Jag har inga gröna fingrar. Jag har däremot naglar med trasiga nagelband som flisar sig och har svarta sorgränder. Jag låter inte det hindra mig från att göra vad jag kan för att få en vacker trädgård, särskilt med tanke på att de som bott här innan oss har lagt ner mycket tid, pengar och energi på att få till något slags helhet.

Jag kanske inte har gröna fingrar, men jag har fina, gröna trädgårdshandskar med vita prickar. De får mig att känna mig som en engelsk dam och jag förväntar mig samma resultat som en sådan efter mina timmar bland allt det gröna.

Jag berättade att jag var orolig för persikoskörden eftersom det frös till riktigt illa precis då persikoträden hade gått i blom. Jag kanske inte hade behövt oroa mig så mycket, för det har börjat växa små luddiga frukter som förhoppningsvis kan göra vårt liv lite mer njutbart då vi kommer hit igen efter sommaren i Sverige.

Päronträden dignar av små päronkart. Det blir nog till att rensa ut lite om det ska bli så där fina, stora päron som jag har hört att vi borde få.

Vi håller på att få ett hav av blå irisar. Dessa vackra och ståtliga blommor gör mig nästan lite tårögd och jag kommer att tänka på Maja och hennes alfabetssånger. Kommer du ihåg Iris?

Efter flera dagar med riktig sommarvärme har vi idag haft det lite småruggigt och kallt. Jag har inte tänt ett ljus på flera veckor, men i kväll satte jag mig i ”finsoffan” (så fin är den inte, men den står i ”audiensrummet” och används sällan om vi inte har gäster), luktade på syrenerna som jag hade snattat från ödetomten vid sidan om oss och tänkte på min vän som gått vidare. Det blev en fin stund. Eftertanke är underskattad.