08 nov

Buhu…

Jag har varit så borta från internetvärlden under det senaste halvåret då jag knappt läst varken bloggar, nyheter eller något annat heller för den delen. I samband med att jag valde årets ord (LYFTA) bestämde jag mig för att läsa mycket mer och sommaren skulle ägnas åt massor av litteratur. Dessvärre blev planerna något ruckade. Allt lyftande jag ägnat mig åt sedan i maj har handlat om rent fysiskt lyftande. Flyttlyftande. Jag har till och med lyft mig till en inflammation i ett muskelfäste. Osmart och knäppt då det dessutom handlar om högerarmen… I takt med att vårt liv här blir till vardag känner jag ändå att jag börjar ”äga” min tid igen. Det börjar finnas små stunder som bara är för mig igen. Det är alltså dags att ta itu med lyftandet av själva jaget igen innan nyårsklockorna ringer.

Två av de 29 noggrant packade flyttlådorna kom inte med på flyttpallen. En kökslåda och en av de två jullådorna. I jullådan låg alla våra julgranskulor, Lisa Larssons lussetåg och julstrumporna. Jag har insett att det här med grejer inte är livsnödvändigt, men nog är det viktigt att få upprätthålla vissa viktiga traditioner? Om tre veckor är det advent. På IKEA sålde de fina adventsstjärnor, så vi köpte fyra stycken. Det gör att jag inte behöver gråta över att t ex lussetåget inte är med oss här. Vad gör du för att förbereda dig för julen? Jag har inte ens börjat lyssna på julmusik än. (Jag och svägerskan brukar jultävla. K – du vinner alla gånger i år! Jag ligger hopplöst efter.) Endera kvällen ska jag ta mig tid att surfa runt bland inspirerande bloggar för att få lite ögongodis i julform. Det tror jag kommer att göra mig lite gladare!

Nej, nu är det dags att skjutsa dottern till hennes Art Class. Två lärare på fem barn, båda är konstnärer med fantastisk pedagogisk förmåga. Det här med hemskola är sannerligen inte dumt ibland.

17 jun

Finbesök.

Den här godbiten har jag lärt känna via scrapbooking och nätet. Vi kom överens att det nog är nära tio år sedan vi blev bekanta via ett forum i scrapbookingvärlden. Genom åren har vi träffats då och då och nu fick vi äntligen chansen att träffa varandras familjer. Jag lämnar härmed mitt fulla erkännande av både make och barn. 😀 See you på uppfarten nästa år, hörni!

Är det någon som har forskat i hur människors sociala nätverk ser ut nu jämfört med 1990 då internet väl började göra sitt intåg i världen? Det känns som att människor har kontakt med många fler nu för tiden… Har Facebook, Skype och olika chatforum fått oss att fördjupa våra relationer, eller har vi bara många fler och ytligare bekantskaper? Hur tänker du?

Både S och E är ypperligt dugliga barnvakter och de förnekade sig inte i går heller. Lite mammiga N verkade tycka att stortjejerna var väl värda att bekanta sig närmare med. Min kamera var undanpackad inför visningen vi hade idag, så jag tog bara en handfull mobilfoton som alla var alldeles suddiga. Jag är smått tjurig på att jag inte lyckades ta ett enda kort på hela familjen, men livet är mer än att springa omkring med en kamera. 🙂 Det är inte varje dag man har besök från Nordamerika! Inte från Löa heller, för den delen. Eller från Sumpan.

Ett Solitär borde finnas i varje hem! Det sätter alltid fart på hjärncellerna. Kan du lösningen? Jag har aldrig klarat att bara få en kula kvar, utan oftast slutar jag på tre eller fyra. Så har jag ingen superhjärna heller…