10 sep

Min älskling, du är som en ros.

I yngsta dotterns rum ligger just en gammal (äh, inte så gammal förresten, mest från förr i tiden) vän och sover. Till vardags håller hon till i en av Sveriges sydligaste städer och därifrån hade hon plockat med sig en fin hälsning från någon, lösgodis från Hemmakväll, dansk lyxlakrits (jag delar INTE med mig av den, sen får den vara hur o-paleo som helst) och de finaste små schackrutor jag någonsin sett! Lyxigt. Ja, både med sällskapet och de fina gåvorna!

Dottern var sådär nöjd över att få flytta in till storasyster vars extrasäng är ledig just i två nätter till medan kusinen är i San Francisco, men själv tycker jag det var toppen. Det innebar nämligen också att en synnerligen välbehövlig storstädning blev genomförd. Gästen fick till och med en rosenkvist på nattygsbordet! Till och med skrev jag då i princip alla grannar på ett eller annat sätt fick all växtlighet förstörd i lördagens extrema hagel- och åskskyfall medan det mest var maskangripna päron och annat skräp som fick se döden i vitögat här hemma hos oss. (Mest synd tycker jag om grannarna som gifte sig i sin trädgård förra lördagen. Mannen hade jobbat stenhårt hela sommaren på att göra riktigt fint inför vigseln och bröllopsfesten och trädgården hade verkligen blivit underbart fin. Hans stora ansträngningar ligger nu mest i tre grannträdgårdar nedanför deras… Undrar just vad de sa när de kom hem från bröllopsresan i går kväll?)

9_3

För övrigt har allt blivit vardag här igen. Sonen jobbar i grannens trädgård varje vardagsförmiddag och sköter sin e-school på eftermiddagarna, äldsta dottern alternerar skoldagar med e-school och yngsta dottern hemskolas. De har alla diverse aktiviteter att fylla sina dagar och kvällar med (jo, det var ju det där med att prata engelska och träffa inhemska vänner när vi ändå bor här) och jag hoppas att vi får ett bra och givande läsår. Jag gillar att skjutsa barnen. Det ger egentid med var och en. I en bil kommer man ingenstans, så det går att avhandla både lättsamma och svåra ämnen beroende på vad som behöver diskuteras. Dessutom är det kul att låta barnen vara DJ. Dagens låt får bli Imagine Dragons Radioactive. Lyssna med hörlurar och dra upp basen så det dånar i svanskotan, tack… (Fast jag tycker ju att Lindsey Stirlings och Pentatonix version är rätt söt också, förstås.)

9_4

Nästa år får vi nog spruta våra fruktträd trots allt. Grannen varnade, men vi ville testa utan i år. Mask, mask, mask… Får undersöka om det finns något bekämpningsmedel som inte är farligt. Fat chance, va?

9_1

15 aug

Vemodets långa längtan.

Det känns väl sådär att jag sitter här och samlar ihop mina krafter inför sista packrycket. I eftermiddag åker vi in till Staun och lämnar sommarön, jag och barnen. Vi tar med oss min mamma och en systerdotter över Atlanten, så det kommer kanske att kännas ”same, same but different”. Att vi får med oss några familjemedlemmar gör att vemodet inte känns så svårt. I september kommer både svärmor och en gammal Karlskronavän och hälsar på vilket jag är jätteglad över! Våra vänner i Provo, de som känns som familj, har fått två utbytesstudenter och min kusin och hans tjej väntar ett nytt litet tillskott till familjen framåt december. Det finns alltså massor att se fram emot!

Det sägs att Tiden läker alla sår. I vissa fall är det kanske så. Jag bär med mig några och väntar bara på att det ska sluta blöda och göra ont. Tror du att det lägger sig? Att allt det fina och vanliga och underbara lägger sig som ett plåster och tillåter det onda att läka? Kärleken förgår ju aldrig. Jag vet det och ska bara lära mig att förstå det också. Vår fina Milla, vår fyrbenta familjemedlem kommer inte att finnas här så länge till. Det känns så sorgligt det också, men livet har sin gång.

Under sommaren har jag upplevt så mycket fint. Mitt liv räknas inte i blogginlägg och somligt stort kommer du aldrig att få veta. Allt passar inte i en öppen dagbok. Jag är så glad också över möten med människor som inte vill synas i bloggen. Att ha träffat min extrasyster och hennes familj gör mig lite extra glad – J är en fin mamma och mina små tyska syskonbarn alldeles underbara! Jag har tillbringat mycket tid med min storfamilj och är glad över att vi nu har så många både från makens och min familj samlade i Karlskrona. Det finns resor jag inte hunnit göra och vänner jag inte hunnit träffa. Nu packar jag ändå ihop och tackar mitt hemland för den här helt fantastiska sommaren.

20130815-113232.jpg

20130815-113249.jpg

20130815-113302.jpg

20130815-113319.jpg

20130815-113332.jpg

20130815-113345.jpg

20130815-113359.jpg

20130815-113414.jpg

13 aug

Goda Grannar.

Ända sedan vi kom ut till sommarön första gången för trettio år sedan har vi känt V och O, våra fina grannar. De har alltid haft den finaste trädgården i trakten och när jag var yngre tänkte jag att när jag själv skulle få trädgård skulle den bli lika välskött… Det har inte hänt än, men senast i går fick jag trädgårdstips av O.

V bakar godare rågskorpor än bageriet och jag och syrran blev välgödda med skorpor, cheddarost, hemgjord plommonmarmelad, lyxchoklad och kardemummabullar då vi kom dit i går. Vi fick några härliga timmar tillsammans och denna stund blir ett av de fina minnen jag vårdar för att ta fram då vintervindarna viner mellan Klippiga Bergen… Tack O och V!

20130813-141820.jpg

20130813-141835.jpg

08 jul

Sommarmorgon.

Att vakna upp vid öppet fönster och gå på utedass, det är sommar för mig. Trädgården är alldeles vild och full av blommor och humlor som surrar. Vi väntar på invasionen från Skottland/Stockholm/Malmö/Umeå/Berlin så vi kan träffas, alla syskonen med familjer. Det blir trångt, men hjärtligt. Den här sommaren ska vi också fira mammas 65-årsdag tillsammans med en fasters och en farbrors jämna dagar, så vi får till och med till en släktträff på Fars sida!

Det där med logistik blir viktigt när man har tonåringar. Idag kommer sonen hem från ett Stockholmsbesök. Han kommer att åka förbi lillasyster och pappa som tar tåget upp till Stockholm för vidare färd mot London. Yngsta dottern kan tacka moster för att hon ska få rida trots att de flesta hästar är ute på sommarbete och någon gång mitt i allt detta ska jag hem till en ”ny” vän för mycket prat och kanske besök i en scrapbutik. När solen skiner så här är det lätt att vara både glad och tacksam!

30 maj

High School Graduation.

Idag tog min inhyrda systerdotter examen från high school med den äran. Hon var en av bara tre juniors (dessutom ett år yngre än de två andra då hon hoppat över ett år i skolan) som tog examen och hon gjorde det med ”High Honors”. Den tjejen är det ingen som sätter sig på… Det här är en bestämd ung dam och det ska bli spännande att se vad hon hittar på i framtiden!

30_1

The Graduate hade bara ett önskemål till festen och det var prinsesstårta. Prinsesstårta blev det också efter gemensamma ansträngningar av hennes mamma och mig. (Ja, och så maken, min alltså, som fixade marsipanlock i Sverige.) Den såg inte ut som någon tårta jag sett förut i min dag, men den var väldigt god. Saftig, krämig, hallonig, marsansåsig och marsipanig, precis som den skulle vara. Jag orkade bara äta en halv liten bit, men då njöt jag också av den. Maten som hade intagits innan var väldigt, väldigt god. Barbeque. Mums.

30_2

I morgon har sonen sitt sista prov för terminen och det sätter punkt för skolarbetet här i vårt hushåll. Nu ska vi fixa och ordna inför avfärden om två veckor. Se till att fixa skönt sommarväder, kära svenskar! Jag skulle verkligen uppskatta det.

Ps: Ursäkta de ruskigt dåliga fotona. Jag glömde kameran hemma… Sådana här foton kan bara räddas av något lattjo filter. Hm.

18 maj

Det där med gröna fingrar och lite annat smått och gott.

Jag har inga gröna fingrar. Jag har däremot naglar med trasiga nagelband som flisar sig och har svarta sorgränder. Jag låter inte det hindra mig från att göra vad jag kan för att få en vacker trädgård, särskilt med tanke på att de som bott här innan oss har lagt ner mycket tid, pengar och energi på att få till något slags helhet.

17_3

Jag kanske inte har gröna fingrar, men jag har fina, gröna trädgårdshandskar med vita prickar. De får mig att känna mig som en engelsk dam och jag förväntar mig samma resultat som en sådan efter mina timmar bland allt det gröna.

17_5

Jag berättade att jag var orolig för persikoskörden eftersom det frös till riktigt illa precis då persikoträden hade gått i blom. Jag kanske inte hade behövt oroa mig så mycket, för det har börjat växa små luddiga frukter som förhoppningsvis kan göra vårt liv lite mer njutbart då vi kommer hit igen efter sommaren i Sverige.

17_6

Päronträden dignar av små päronkart. Det blir nog till att rensa ut lite om det ska bli så där fina, stora päron som jag har hört att vi borde få.

17_7

Vi håller på att få ett hav av blå irisar. Dessa vackra och ståtliga blommor gör mig nästan lite tårögd och jag kommer att tänka på Maja och hennes alfabetssånger. Kommer du ihåg Iris?

17_4

Efter flera dagar med riktig sommarvärme har vi idag haft det lite småruggigt och kallt. Jag har inte tänt ett ljus på flera veckor, men i kväll satte jag mig i ”finsoffan” (så fin är den inte, men den står i ”audiensrummet” och används sällan om vi inte har gäster), luktade på syrenerna som jag hade snattat från ödetomten vid sidan om oss och tänkte på min vän som gått vidare. Det blev en fin stund. Eftertanke är underskattad.

11 maj

När orden inte räcker till.

Hur definierar man ordet vän? Kanske som Hans Rosenfeldt? ”En vän är en som får en att må lite bättre när man lämnar den än när man kom.” I ordboken förklarar man vän som ”person som en annan person är nära bekant med och vars relation till denna präglas av positiv kontakt, ömsesidig tillgivenhet och tillit”.

I Facebookflödet har jag flera gånger de senaste månaderna läst kommentarer som ”nu vet jag vilka mina riktiga vänner är”, ”jag trodde jag visste vilka som var mina vänner” och ”det är sällsynt med riktiga vänner”. Jag har tänkt att jag har tyckt synd om dessa kvinnor (ytterst få män skriver liknande kommentarer, vad nu det betyder) och också talat om att jag bara väntar mig att mina vänner ska finnas där för mig om jag skulle behöva dem. Så funkar ju jag. Gör inte du det?

Sedan vi flyttade hem från USA förra gången för tolv år sedan är det en vän som har varit lite närmare mig än andra. Med henne har jag delat himmel och helvete. Vi har skrattat och gråtit tillsammans och förfärats över än det ena och än det andra. Vi har varit väldigt omaka, men det vi har haft gemensamt är att vi båda varit väldigt raka och rättframma och jag tror att det är det som gjorde att vi blev så nära vänner. Vi har haft barn i samma åldrar och vi har delat tankar runt recept, graviditetsnojor, barnsjukdomar, inredning, fynd, andlighet, ledarskap och knäppa/fantastiska makar. Vi har diskuterat utseende och märkesvaror. (Där var vi väldigt olika, jag med mitt rufshår, tjockkroppen och Adidasbyxorna och V med sin modellkropp och en stor kärlek för amerikanska märkesoutlets och höga klackar.) Det viktiga var att vi båda kände oss helt naturliga med den andra. Det spelade liksom ingen roll om man tog emot den andra med maskara under ögonen och tvätthögar innanför dörren – det viktiga var att vi visste var vi hade varandra.

I går somnade min fina, fina vän in efter att ha fått tillbaka den sjukdom som vi trodde hon hade vunnit över. Jag har känt mig så hjälplös och ledsen. Jag vet att hon har det bättre nu än de senaste veckorna, men hon finns ju inte HÄR (eller där hemma). Hon svarar inte på mina SMS, hon muntrar inte upp mig med sin galghumor, hon tipsar inte om de bästa dealarna. Hennes underbara familj finns kvar, och det jag kan göra nu är inte mycket då jag befinner mig på fel sida Atlanten. 🙁

Mitt i allt elände är jag så tacksam över att jag hann träffa min vän i några timmar då jag var hemma i Sverige på överraskningsresan. Vi grät och kramades i två minuter och sedan bestämde vi oss för att inte ödsla tid på att gråta, utan vi pratade och pratade och pratade i stället.

Idag finns det en ny ängel i himlen. Hennes femåring har kommit på att om man blåser i en visselpipa så kan nog mamma höra det i himlen. Jag tror att jag ska testa det. Att blåsa i visselpipan, alltså. Att tänka att det funkar gör att hon inte känns så långt borta.

“I’d rather be a could-be if I cannot be an are;
because a could-be is a maybe who is reaching for a star.
I’d rather be a has-been than a might-have-been, by far;
for a might have-been has never been, but a has was once an are.” – Milton Berle

V – du vet att jag älskar dig. Tills vi möts igen

08 maj

Nu blomstrar det i dalens famn.

7_3

Underbar och älskad av alla. I alla fall alla som slipper allergier och tråkigheter av dessa underbara humörhöjare. Att bara kunna gå ut i trädgården och ställa sig under ett blommande fruktträd, insupa doften och följa bergens snösmältning, det är sannerligen lyx.

7_4

Just nu går mina tankar ofta till Nangijala, om att gå vidare, om att inte räcka till, hur man kan hjälpa de som finns kvar… Hur kan man faktiskt underlätta för någon i sorg? Det här är tunga frågor som är svåra att ta tag i. En vän till mig tipsade om Mia Skäringers artikel om Lyckofasaden. Det är väl ingen som är lycklig hela tiden heller? Att kunna känna lycka också i stunder då livet känns övermäktigt är en gåva.

7_1

Något att vara glad över är att penséerna som blev skövlade av rådjuren har kommit tillbaka. Och som de har återkommit! Jag som egentligen inte är någon lila person blir alldeles glad av dessa små karameller. Sannerligen något att glädja sig åt!

7_2

”Du lilla bäck som ilar käck igenom grönan lund
Vi hastar nu, ack stanna du och lek med mig en stund”

I vår trädgård, liksom. Porlet gläder både barn, tonåringar och vuxna. Det är bara något med vatten som gör att hjärtat slår lite fortare, eller långsammare, beroende på vad man behöver.

7_5

Även om jag gärna uppehåller mig i uterummet nu gör dessa tulpaner och svärmors allmogeskål mig synnerligen glad. Våra senaste middagsgäster hade med sig mina favoritblommor. Träffsäkert! Jag tjurar lite över att ha missat den stora tulpanutställningen i Thanksgiving Point, men jag ska väl ha några höjdpunkter kvar att se fram emot också!

07 maj

I dag snakker vi dansk i bloggen.

6_1

När du har varit hemma hos oss och haft det trevligt och ätit god mat kommer du att se denna fina blomsterkrans precis innan du öppnar dörren och går ut. Kransen fick jag från en av mina äldsta vänner. S och jag träffades då vi var tolv år gamla. Våra klasser brevväxlade med varandra eftersom Hillerød och Karlskrona var (och är, tror jag) vänorter och våra lärare på något vis kände varandra.

När det var dags för min klass att åka på klassresa i sexan kändes det naturligt att åka till de gästvänliga danskar som vi hade lärt känna via brevväxlingen. Jag måste erkänna att vi alla hade lite problem med språket, men det löste sig. Klassen förberedde en sketch. Dallas. Hela manuset på engelska. Typ ”Good Morning, Miss Ellie!” ”Good Morning JR!” och så de obligatoriska drinkarna. Hahahaha! Och jag var Sue Ellen, milda makaroner. Tur att jag aldrig blev någon alkoholiserad lyxfru med stora ögon och darr i mungipan på riktigt. Jag känner fortfarande igen vinjetten till Dallas efter två noter och blundar jag ser jag hela scenariot framför mig, inklusive helikopterskuggan mellan höghusen.

Hur som helst… Jag fick bo hemma hos S och hennes härliga föräldrar och jag och min nyfunna vän med ett lockigt hår som jag avundades och ett leende som skulle kunna tina upp en igloo fortsatte att skriva brev till varandra. Vi har träffats ett par gånger sedan dess och skrivit brev och e-post till varandra, följt varandras liv och leverne och i år har vi känt varandra i trettio (30!) år. Hon är alltid med mig med den där kransen som har hängt i snart sagt alla de hem jag har haft genom åren. Jag hoppas den får hänga med i många år till!

Dagen till ära firar vi med min favoritmusik på danska – Kloden drejer kunde jag en gång utantill. Den övade vi också in till den där klassträffen i Hillerød. Hahaha! Jag kommer tydligen fortfarande ihåg den. ”Kloden drejer, alting vokser op på ny, menn’sker mødes, svæver på en sky”. Nej, det var faktiskt på skoj. Allvarligt talat är det Anne Linnets Tusind Stykker som ligger mig varmast om hjärtat. Den får mig alltid att gråta en skvätt, och nu är det du som får den av mig.

Och S – Tack för att du fortsätter hänga med som vän! Knus og klem. 🙂