Nu är jag tillbaka efter några särdeles speciella dagar i St George i södra Utah. För sjutton år sedan flyttade vi till Philadelphia för att maken hade kommit in på businesskolan Wharton (University of Pennsylvania). Vi var ett helt gäng på tolv par, en del med barn och en del utan, som kom att dela både vardag och fest. Vi blev varandras familj helt enkelt. Efter två år skildes våra vägar, men vi håller fortfarande kontakt med de flesta i den gruppen.
En gång om året brukar makarna ha reunion någonstans här i Staterna och en annan gång är det makornas tur. Den här gången var det fem av kvinnorna som hade möjlighet att träffas. Vi pratade, hajkade till Kanarra Falls, åt, pratade, gick på bio (Everest, boken Into Thin Air som filmen bygger på är bättre), pratade, hängde vid poolen, pratade, åt, pratade, gick på musikalen Beuty and the Beast på TuacahnCenter for the Arts, pratade, åt, promenerade, pratade, gick på spa, pratade, åt och pratade lite till. Däremellan hann vi sova några timmar, men många blev det inte. Det blev mycket terapi till en relativt billig peng!
Jag älskar de här vännerna. Vi lever liv som kanske inte är helt lika, men de upplevelser vi delat och det faktum att vi följts åt genom åren gör oss till riktiga vänner. (S är volontär på sonens skolas bibliotek tillsammans med skådespelerskan Jennifer Garner, C och T var i Aruba på board meeting tillsammans med sina män och Ks hus ser ut att vara direkt hämtat ur ett lyxigt inredningsmagasin.) Under de här dagarna fick jag känna på pustarna av hur det är att leva ett glamoröst amerikanskt liv med en man som aldrig är hemma men som tjänar en massa pengar. Jag väljer mitt liv alla gånger.
Jag var lite trött då jag kom hem, så jag fick börja med att vila upp mig, haha. Efter det orkade jag laga lite god mat till min bror och brorson som kommer att vara hos oss i en vecka. Hurra! Det har inte gått någon nöd på dem de dagar jag varit borta. De har hunnit testa hur det är att hajka upp i bergen med så tunn luft som vi har här utan att acklimatisera sig först, de har ätit smarrig amerikansk skräpmat och de har glidit omkring i sin flashiga sportbil. I morgon åker de in till Salt Lake City en sväng och jag har lovat barnen att vi ska ha donutfest också. When in Paris, eller hur det nu är man säger.
Såg du den blodröda supermånen i kväll/i natt? Vi såg den finfint från vår balkong. Lite av effekten förstördes av billyktor och starka väglampor, men vad jag såg verkar det som att jorden inte gått under än i alla fall. Effekten måste kanske gå jorden runt först?
Månen och stjärnorna rör sig mycket snabbare än man, eller jag, tänker. Den nedre bilden visar därför stjärnorna som små streck istället som de de små prickar vi brukar se och månen blev också suddig av sin egen rörelse eftersom jag använde så lång slutartid. Visst är himlafenomen fascinerande?
Ps: Hjälp! Jag har en iPhone 4S och tar många vardagsfoton med den, men jag blir alltid så besviken på den dåliga kvaliteten. Har du en telefonkamera som du tycker kan ”tävla” med en digital systemkamera?
Ps 2: Det finns vissa delar av vårt liv här som jag skulle sakna väldigt, väldigt mycket om vi flyttade hem igen.
Ps 3: Jag saknar verkligen storfamiljen och är så glad över att ha bror och brorson här. Att veta att min syster och hennes familj kommer och firar jul med oss gör mig nästan nipprig av lycka. Det där uttrycket med ”att både vilja ha kakan och äta den” känns lite jobbigt.