me my spear! O clouds unfold. Där brast fördämningarna. Dikten handlar ursprungsvis om den politiska hetpotatisen gruvdriften och vad den gjorde med människorna. Men sen tar versen ett steg bort och pratar om landets ljuvlighet, som att Jesus själv hade vandrat där. Och sen drivs den egna viljan att kämpa för det rätta, det goda, det man har som sin livsmotståndare och som man behöver hjälp av svärdet att besegra. Jag vädjar också, O clouds unfold! Det händer inte ofta i England.
Fast då har jag inte ens börjat prata om WH Audens Stop all the Clocks. Jag bölar som en ko på den. Det är en skoldikt så jag har lång erfarenhet av att ha läst den. Men den är förstörd eller förevigad, vilket det nu är, sen Ninni sjöng den på syster Ellens Robs begravning. Rigmor Gustafsson har sjungit in den och hon sjöng med den tonsättningen. Och den är så man vill slita ur känslorna ur bröstet och spinna dem till en liten tråd som man ska knyta runt fingret och sen lägga i en ask. Såna känslor går inte att umgås dagligdags med. Jag spelade den på reöeat i en timme i vintras och sen gick jag som i ett töcken i fem dagar. Orden och tonerna griper tag i mig.
Ja, hjälp vad jag blev begeistrad. Men så är det, poesi, litteratur och musik är mina språk.
Jag börjar lipa av att bara läsa din text! Nu har jag dessutom lyssnat till Rigmors tolkning, lagt den till mina favoriter och återigen önskat att jag hade hennes röst. Tänk att den bara har 62801 lyssningar… Och HUR lyckades Ninni sjunga den på begravningen?! Det i sig måste ha varit tidernas bedrift.
Proms och Jerusalem – bättre gråtknark finns inte! Och nu rinner tårarna igen! Tack Anja för dina tankar. Nu måste jag äta lite choklad.