Tankar som flyger åt alla håll.
Att bo med en sjuttonåring som har existensiell ångest över att inte veta vad hon ska göra med resten av sitt liv samtidigt som man ska försöka hantera påminnelsen om människans korta tid på jorden, särskilt för någon man älskar över allt, är svårt. Jag har inga bra svar, inga rätta svar, inga universallösningar. Till sjuttonåringen säger jag ”NJUT! Du är sjutton år, du har hela livet framför dig.” och den stackars dödssjuka 67-åringen gapskrattar jag med när hon förvånat uttrycker ”Jag fattar inte varför jag är så trött!” (Humor är verkligen livsnödvändig i vissa lägen.)
Efter att ha levt i något av en rosa bubbla under flera år är det på något sätt dags att möta verkligheten igen. Jag ville verkligen inte flytta hit för fyra år sedan då beslutet togs, men det var det bästa som kunde hända mig och min familj. Det jag fått uppleva här, de vackra omgivningarna och människorna jag lärt känna kommer alltid att vara en del av mig. ”Mitt hjärta har många rum.” Just nu känns det också som att det ska explodera. Ömsom av tacksamhet och ömsom av sorg och vemod.
I kväll var det dags för bokgruppen att träffas. Sista gången för mig. Gråt och tacksamhet. Tacksamhet och gråt. Dessa kvinnor har betytt så otroligt mycket för mig! Fantastiska. (Alla borde ha en diskussionsgrupp där de känner sig trygga och kan dela med sig av sina drömmar, farhågor, frågor och insikter!) Jag fick en bok av dem som heter ”No One Can Take Your Place”. Då grät jag lite till.
I morgon är det sista yogan med vår fantastiska yogalärare som råkar sluta på studion samtidigt som vi ska till att flytta. Jag hinner inte vara med på passet då det är dags för ännu en graduation-aktivitet för familjens ”student”, men jag ska dit och krama om D och tacka henne för att hon varit den bästa och roligaste yogainstruktör som hade kunnat komma i min väg! Tänk. Jag har aldrig sett mig själv som en yogi, men idag inser jag att vi alla har det i oss och att de flesta nog skulle må bra av att bli lite snällare mot sig själva och sina kroppar, både män och kvinnor.
Vi människor är komplicerade varelser samtidigt som vi är rätt lätta att förstå oss på. Min vackra lillsyrra fick höra talas om en konversation, chatt på telefon, om ett grabbgängs sexfantasier om henne. De är vänner till hennes (f d ?) kompis, över trettio år, svenska, välanpassade individer och hon har träffat dem alla flera gånger. Det de skrev var så plumpt och äckligt och gjorde henne till ett avpersonifierat sexobjekt. Hon blev så arg att hon skrev en insändare. Den kan du läsa här. (För övrigt har hon aldrig sagt något om att spy, men det var det där med sensationsjournalistik och så.) Kvinnor som äger sin sexualitet, de är visst starka och goda föredömen och får därför stå klädda som porrstjärnor och åma sig med sexaktsrörelser framför sina mikrofonstativ och sjunga att de är någon mans slav eller liknande utan att någon ska tycka att det är annat än starkt och fantastiskt. Själv suckar jag och tycker att det är konstigt att efter alla feministers hårda jobb så är kvinnor mer objektifierade än någonsin. Men det var bara en av alla tusen tankar som runnit genom huvudet idag och som jag ville få ut ur systemet. Det här inlägget inger ändå hopp om bättre dagar! OBS! På engelska. Peace. Over and out. (Tur att det är min blogg det här, för den här texten hade helt klart blivit refuserad i vilket forum som helst! 🙂 )