weekend

11 apr

San Francisco.

En söndag i San Francisco kan vara hur fin som helst. Jag är en människa som älskar sällskap och möten med människor, men den här dagen gick jag omkring i min lilla bubbla mitt ibland alla turister och sanfranciscaner (haha) och kände mig både bildligt och bokstavligt on ”Top of the World”. Maken var borta på kurs nästan hela dagen, så jag drog på mig mina gympadojor, hängde kameran över axeln och tog mig ut från hotellet till Mission Street.

Jag började med en katolsk mässa i St Patrick Church som ligger precis vid hotellet. Jag är inte katolik, men jag älskade att kunna stå längst bak och känna in vördnaden och dela den med alla som deltog i mässan. Det var en fin stund.

Efter kyrkbesöket satte jag mig vid ett fik och åt lite blandad frukt och drack den godaste varma chokladmandelmjölk jag druckit någon gång. Ett gäng blinda unga kvinnor var ute och gick tillsammans och skrattade och verkade ha det så roligt. De hade varsin ledarhund och såg ut att röra sig helt obehindrat. Av någon anledning gjorde det mig väldigt glad.

Följer man Mission Street ner till vattnet kommer man snart till Pier 14 där man har fin utsikt mot Oakland Bay Bridge. Jag gick ut på piren och njöt av havsluften och utsikten. Det var spännande att följa det gamla paret som var klädda i säkert fyra lager kläder och ”rånarluva” medan de fiskade. Jag är dessvärre inte kunnig i vilket asiatiskt språk de talade, men de såg ut att veta vad de höll på med.

San Francisco har en charm som jag tycker de flesta amerikanska städer som inte ligger på östkusten saknar. SF grundades 1776, men 3/4 brann ner i början av 1900-talet, så egentligen borde väl stan kännas ganska karaktärslös. Jag vet inte vad det är, men något är det som drar! Ända sedan guldrushen i mitten av 1800-talet har folk flockats där och det verkar inte precis som att stället blir mindre poppis med tiden trots alla problem som hänger inte bara över den här stan, utan också över resten av Kalifornien.

Ett av San Franciscos nyare landmärken är Cupid’s Span, en skulptur som skapades av det äkta paret Claes Oldenburg (svenskfödd) and Coosje van Bruggen (från Holland). Jag blev förtjust i skulpturen på en gång då jag såg den och tycker att konstnärernas tankar runt varför det blev just den här pilen och bågen som hamnade här är spännande.

Efter ett besök på favoritstället Exploratorium, numera i vackra lokaler nere vid vattnet, tog jag sikte mot Coit tower. Jag hade redan gått rätt många steg, så det tog lite emot att knalla upp för den evighetslånga trappan. Skam den som ger sig… Promenaden ner på andra sidan, i nerförsbacke hela vägen, var desto behagligare!

Telegraph Hill är ett ställe som säkert många svenskar känner igen från filmer och teveserier. Det fina tornet som du ser här byggdes med pengar som testamenterades för att göra San Francisco vackrare. Jag vet inte om ”vackrare” är ordet jag vill använda för att beskriva ett betongtorn med, men visst har det ”det lilla extra”.

Ett inlägg om San Francisco kan ju inte vara komplett utan en bild på Golden Gate Bridge. Jag hann inte ta mig ut till själva bron den här gången, men här ser du delar av denna vackra bro halvt dold av dimman som är så vanligt förekommande i bukten där den står. ’Til we meet again, Dearie. Det blev ett fint besök.

10 apr

Highway 1, Carmel och Palo Alto.

Jag har precis packat upp väskorna från den här intensiva reseveckan och nu sitter jag här och längtar tillbaka till Kalifornien igen. Det är lätt att försköna saker och ting när man glömt alla detaljer. Trots det tror jag faktiskt att verkligheten i det här fallet var så förträfflig som jag kommer ihåg den med tanke på att det bara har gått en vecka. Ah!

05 apr

Hem och vända.

Bästa helgen på långa tider. Det var så underbart! Kalifornien är för packat med människor, det finns inte vatten så det räcker, risken för stora jordbävningar är överhängande, staten har gått i konken och skatterna är höga (jämfört med många andra amerikanska stater), brottsligheten är hög, det finns många utslagna i storstäderna, trafiken är hemsk… Är du övertygad om detta ställes förträfflighet än? Jag gör vad jag kan för att intala mig att det inte finns något att hetsa upp sig över, men norra Kalifornien kommer alltid vara ett av mina favoritställen på jorden! Här kommer några nedslag från lördagen.

Tänk till exempel att man kan stå och se någon bemästra en sådan här parkering på tvärsan i denna lutning och på en gata som mer är som en väl tilltagen gångväg i Sverige. (Tur att det inte snöar så ofta här, om man säger så.)

Den här utsikten från Coit Tower. What’s not to like?

Eller tänk att bo med den här utsikten…

… i det här huset och med den trädgården. Jo, jag förstår att man får kondisen på köpet, för här finns inga hissar eller rulltrappor. Jag såg en kille flytta in i en lägenhet. Han och hans kompis var duktigt svettiga!

Vi lekte Wedding Crashers i Carmel Mission. Jag och K tyckte det var lite konstigt att turisterna var så otroligt uppklädda, men insåg snart att vi hamnat mitt i värsta festen. Money, money, money. Det här var inget Svensson-sällskap och jag såg höga klackar med röda sulor och små blingväskor med ett och annat C på. Tur att vi inte var bjudna, när jag tänker efter.

Jag satt i den solvarma sanden och njöt med min varma jacka på och småungarna badade för fullt. Det gick inte riktigt att få ihop, men jag tror att vi var ungefär lika glada.

Här skulle jag gärna bo igen. 3538 Evergreen Drive var makens och mitt hem under vårt första år som gifta. Vi älskar husägarinnan som blivit en av våra bästa vänner, vi älskar huset, vi älskar området och vi älskar nog allt annat också. Skulle vi ha några miljoner dollar att hosta upp skulle vi säkert få köpa huset. Palo Altos husmarknad är inget för vanliga dödliga, men drömma kan man alltid!

07 sep

Park City-lyx.

Ansvarsfriskrivning: Om du är av det avundsjuka slaget är det lika bra att du slutar läsa nu., likaså om du ogillar långa blogginlägg. Det här är nämligen en redogörelse av en av de mysigaste helger jag upplevt.

Jag har haft en fantastisk helg. Maken hade samlat ihop två hotellnätter då han har någon deal som innebär att för var tionde hotellnatt han (jobbet) betalar för får han en gratisnatt. Förra året firade vi 20 år tillsammans med hjälp av de nätterna och nu hade han hunnit samla ihop fler nätter lagom till den 21-åriga bröllopsdagen. Vi bestämde oss för att köra en favorit i repris, nämligen en helg i Park City. Två nätter som skulle ha kostat $460 (ca 3 900 kr) fick vi för $40 (ca 340 kr). Hotellet heter The Chateaux och ligger lite utanför själva Park City i ett lite exklusivare område som heter Deer Valley.

Jag har inte särskilt höga krav på något då det gäller resande och är van vid att sova på allt från vandrarhem till väldigt enkla hotellrum där man bara får plats med en säng och inte så mycket mer. Man borde kanske bekymra sig lite om vägglöss dock. Min kompis bror som bodde i över ett år hemma hos dem hade dragit med sig sådana från någon resa i Sydamerika och det var sannerligen inte lätt att bli av med dem!

Det här hotellet var verkligen något extra. Rummet gav inga klaustrofobiska känslor, sängen var hur skön som helst, sängkläderna var sådär lyxigt släta, badrummet hade ett rymligt duschutrymme och det fanns en liten köksavdelning med de nödvändigaste grejerna för två personers självhushåll samt en mikrovågsugn och ett kylskåp. Wifi ingick liksom en rätt stor teve med massor av kanaler, bland annat flera filmkanaler. Frukosten serverades i ett ljust och härligt frukostrum och det bjöds på allt från havregrynsgröt till flera sorters färsk frukt och bär, färskt bröd och perfekt stekta bacon, varm choklad med marshmallows och färskpressad juice. (Jag tänkte lite extra på en av mina systrar som är galen i goda hotellfrukostar. Den här hade hon gillat.) Ute på en rymlig och inbyggd uteplats fanns ett par olika poolområden och det gick både att ta sig en simtur i skönt uppvärmt poolvatten och koppla av i sköna hot tubs. Någon minuts promenad från hotellobbyn låg skidbackarna där man under den här tiden på året kan promenera eller cykla mountainbike i. Jag har säkert glömt något, men att bo på det här stället gav verkligen en skön inramning till helgen!

När vi hade bestämt oss för att åka iväg spanade vi lite på vad som pågick i Park City under den här helgen. När jag upptäckte att Howard Jones hade ett par spelningar i den fantastiskt charmiga ”Egyptian Theatre” och att det fanns ett fåtal platser kvar blev både jag och maken väldigt glada. K lyssnade på Howard Jones i St Eriks-hallen under sin glada tid som synthare och DJ på åttiotalet och då var både showen flashigare och publiken betydligt större. Den här konserten var mycket intim och Mr Jones bjöd på sig själv. Han pratade ganska mycket, något som jag tror att de flesta i publiken uppskattade. Det kändes nästan som att vi var i hans vardagsrum fast vi satt längst bak och på balkongen!

Straight Ahead hade jag aldrig hört förut, men jag blev så rörd av texten. Kanske gillar du också den? HJ drar inte med sig sin Steinwayflygel på turnéerna vilket är ganska lätt att förstå. Jag imponerades av hur mycket riktigt piano hans Roland faktiskt lät. En Rolandsynth, en Mac och en Howard Jones. Finfina grejer.

Lördagen bjöd på värsta höststormen. Då vi bara hade åkt knappt en timme hemifrån och vi hos oss fortfarande har 30° och inga tecken på höst blev vi ganska överraskade. Jag gissar att de som körde mountainbikelopp också var rätt överraskade och kanske lite besvikna. Vi gick tillbaka till hotellrummet efter en smarrig frukost, körde igång brasan och tittade på en mysig film. Efter det åkte vi iväg till Tanger Outlets och från en Kia Sedona gjorde sig verkligen regnet. Det gjorde till och med världen lite vackrare!

Shoppingen gjorde både mig och maken trötta, men vi tyckte det var väl värt ”mödan”. Labor Weekend bjöd på många extra fyndiga erbjudande, som 300 kr för ett par Converse och lika mycket för ett par Levi’s 501. Nu slipper sonen gå omkring med hål i skorna (alltså, det har varit självvalt) och maken slipper vara sådär ungdomligt cool med hål i brallorna. Det var så skönt att sitta ner och äta middag på Shoyu, vårt favoritsushiställe! Amerikansk sushi är helt klart en upplevelse av eget slag. Den är inte alls minimalistiskt som den japanska grundrätten sägs vara, utan ofta bjuds man på en explosion av kombinerade smaker. Jag gillar’t.

När vi checkat ut från hotellet söndag förmiddag besökte vi skidbacken. Där samsades pensionärer, barnfamiljer, seriösa bergsbestigare, ryttare och cyklister i en mysig röra.

Hemresan fick avslutas med en promenad i stan där de hade Farmers Market och en biltur runt husen längs bergssluttningarna runt Park City. Det fanns riktiga rikemansskrytbyggen, hippieruckel och allt däremellan. De där smala och branta enbilsvägarna var läskiga och jag kan inte fatta hur folk tar sig upp ens med fyrhjulsdrift om vintrarna, men uppenbarligen funkar det. Här kommer mina favoriter, ett skidstaket och ett nybyggt hus som utrustats med ett fantastiskt koppartak:

Sådär, ja. Nu är vi hemma igen, men när vinterstormarna viner runt knutarna ska jag ta mig tillbaka i tankarna till de här dagarna. Så tacksam jag är över den här upplevelsen! Peace.