När systerdottern var här för några dagar sedan visade hon stort intresse för bina och maken frågade om hon ville komma hit och hjälpa till med veckoskötseln. Det tyckte hon lät jätteroligt och igår var det dags. Bina är min systers och makens projekt ihop. När båda jobbar samtidigt brukar maken ha den roligaste utstyrseln och jag kommer alltid att tänka på fågelskrämman i Trollkarlen från Oz. Den funkar i alla fall och det är det viktigaste.
Systerdottern är synnerligen snabbtänkt och hängde snart på vad som skulle göras. Hon puffade rök som ett proffs och rörde sig försiktigt, men utan att verka rädd. Det kan annars vara överväldigande att se så många bin på en gång. Ibland blir de ettriga (röken är tänkt att dämpa dem lite) och även om man är helkroppsskyddad kan allt surrande verka hotfullt.
Allt gick bra och efteråt kom utlåtandet. Den unga kvinnan berättade att hon garanterat kommer att göra allt för att bli biodlare när hon kommit så långt att hon bor i ett eget hus. Jag förstår henne! När man börjar sätta sig in i binas förtrollande värld är det lätt att bli förundrad. Det är så mycket som är fascinerande med bin. Deras samhällsstruktur. Deras precision. Deras livscykel. Honungens egenskaper. Jag är mycket tacksam över att få vara så nära de här små gynningarna. Det har varit ett tufft år här i vårt hörn av Sverige, på andra håll översvämmas kuporna av honung med rekordskördar. Båda samhällena verkar i alla fall må bra och det är viktigare än rikliga honungsskördar. Det kommer nog! Under tiden ska jag lära mig mer om honungens magiska egenskaper. Kanske vill du göra detsamma? Varsågod!
”Hej, fordon X hade besiktningsperiod t.o.m. den 30/6. Behöver du besikta? Boka enkelt en tid hos oss.” Hoppsan. Bilbesiktning brukar vara mitt ansvar, men här brast jag. Det var väl bara för mycket sommar i mitt huvud tänker jag, eller bara ett allmänt oansvar. Företaget som hade skickat sms till oss heter Opus. Vi har besiktigat våra bilar där sedan första besiktningen i Karlskrona, men den här gången funkade inte det eftersom de inte hade tider tillräckligt snabbt. Det hade däremot Besikta. (Vet du hur många bilbesiktningar det finns?! Gissar att det antingen är en lukrativ marknad, eller som med apotek, en strid på kniven. Avreglering brukar driva fram en rätt hetsig marknad tills allt lägger sig på plats.) Jag åkte dit med lite förhöjd puls eftersom det den här gången fanns noll tid att gå igenom fordonet. Vi tänkte att det var bättre att få bilen trafikgodkänd med möjlighet att fixa vad-det-nu-kunde-tänkas-vara. Det gick bra. Eller bra och bra, en anmärkning på en detalj som behöver fixas med ombesiktning räknas kanske inte som bra för någon annan. Med tanke på att bilen köptes 2012 begagnad måste jag ändå säga att jag är nöjd. Den har varit så bra på många sätt och vis i över tio år och jag kan tänka mig att också vår nästa bil blir en Kia.
Jag visste att syrrans familj kanske var kvar på Pingstkyrkans second hand, så jag tog mig dit för att scanna stället efter lite fler handdukar. Jag blev ganska nöjd med skörden. Snart har jag till en hel badrock/morgonrock till. Jag träffade också våra barns kusin och hennes mamma som gillar second hand-shopping lika mycket som jag. Det är så roligt att just denna butik har blivit ett sådant inneställe! Fortfarande kan man hitta bra fynd, beroende på vem man är naturligtvis. Letar man efter lyxvaror är det bättre att gå till någon antikhandlare, men det finns mycket som är i gott skick till en billig peng.
Inte trasiga, men klorinfläckiga, var dessa två fantastiska påslakan. Jag såg genast en härlig sommarkaftan framför mig, eller något snyggt tvådelat, och köpte därför båda fastän de kostade 75 kr/st. Fläckarna satt på ”bra” ställen och materialet är så tungt och snyggt att jag ansåg att de fick vara värda det. Nu gäller det bara att komma till skott. Min seghet håller i sig fast jag inte längre är lika trött och jag slöar mest bort kvällarna. Jag försöker omfamna det faktum att jag kanske behöver hålla ett långsammare tempo just nu. Fortsätter det så här får jag väl beställa en besiktning för mig själv. Det är viktigt att hålla koll på sitt eget fordon också och det här är ändå Hälsans år.
Varje år när syrran kommer på besök med sin familj från Skottland brukar jag säga ”Festen är här”! Hon och hennes familj har haft ett tufft år så här långt, så den här gången är vilan på Bredavik extra behövlig. Efter en återhämtningsdag med extralång sovmorgon och den sedvanliga shoppingrundan (Willys och Rusta) kom fyra av de sex som är här på besök. Med sig hade de ett gäng av makens favoritdessert Angel Delight, något som verkligen uppskattades av mottagaren ifråga. Själv är jag inte direkt förtjust, så han får allt för sig själv.
Min planttantssyster ville så klart gå en trädgårdsrunda. Jag imponeras alltid av hennes stora artkunskap, både på latin, svenska och engelska. Hon har ändå bott i närmare 25 år i Skottland och hade jag varit i hennes position tror jag inte jag hade kommit ihåg eller lärt mig allt på svenska också. Systerdottern hamnade vid bikuporna tillsammans med maken och blev så fascinerad att hon ville ha egna bin. Hon fick låna Boken om biodling, kanske lite svår då hennes svenska inte är särskilt hejsan. Däremot är hon synnerligen snabbtänkt och kan säkert ta till sig det viktigaste. Systersonen börjar i high school till hösten och inte heller i denna familj finns det längre några småbarn. Syrran väntar barnbarn runt samma tid som jag – vi är ”den gamla generationen” nu. Min svåger är en av de roligaste människor jag känner och i vanlig ordning kunde han leverera några anekdoter som fick oss att skratta högt. Så fint det är att ha dem här ett tag.
Att ha en trädgård kräver sitt. Jag fattar varför det ofta är lite äldre människor som gräver ner sig i sina trädgårdar, eller människor som jag med ”flexibla scheman”. Igår var planen att jag skulle klippa mig igenom allt som är tänkt att klippas med gräsklippare. Brorsan brukar ta det mesta med åkgräsklipparen då han klipper hos vår gamla granne, men nu ville jag att det skulle bli fint på en gång. Det tog sina timmar. Jag är trött på att ha högar av olika slag på olika ställen på vår ganska stora tomt. Tallkottar. Byggmaterial. Planteringskärl. Jord. Kompostmaterial. Gamla trälådor. Byggplast som ska torka. Det är som att det blir en sanning, att man måste fortsätta lägga grejer där något någon gång har hamnat av någon anledning. Vi har en plan gällande att göra ”rum” i trädgården, men det kräver sitt. Nu när det har varit så blåsigt de senaste dagarna påminns jag återigen om att det hade varit trevligt med en berså någonstans.
Lars-Johan Svanström är trädgårdsmästaren i Träslövs trädgård i Varberg som nedlåtande talar om klorofyllöknar och ängsliga ”män” som gör fel, fel, fel då de tar hand om sina trädgårdar. Jag ser vinsten i att ha härligt böljande och underbara trädgårdar med olika rum och nivåer. Jag ser också kostnaden som krävs för att få till något sådant. Det är lätt att tala nedlåtande om hur andra sköter sitt liv när de enligt en själv gör det på ”fel” sätt. Jag är också skyldig till detta. Att sätta sig ner och räkna på allt som skulle krävas för att få till något som inte inbegriper gräsöknar hade varit intressant. Vi jobbar här hemma enligt devisen ”lite i taget”, både tidsmässigt och monetärt. Det gör att det tar sin lilla tid att genomdriva förändringar. Som med allt annat handlar det också om att prioritera på ett sätt som funkar för en själv, inte för andra. Att höra ”om detta hade varit mitt hade jag…”, vare sig det kommer ut från någons mun eller framgår tydligt på annat vis, har förut varit jobbigt för mig. Delvis fortfarande, men inte värre än att jag inser att det är helt okej för andra också att drömma och känna sig lite bättre än någon annan.
Mina egna trädgårdsdrömmar handlar om rabatter som böljar och gärna i många olika färger. Gärna bakom raka linjer. Efter ett ängsligt liv med mycket små utsvävningar gällande uttryck övar jag på att våga göra tvärtom, att jobba utefter förutsättningarna att jag mår bra av korsstygn, mönster, recept, ordning och reda, men att det är okej att avvika och ofta blir bra ändå. Jag inser att tiden är min vän och min fiende, att jag får ta hand om det jag kan och vara nöjd med att annat inte blir gjort. Att ta kort på växtlighet så här i hårt morgonljus gör den inte rättvisa. Det är lite tidigt på dahliasäsongen, men de är finare än någonsin utan att för den skull ännu göra sig särskilt bra på bild. Jag upplever, tar in, vågar klippa blommor och litar på att det kommer fler. Fortsätter plocka bort ogräsen även om det finns så många att det kanske egentligen inte är lönt (gräsklipp runt dahliorna, plus att jag försatte de lite hårdare drivna knölarna inomhus och lät dem komma igång var ett smart drag).
I zinkbyttan där det förra året växte blomster i sepiatoner växer det på för fullt, men även nedanför. Självsådda penséer är så vackra, jag nänns inte plocka bort dem. Minifloxen växte höga och ståtliga i sagda zinkbytta förra året och fröade av sig här i gruset. De är också för fina för att plocka bort. Här är det grusgång, inte rabatt, men jag väljer att strunta i det.
Ängen svajar och lever sitt eget liv. Den är torr och brun nu, i våras blommade det rikligt här. Hade det inte varit för alla fästingar hade jag gärna lagt mig där och lyssnat på det susande som uppstår då gräs vajar i vinden. Vilken fröjd det är att få vara nära naturen, på något sätt vara ett med den. Jag tänker på allt vackert och allt jobbigt, på hur livet händer runtomkring oss vare sig vi gör oss delaktiga eller inte. Som min svärmor sa häromdagen: ”Carpe diem, slitet uttryck, men sant.” Fånga dagen. Och fångar vi den inte är det väl okej det också, för imorgon kommer så småningom vare sig vi är medvetna om vad som händer fram tills dess eller ej. Hoppas att din dag blir fin.
Tidigt i morse åkte våra amerikanska gäster vidare mot Köpenhamn. De har haft en perfekt Sverigesemester, har hunnit träffa många i släkten och fått uppleva allt från Glassiären till Kalmar slott och Lida. Föräldrarna sa att den ekonomiska situationen var mycket annorlunda mot hur det var för tolv år sedan då de var här sist. Då fick de sex kronor per dollar, nu nästan elva!
Efter nästan en månad i Sverige var det dags att komma tillbaka till Sturkö och knyta ihop säcken. Naturligtvis skulle familjen få äta hembakade bullar med mjölk eller svart vinbärssaft (det senare svårt att få tag på i USA, men min kusins favoritsmak). ”Vår familjs kärleksspråk är verkligen mat. Vi har blivit så bortskämda på den här resan.” Min kusin och hennes man är så tacksamma över att ha fått visa sina barn delar av deras historia och nu vill alla lära sig svenska och kanske komma tillbaka till Sverige för att bo här. Två av deras morbröder bor numera i Stockholm, så de har också ”svenska kusiner” precis som sin mamma.
Barn är ofta väldigt fascinerade av kyrkogårdar och själv tar jag gärna dit dem av olika anledningar. För den här unge mannen var det extra speciellt att få komma hit då han fått sitt mellannamn Tage efter precis den man som ligger begraven här. (Han uttalar dock sitt namn Tejdch på engelska.) Detta var så spännande för honom och han var mycket nöjd.
Min kusin ville sätta en blomma ”på gravarna”; mina morföräldrar är hennes farföräldrar och min mamma hennes faster. Barnen hjälpte till att vattna och fixa och tyckte att det var fint med en egen trädgård fast man är död.
Vi hann även gå en trädgårdsrunda, leka med de välsignade Schleich-djuren, skörda lite vitlök, springa väldigt snabbt på tid och prata om högt och lågt. Till middag serverades favoriten halloumistroganoff och tallrikarna slickades rena. Ingen hade sett eller smakat halloumi förut, men alla tyckte det var jättegott med den gnälliga osten. Resfebern fanns där, men barnen somnade ändå gott medan de vuxna stannade uppe en stund till för att ta in de sista Sverigevibbarna.
Min kusin har en gullig liten tradition (som hon gett mig i uppdrag att genomföra hos ett par av mina syskon där hon glömde att göra det), nämligen att sätta ut små flugsvampar i olika färger på olika ställen hemma hos personer hon besöker. ”Jag vet att det är barnsligt, men det är så roligt att lämna ett litet tack-för-att-jag-fick-komma.” Jag vet inte hur hon kom på det, men gillar tanken. Idag sker ett skifte på Kastrup, för när kusinerna åker hem till USA kommer syrran och hennes familj från Skottland. I Bredavik är allt klart för dem och nu fortsätter denna sociala sommar. Skottarna blir kvar i nästan tre veckor. Samtidigt som de är här kommer en kompis och hennes barn hit och bor en vecka och ett par dagar efter att de har åkt hem till Stockholm kommer våra barn. Extrasyrran från Tyskland kommer också en sväng med sin familj (fast de bor i Bredavik) och vår utbytesdotter från Tyskland kommer med sin familj. Samtidigt med detta har vi släktträff på Fars sida och besök av kusiner från andra delar av Sverige. Någonstans mitt i allt kommer en liten systerdotter som jag längtar efter att få träffa. Så mycket roligt att se fram emot! Sannolikheten för att jag blir uttråkad i sommar är mycket liten.
När man investerar i något önskas det ofta något i andra änden. Jag fortsätter ta beslutet att det är värt att lägga ner mycket tid och omsorg på vår trädgård. Dagar då buketter likt denna står i varje hörn, jordgubbar skördas och en nykokt potatis med smör och flingsalt inmundigas känns beslutet självklart. När en hel dahliaplanta i princip blivit uppäten av tvestjärtar, kärleksörten blivit stympad av rådjuren för tredje gången och bladlössen hänger tungt i topparna på någon av alla växter i trädgårdslandet känns det mindre roligt. Att ge upp känns dock varken lockande eller aktuellt.
Igår var vi på födelsedagsuppvaktande och i vanlig ordning plockade jag med mig en bukett och lämnade över den i en vas från second hand-förrådet av vackra vaser i lagom storlek. Buketter kan få så många olika slags uttryck beroende på hur långa stjälkar man plockar, vilka färger man väljer och hur man väljer att presentera det färdiga resultatet. De här färgbomberna älskar jag, men ett pastelligt luktärtsmoln är också ljuvligt, liksom enstaka solitärer av solrosor eller dahlior av mer maffig karaktär.
Numera har vi ju även rosor i trädgården. Jag har varit lite försiktig med att stympa Mamma Mia eftersom hon fortfarande håller på att etablera sig, men ser att rosenportalen kommer att bli magisk framöver. Att välja denna klätterros då New Dawn var slutsåld på den öländska handelsträdgården visade sig vara ett klokt drag.
I stora krukan framme vid verandan står tre små reakrukrosor planterade. De har vuxit till sig och slår snart ut. Vad jag ska göra med dessa skönheter till hösten har jag ingen aning om. Kanske går det att övervintra dem i krukan?
Prinsessan Marie har många hundratals, kanske till och med tusentals, knoppar! Hon har verkligen etablerat sig väl på andra sidan av rosenportalen och kommer också hon att ge oss stor glädje. I bakgrunden växer nu en klematis som också den verkar ha tagit sig bra. Jag tror att det här kommer att bli ett riktigt power couple hos oss!
Sedan är det fågelbadets slingerkrasse. Slingrandet ser vi inte mycket av än, men vänta bara! Jag tror fortfarande att min vision kan gå i uppfyllelse. Syrran föreslog humle eller någon annan perenn, men ettåringar är bra då man vill testa något nytt. Blir det inte bra är det bara att testa något annat.
Något av det sista jag lärde mig spela innan jag som 13-åring slutade ta pianolektioner var Peterson-Bergers Sommarsång. Här spelar Ulrika Rosén den med precis den känsla jag har inför planttantsäventyren. Plantorna ger mig så mycket glädje.
Jag sitter här och funderar runt barn. De senaste dagarna har det snurrat runt en liten femåring här hemma, vi väntar ivrigt på lillastesysters lilla bebis och naturligtvis är barnbarnet i dotterns mage ofta i tankarna. Häromdagen undrade min syster vad jag tycker om att ta hjälp av surrogatmödrar. Det är ett ord som inte ens existerade för inte särskilt många år sedan, men som nu dyker upp med jämna mellanrum.
Jag har alltid sett det naturligt att bli mamma. Jag hade stort ansvar för mina småsyskon, fick hjälpa till med allt från blöjbyte till passning, och gillade för det mesta att hänga med dem. Att ett vuxet liv inte skulle innebära föräldraskap kändes mycket främmande. Att det då gick så lätt för mig att få barn gjorde att jag inte behövde fundera på alternativ. Vi hade ett mycket tidigt missfall innan äldste sonen, men annars var det inget som satte käppar i hjulen för biologiska barn. Vid det här laget har jag mött flera olika alternativa sätt att bli förälder än det rent naturliga. IVF, äggdonation, spermiedonation, adoption, familjehemsplaceringar, både för par och ensamstående… Just surrogatmödrar har inte funnits på tapeten särskilt länge, men verkar idag vara lösningen på en hel del ofrivilligt barnlösas dröm att få ett eget barn.
Rättigheter och skyldigheter är något jag ofta tänker på. Det talas ofta och gärna om rättigheter i vårt land, men med varje rättighet kommer en motsvarande skyldighet. Om det är ens rätt att bli förälder är det någon annans skyldighet att ställa upp i andra änden. I det här fallet är det barnet som är skyldig att uppfylla förälderns rätt, barnet som ska uppfylla drömmen om någon att älska förbehållslöst och få kravlös kärlek tillbaka.
I Sverige diskuteras det sällan det komplicerade i ägg- och spermiedonation. Det är ju bara något litet, en snabb utlösning eller en intensiv hormonbehandling och skördande av ägg efter en kort tid. När donationen är gjord är det bara att glömma det som eventuellt händer härefter för donatorn. Samma för en livmoder som osjälviskt gräddar fram ett barn. Det tar lite längre tid, men sedan är det bara att gå vidare med sitt liv. Eller?
Ju mer forskning och ju fler studier jag läser, desto mer frågande ställer jag mig till att det tas så lätt på dessa frågor från vissa håll. I Sverige har vi Tobias Hübinette som väl får anses vara den störste experten på vad som gäller för de adopterade, men han har även uttalat sig då det gäller donationer. Det här är inte okomplicerat. Många är de barn som stulits för att någons barnlängtan skulle uppfyllas, många är de föräldrar som förlorat sin dröm. Vad vet vi om vilka konsekvenser det ger för de livmödrar som gräddar bebisar? Vi vet redan att det är lätt att bli utnyttjad och surrogatmödraskap är därför förbjudet här i Sverige. Det är mycket stora summor pengar inblandade. Den katastrofala intervjun av Micael Bindefelt och hans man i Carina Bergfeldt visar väl om något på att vi lever i en skruvad verklighet tänker jag. Och att det finns företrädelsevis män som överger sina telningar och skiter i sitt ansvar, betyder det att det är betydelselöst vem som stod för spermien som hjälpte till att skapa alla andra?
Gällande just surrogatmödraskapet vet vi som sagt inte mycket än om de rent biologiska konsekvenserna. Forskning visar att bebisens celler stannar kvar i modern under lång tid efter graviditeten. Vad ger detta för konsekvenser? Ingen vet faktiskt riktigt, men vi lär väl få större kunskap med tiden. Så länge människor längtar efter ”sina egna” barn och det finns alternativ kommer dessa att utnyttjas.
Lärdom ett: att möta livet med ett öppet sinne ger möjligheten till större omväxling. ”Monna, kan vi göra gröna pääänkecks-tijannosaujux-jex?” Mitt första svar var ”njae, jag tror inte att det går”. Sedan ändrade jag mig snabbt och sa att vi naturligtvis skulle göra det. Jag hade kanske en vision som såg något annorlunda ut, men lillkillen blev mycket nöjd och tyckte dessutom att de här pääänkecksen var de godaste han någonsin gjort.
Lärdom två: att se på världen från olika perspektiv kan ge nya insikter. ”Monna, bor den här ödlan här under er fåtölj?” Eh, ödla? Nej, det tror jag inte. Men jo, just då hade vi åtminstone besök av en. Hen fick flytta in under en glasform med en död fluga som middag, men den verkade inte ha varit rätt tillagad eftersom den ratades rätt av. Ödlan fick snart flytta ut igen efter sitt stora äventyr och vi människor hade lärt oss lite mer om vilka ödlor som bor i Sverige och hur de verkar leva sina liv.
Lärdom tre: de flesta ting har många fler användningsområden än vad de flesta tror. Vår gamla slitna och solblekta soffa har verkligen sett sina bästa dagar. Jag klagar ofta på den och hur jag gärna hade velat ha en ny. När lillkillen kommer på besök blir denna soffa till piratskepp, hinderbanor, kojor, skattfyllda grottor och sjukhus. Jag som är en stor förespråkare för tacksamhet påminns i dessa stunder om hur bra jag verkligen har det.
Lärdom fyra: vi föds med en inneboende kärlek till oss själva. Att ta sig tid och inspireras av en femåring som inte ser sig begränsad av sin storlek, sin förmåga, sin styrka eller sitt utseende är så befriande! ”Vänta, jag ska bara bli lite starkare!” Tänk om vi vuxna kunde ge oss själva detta. Istället för att trycka ner oss själva då vi tycker att vi inte räcker till så ger vi oss lite extra kärlek, lite extra tid, en extra träningssession… Jag har kommit en lång bit på vägen att återfinna denna kärlek och omtanke. Att älska sig själv innebär inte att man hatar andra, snarare innebär det att man blir starkare och får större möjlighet att dela med sig av det man har.
Lärdom fem: det finns alltid anledning att sätta guldkant på tillvaron och livet kan bli så mycket roligare också med enkla medel. Ett dygn med lillkillen gjorde oss trötta, men så, så glada! Visst är det klurigt att vara småbarnsförälder, men vågar man vägra låta sig sänkas av det svåra finns det så mycket härligt att hämta. Till och med tvätt och matlagning kan göras till ett äventyr. Efter avlämning och avstämning tog lillkillens föräldrar över och jag och maken firade in helgen med varsin virgin mojito och ostbricka. Guldkanter är gravt underskattade.
