Härom dagen läste jag en artikel i Kvartal som jag inte har kunnat släppa riktigt. Erik W. Larsson (läkare och skribent) har skrivit en artikel som berör kognitiv förmåga, betyg, orättvisor, generella skillnader mellan kön, elituniversitet och lite annat smått och gott, och det är den som har dröjt sig kvar. Här hittar du den.

Jag vet att jag kan upplevas som en LP-skiva med hack, men just ”livet är orättvist” önskar jag att fler av mina medmänniskor skulle omfamna. För sin egen skull, absolut, men också för sina medmänniskors. Jag menar nu inte att jag förordar något slags allmän kommunism eller woke-demonstrationer, inte alls. I psykologin diskuteras begreppet acceptans, något som är enormt hjälpsamt om man vill hitta en väg framåt istället för att älta de omständigheter som rör just en själv. Carina Bergs ”jaja, men nu blev det så” borde tryckas upp och budskapet borde implementeras i allas liv lite mer ofta för en högre grad av allmän förnöjsamhet. Om vi kunde se saker för vad de är på riktigt och inte låtsas något annat tror jag vi bättre kan både hitta inspiration och drivkraft framåt.

En gång i livet har jag levt helt omgiven av osedvanligt smarta människor. Maken hade fått ett stipendium till Stanford och vi bodde i Palo Alto (Silicon Valley) i ett år. Vilket år! Min storfamilj är nog trötta på att höra mig prata om PA. Jag tröttnar dock aldrig på nostalgin som omger de minnen jag bär med mig därifrån. Jag har aldrig levt i ett sammanhang med så många olika representanter från världens alla hörn och olika nyanser på människors hy, men det var samtidigt mer homogent än något annat ställe jag bott på. Människor var överlag nämligen osedvanligt supersmarta. Det gör något med samtalet kan jag säga. Jag har aldrig känt mig lite dum lika ofta som under det året, men jag har nog aldrig heller lärt mig så mycket på kort tid. Det var enormt spännande och otroligt utvecklande gällande mitt eget tänkande.

Inte för att jag har bevis, men jag tvivlar på att någon skulle säga ”vi borde se till att Lalehs, Annika Norlins och Benjamin Ingrossos musik tystas, det är orättvist att de är så musikaliska och vi borde lyfta fram Tore Tondövs kompositioner istället”. Låt människor blomma och hjälp dem hitta sina superkrafter istället för att låtsas att de har krafter de inte besitter. Vi behöver inte rangordna förmågor, utan behöver människor som kan lösa olika slags jordiska dilemman. Fram för att stärka individen på det sätt som bäst passar den istället för att låtsas att alla är likadana. Där kan vi tala om negativ orättvisa. Tack och hej, trevlig helg! För övrigt anser jag att Annika Norlin är ett musikaliskt geni. Tack för att du delar dina förmågor med resten av världen.