När det begav sig brukade jag sitta och titta på The Oprah Winfrey Show medan jag ammade vårt äldsta barn. Dr Phil spred sin stjärnglans och kändes otroligt kompetent (sedan hände något, jag vet inte vad, och numera får han mest representera urtypen för Slemmig Gubbe) medan han försökte hjälpa till att läka trasiga relationer. Det bästa jag tog med mig från de här sessionerna var frågan han ställde gällande märkliga ageranden som väl utifrån såg ut att skada mer än vara hjälpsamma. ”What’s in it for you?” Vad får du ut av det? Ja, det är i alla fall min översättning. Denna fråga brukar jag sedan dess fråga mig själv ibland, men den kan också vara hjälpsam då någon annans beteende verkar vara irrationellt.

Anledningen till att jag tänkt Dr Philskt lite mer ofta på sistone är att jag verkligen försökt sätta mig in i hur jag själv och andra kunnat luras in i den digitala värld vi numera befinner oss i. Jag har läst och lyssnat på två böcker som inte bjudit på något direkt nytt, men som lagt alla fakta på bordet. Jag vet att jag är lurad, precis som alla andra, men jag vet också att det finns saker jag kan göra för att ta tillbaka mitt förlorade fokus och för att släppa taget om tron att jag måste vara tillgänglig 24/7 eller behöva ha tillgång till hela resten av världen precis hela tiden. Jag har även ett ansvar att se till att inte mitt lilla barnbarn eller resten av den uppväxande mänskligheten blir bakbundna på samma sätt.

Här är böckerna som jag varmt rekommenderar:
The anxious Generation av Jonathan Haidt (finns ännu inte i svensk översättning)
Stulet fokus – så har vi blivit bestulna på förmågan att koncentrera oss av Johann Hari

Det har säkert funnits en hel del protestanter, men antagligen har de ansetts vara teknikfientliga, bakåtsträvande och/eller ointelligenta. Själv har jag anammat den nya tekniken helhjärtat. Jag är en njutningsjunkie som är mycket tacksam över att inte ha hamnat i några svåra beroendens grepp. Det är illa nog att ha behövt slåss mot ätstörningar, men det har åtminstone inte stört i relationerna till andra människor (vilket det faktiskt kan göra om det går riktigt snett). Substansberoende och andra beroenden finns representerade i släkten, men skärmarnas dragningskraft verkar varken småbarn, ungdom, medelålders eller åldringar undkomma.

Väldigt mycket av det sätt som alla applikationer funkar på är inprogrammerat för att vi ska vilja ha mer, vi ska inte vilja släppa taget om våra fyrkantiga snuttisar i metall. Ett avslutat serieavsnitt går per automatik in i nästa avsnitt och du kan till och med spola över introt där seriens stjärnors namn ska få glänsa lite mer. Spelapparna får dig att tro att du är oslagbar, tills du når en nivå som du händelsevis misslyckas med gång på gång. Betala för lite extra tid, eller extra kraft, och klara dig på egna meriter i några nivåer innan samma sak händer igen. Menlösa filmklipp går in i varandra och når aldrig fram till ett slut, det finns oändligt med klipp, utvalda efter hur du har reagerat på tidigare sessioner. Reklamen är riktad beroende på när du stannar upp i ditt scrollande. Det registreras vilket slags vänner du har, vem du pratar med, vem du chattar med, var du befinner dig. Du får känslan av att telefonen tjuvlyssnar på dig (vilket den ju gör, med ditt godkännande dessutom), men fortsätter att agera likadant som förut. Du säger att du inte har tid för sådant som är önskvärt eller till och med nödvändigt för en god livskvalitet. Har inte tid för en kvarts yoga, men kan utan problem scrolla på meningslösa klipp i en halvtimme. Ligger efter i planeringen av ett projekt strax innan deadline, men har hunnit plöja tre hela serier under tiden som projektet har pågått. Orkar inte vänta den timme det tar att baka en potatis i ugnen, men kan lägga samma tid på att vara avundsjuk på människor som du över huvud taget inte känner. Har ingen aning om att din tolvåring är porrberoende, men har full koll på allt skvallerjournalisterna påstår är sant gällande någon gränslös kändis som för tio år sedan var med på ett gäng realityserier.

Nej, nu kände jag att det här blev lite väl deppigt. Allt med den digitala världen är absolut inte dåligt. Men varför googlar jag på hur jag ska ta mig an en utmaning i trädgårdslandet när jag har Lena Israelssons trädgårdsbibel? Där står allt jag behöver! Jag har böcker fulla med en massa god mat vars recept är dubbel- och trippeltestade innan de publicerats, inte behöver jag leta recept som en anorektisk trettioåring snott från någon annan och sedan lagat utan att smaka själv. Jag har böcker att underhållas av, böcker att leta information i, böcker att undervisas av. Jag är verkligen sugen på att aktivt jobba på att bara använda min telefon till sådant som den faktiskt är tänkt till. Jag vill ringa och ha videosamtal med telefonen, men är också tacksam över möjligheten att fotografera utan stora åthävor. Vi har en Apple-teve, vill jag ha underhållning kan jag använda den. Chatta kan jag göra vid datorn vid bestämda tillfällen. Information som är absolut nödvändig och behövs exakt nu, hur ofta behöver man den? Inte ofta. Det är jättebra med GPS och turistguider då man är på semester, men om jag undersöker och förbereder mig kan jag skriva ut det jag planerat och vila lugnt i att jag inte går miste om något eventuellt ännu bättre om jag sedan följer den plan jag har gjort.

Det är lätt att ha siktet på stjärnorna för att sedan knappt nå halvvägs upp i trädet, men jag känner att jag behöver tid för att både till fullo förstå hur mycket telefonen påverkar de val jag gör i livet och att lära mig av med olater som tagit så många år att sätta sig. I närmare trettio år har jag varit ständigt nåbar. Lite i taget har tekniska underverk dragit ner mig i ett digitalt träsk som jag inte längre vill simma i. Går det ens att se klart på något som vävts in i så många delar av ens liv? Som sagt, jag vill inte skala bort allt. Visst betyder mitt körkort och pass fortfarande mer än mitt digitala bank-id, men utan det sistnämnda är det svårt att klara de mest vardagliga sysslor. Jag tror dock att det både är värdefullt och nödvändigt för mig att förändra det förhållande jag idag har både till min telefon och den digitala världen. Det ska bli spännande att se vart mina tankar leder till när det väl är dags att omsätta dem praktiskt. Att jag när jag nu skrivit färdigt denna text tänker ringa dagens videosamtal till lilla barnbarnet visar på vilket komplext dilemma jag har att göra med. LYCKA till, som mamma hade sagt.