Monthly Archives: maj 2023
Sommarpool i två plan.
Igår fick maken en idé som han genast omsatte. Rätt vad det var såg jag några av de vackra isolatorerna jag hade tiggt mig till då elstolparna byttes förra året hängandes i något slags skapelse. Jag fick genast visionen av prunkande slingerkrasse och vilken plats som skulle vara bäst till…
… det nya fågelbadet som nu är på plats. Kul idé tycker jag, och ett utmärkt sätt att återanvända vackra gamla isolatorer på. Nu blir det dags att gräva ut för ännu en liten rabatt, den här gången en rund sådan.
Ps: Igår var jag vid tågstationen för att plocka upp vår gamla granne från Orem (Hurra!) då jag snubblade på en stenkant som jag över huvud taget inte såg. Jag föll raklång, har idag stora blåmärken på knäna och hakan samt jätteont i nacke/axel. Detta berättar jag inte för att klaga, bara för att du ska förstå ungefär hur hårt jag föll. Det var mycket folk i omlopp och minst fem personer i min omedelbara närhet. Jag kom upp utan allt för stora åthävor, men ändå. Noll personer bemödade sig åt att ens titta åt mitt håll, fråga hur det gick eller kanske räcka en hand till hjälp. Jag tror att det chockade mig mer än själva fallet. Vad är det för värld vi lever i?
Det kvittrar i säven och susar i hörlurarna.
Jag vaknade från en dröm där min systerson var rockstjärna. Jag ser det som högst troligt att detta ligger i hans framtid, både med tanke på hans drömmar och hans musikalitet. Låten som han och hans band framförde var SÅ bra, men jag hade aldrig hört den förut. Nu sitter jag och försöker hålla tonerna levande. Inte direkt Bobby Womack, inte heller 100 gecs. Kanske någonstans där emellan? Nja, tror faktiskt att det var mer Alex G. Coldplay har varit S stora idoler i många år, men det var inte arenarock jag hade i mitt huvud. Inte alls. Det är intressant med drömmar, hur somliga är så verkliga att man vaknar och undrar varför man ligger i sitt sovrum när man nyss befann sig i yttre universum?! I min verklighet skiner solen och allt det gröna har exploderat då naturen tacksamt tog emot en ganska rejäl dos regn. Vilken skillnad det är med äkta vara jämfört med mitt envetna vattnande…
Tulpanerna ger allt i sluttampen på sina femton minuter i rampljuset. Jag har plockat så många buketter i år, både att ge bort och njuta av här hemma. Trots det har det blivit en hel del blommande skönheter kvar nere i Lilla Rotterdam. Vi får väl se vilka tulpaner som bestämmer sig för att komma tillbaka nästa år. Det ska bli spännande att se! Just nu handlar mycket om att gödsla rätt. Det är A och O då det kommer till både blomster och grönsaker. De första åren hade jag definitivt inte koll, men jag tycker att jag lär mig mer och lär mig av mina misstag. Ett problem är att jag måste handvattna så mycket och att det är ett evigt sjå att dosera och fylla på med den flytande näringen som är nog så viktig som det jordbundna gödslet. Precis som med allt annat får jag bara släppa den här tanken på perfektion och tänka att jag gör så bra jag kan. Det kommer att bli bra ändå. Jag är inget proffs med outsinlig plånbok till specialjord och annat som kanske hade gjort saker och ting bättre. Däremot har jag en god vilja och prioriterar att lägga tid i trädgården.
Igår plockade jag in årets första syrenbukett. Jag gör ett experiment och ser om det stannar här eller om de klarar att slå ut. Just syrener står annars vanligtvis inte särskilt länge i vas. Jag följer flädern här utanför med stort intresse. Finns det chans på flädersaft snart? Den kalla och torra våren har kanske inte gett de bästa förutsättningarna för vår fantastiska natur. Jag håller tummarna för fler regnnätter. Päronträden blommar dock med full kraft och även om fru Ingrid Marie sett sina bästa dagar hoppas jag att detta är året då vi får lite äpplen igen. Fröken Idared och hennes körsbärsvänner ser ut att ha tagit sig bra (jag fortsätter vattna ordentligt), men det lär ta många år innan de ger frukt. Nej, nu är det dags att placera ut lite försådda blomster i rabatten. Jag måste även införskaffa snigelpellets, för trots gårdagens inlägg är jag ovillig att dela med mig till de slemmiga kamraterna.
Funderingar kring överflöd och otillräcklighet.
Vad lägger du dina pengar på? Vad innebär att ha precis vad man behöver och vad händer med det som kanske ”blir över”? Har vi ett ansvar att utplåna våra individuella önskningar och bli ett med resten av mänskligheten? Hur långt räcker sig vår goda vilja och hur många skulle egentligen bidra till det allmänt goda om det inte fanns ett skattesystem som tog hand om det? Detta är en politisk fråga, en moralisk fråga, en fråga för framtiden och en fråga för vem vi vill vara.
Jag minns en fråga från en vän som undrade vad jag tyckte att hon skulle göra. Hon hade hjälpt någon genom att lägga ner många timmar på ett projekt, men den som fått hjälpen hade sedan inte underhållit eller skött projektet. Nu var vännen besviken. Jag frågade om personen som fick hjälpen hade efterfrågat den, men det hade hen inte. Det var min vän som tyckte att detta projekt skulle förbättra hens liv. Jag sa att världen ofta löser problem på det viset. Man utgår ifrån att andra funkar som en själv. Sverige skänker till exempel stora summor pengar till länder som har dåligt fungerande system där invånarna har det knapert, svälter och har dålig tillgång till sjukvård. Pengarna når många gånger inte dessa invånare eftersom flera av mottagarländerna har system uppbyggda på korruption där omoraliska (enligt oss) personer ser till att sko sig när de kan. Detsamma gäller hjälporganisationer. Börjar man syna sådana i sömmarna är det lätt att förlora hoppet för mänskligheten och för min egen del har det inneburit att jag sällan skänker pengar om jag inte har direkt insyn i projektet. Det svenska välfärdssystemet byggs på en modell som kräver att mottagarna är ärliga och hanterar bidrag med varsamhet, att mottagarna ”tänker som personerna som byggde upp det svenska välfärdssystemet”. Någon kommer på att det går bra att överlista systemet och sedan plockar omoraliska personer ut miljoner genom att luras, medan de utsatta personer som skulle få hjälp blir utan. Friskolor utan fungerande verksamhet, men ägarna lever i sus och dus. Familjer som bygger upp verksamhet runt någon i familjen som utses som gravt handikappad fast de inte är det medan många familjemedlemmar plockar ut lön för arbete som de inte gör. Folk som hittar på projekt som inte genomförs för att det finns pengar att hämta. ”Här finns ett bidrag, hur ska jag utnyttja det?”
Jag har lärt mig från tidig ålder att vara god och göra rätt för mig, men jag har också lärt mig att förstå att det finns många som inte har detta synsätt. Sedan finns det de som faktiskt inte kan. De som faktiskt vill gott, som hjälper andra då de har det bra utan att planera för framtiden och sedan behöver hjälp från någon annan. De som lider av psykisk sjukdom som förstör förmågan till konsekvenstänk. Eller de som har låg kognitiv förmåga och därför inte förstår bättre. Därför försöker jag leva enligt devisen ”hjälp till självhjälp”. Jag lånar till exempel aldrig ut pengar till människor. Har jag pengar över kan jag däremot ge bort dem till någon som är i nöd, även om det rör sig om större summor. En av mina bästa idéer var att ge bort en fin cykel som kostade 50 kronor plus slagavgift på auktion (plus någon timmes service av maken). Personen som fick den hade nämligen inte råd att köpa bussbiljetter, men fick nu ett permanent sätt att transportera sig på. Hjälp till självhjälp. Jag och maken har även gjort större insatser där vi vetat om bakgrunden till individuella problem. Nu för tiden säger jag dock ibland nej till att hjälpa där jag ser att det finns en uppenbar ”utnyttjandetanke” bakom behovet, särskilt om det finns officiell hjälp att tillgå. Då är det ju jag som ser till att utnyttja systemet, så vem gör det mig till?
Vi har alltid haft olika konton. Lönekonto. Sparkonto. Buffert. Jag funderar på ett konto som skulle kunna heta ”Till den som står i nöd”. Att planera in pengar till punktinsatser. Vi skänker redan pengar till välgörenhet, men jag tänker på hur dyrt det blir att vara fattig, att man aldrig kan planera ekonomiskt i framkant, utan ofta behöver lösa problem akut. Att då kunna vara någons akutlösning kan vara ett sätt att bidra. Är det okej att jag åker på en semesterresa och äter ute en vecka på raken? Är det inte mitt ansvar att lägga de pengarna på någon annan, på något annat? Eller ska jag alltid täcka upp med att om jag unnar mig någon lyx så lägger jag undan lika mycket pengar till ”nödkontot”? Jag börjar se många olika slags scenarion. Men jag tror att jag behöver förvalta mitt pund bättre.
Att vara en god människa är att hjälpa och stötta. Att vara en god människa är inte att låta sig föras bakom ljuset och utnyttjas. Personen som satt och tiggde utanför vårt ICA i flera omgångar fick ofta pengar av min mamma. Han uttryckte sorg när han förstod att hon hade gått bort. En dag satt han med en lapp: ”Vi får inte längre vara kvar i Sverige och jag åker nu tillbaka till Rumänien och kommer aldrig tillbaka.” Han fick 200 kr av mig, vi sa hej hej. Nästa år satt han utanför ICA Maxi och sedan stod det i nyheterna om alla tiggeriligorna och jag suckade och tänkte att livet ju är som livet är. Jag vill inte vara en cynisk person, men jag vill inte heller bli lurad. Jag vill utgå från att människor vill gott, men det gör de ju inte alltid. Det känns lite trist att alltid gå in i saker och ting utan några förväntningar över huvud taget. Att utgå från att andra vill sko sig. Och vill vi inte alla hitta den bästa dealen, fyndet, det lätta sättet att utföra en uppgift? Hur hanterar du detta dilemma?
Bästa fruktsalladshacket.
Här har du en av de godaste desserter jag vet, nämligen fruktsallad. När min kompis skulle komma hit på syjunta förberedde jag mig genom en runda på ICA Maxis frukt- och gröntavdelning. Jag plockade på mig det billigaste jag kunde hitta, och så en ask physalis för att det är så ruskigt gott. Påsen med ett kilo apelsiner kostade 25 kronor, så jag var lite rädd att de skulle vara torra och sura med tanke på hur sent på säsongen vi är. Jag hade inte behövt oroa mig. De var små, men annars helt perfekta.
För många år sedan lärde mammas väninna från El Salvador min syster hur man bäst förbereder apelsiner till en fruktsallad. Skär bort skalet så nära fruktköttet du kan, men se till att få bort hinnan.
Sedan är det bara att filéa klyftorna med en vass kniv. Även här gäller det att skära så nära hinnorna som möjligt så att inget smarrigt fruktkött går om intet. Klyftorna ser finare ut i salladen, men framför allt smakar de mycket bättre utan några sega hinnor. Mums. Nu måste jag gå ner och äta upp den sista apelsinen.
Ps: Servera fruktsallad med grovhackade valnötter vid sidan om (många är allergiska). Det nötiga krispet är en perfekt kontrast till alt det söta och saftiga.
Rosenportalen.
När vi flyttade in i vårt hem var det inte vårt. Vi hyrde av brorsan och hans fru. Det innebar att vi inte riktigt kunde ta egna beslut, även om det naturligtvis uppmuntrades att ”känna oss som hemma”. När huset så gick över i vår ägo 2019 befann vi oss mitt i kaos och det dröjde till 2020 tills vi började göra lite större projekt i trädgården. Eller vi och vi. Som med så mycket här hemma är det jag som funderar ut och kommer med idéer och Ingenjören som genomför dem praktiskt. När han är klar tar jag över igen, målar eventuellt det som byggts och tar hand om allt det praktiska planttantsjobbet som att planera, förså, gräva ut, vattna, gödsla och allt vad det nu är. 2020 fick jag pelargontrappan, vi grovrensade det som skulle bli en rabatt mellan huset och ladan och det var också då som trädgårdslandet växte fram och kom på plats. 2021 var det dags att börja jordförbättringen i lådorna och jag började testa om växthus var något för mig i en miniversion från Lidl. Kryddhjulet kom på plats efter att syrran hittat gratis ölandssten till oss. 2022 tillkom det lite större växthuset från Bauhaus (som visade sig inte tåla vind). Vi grovrensade även vid trädgårdslandets stenmur för att få till ännu en rabatt med lite bättre förutsättningar och det sista maken gjorde innan vintern var att gräva ner plank som fick bli en gräns mellan rabatt och gräsgång.
Förra året fick jag en Prinsessan Marie-ros som syrran drivit upp själv från stickling. Den hade hennes son i sin tur fått i ettårspresent av vår mamma (som för övrigt älskade rosor), så det kändes viktigt att ge denna gåva de bästa förutsättningar. Jag planterade den förra året efter konstens alla regler. Stor grop, rosjord och ”rätt” slags gödsling. Rosen vattnades lite extra för att verkligen kunna acklimatisera sig, men den fick sin plats med tanken att den skulle slingra sig upp i en rosenbåge. Efter en del googlande och bläddrande hittade jag denna bild på Pinterest och skickade till Ingenjören. Han hade börjat fundera på en svetsad version med armeringsjärn, men efter lite testande insåg han att den inte skulle uppfylla hans krav på stabilitet. Plan två blev att bygga något mer liknande rosenportalen/minipergolan som jag hade hittat bild på. Projektet blev lite större än någon av oss hade tänkt, men oj, vad nöjd jag är! Jag valde att måla in träet i falu rödfärg för att binda ihop huset med ladan.
Nu känns drömmen om ett renoverat sommarviste ännu lite närmare. Det kommer att bli jättefint när det blir klart.
Jag är så nöjd med detaljer och proportioner! Här är det tänkt att rosen ska kunna bindas upp vid armeringsjärnet på sin väg upp. Rosen ska även få sällskap av en klematis, men det gäller att välja rätt sort och rätt färg! För mig är en riktigt blålila en ”riktig” klematis. Vi hade en fantastisk sådan utanför dörren i vårt barndomshem, men jag tycker inte riktigt att färgen blir rätt här. När jag har tänkt klart blir det säkert bra.
Det ska slingra sig upp något även på andra sidan. En mer permanent lösning är på gång, men just nu blir det några överblivna luktärter. Får se om de blommar något här då det är lite väl skuggigt egentligen. De har i alla fall fått ordentligt med gödsel. Ja, det var den rosenportalen, det. Lite i taget. Som min kompis som var här i förra veckan sa: ”Det är så inspirerande att se att det här stället växer fram lite i taget. Jag är ’allt eller inget’ och då blir det ingenting gjort eftersom varje projekt känns så stort. Man kan ju måla lite åt gången, allt behöver inte bli klart på studs.” Sanningen är att jag är precis likadan. Det är ju detta som gör att jag ibland blir lite låst! Men tänk! Nu är till och med listerna till verandan målade och snart även monterade. Eftersom ändå verandan är fullproppad med växter just nu och funkar som något slags provisoriskt växthus så är det ingen brådska. Vi ska nog få tid att sitta där i lugn och ro en vacker dag. Lite i taget.
Kulturlista, typ.
Elsa Billgren bjöd på kulturlista i januari som sedan Ajli blev inspirerad av. Här kommer så en kanske lite tantigare och lantligare kulturlista då jag varken bor i Stockholm eller Umeå, utan vid världens ände.
En film med många Oscarsnomineringar: The Banshees of Inisherin. ”Gå in i filmen utan att läsa något om den och tala sedan om vad den handlar om”, sa min lillebror. Jag säger detsamma. Detta är en film som inte släpper taget om mig, av olika anledningar. Framför allt längtar jag tillbaka till Irland och till Aranöarna.
En film utanför finkulturens sfär: Top Gun Mavericks soundtrack gör mig glad och för mig tillbaka till åttiotalet. Somligt var bättre förr, men den här uppföljaren är riktigt, riktigt bra tycker jag som älskade Top Gun.
En film i kulturelitens skugga: När maken föreslog att vi skulle titta på Änkeman Jarl, en komedi av Vilhelm Moberg, var jag lite tveksam. Två timmar senare försökte jag analysera vad som hänt i filmvärlden sedan 1971 och vad som hänt med mänskligheten som gjort att vi hamnat där vi är idag. Nu är frågorna ännu fler. Däremot har jag ett nytt favorituttryck att ta till: ”Det äger sin riktighet.”
Senaste föreställningen jag var på: Jag må vara dimmig i hjärnan, men jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag var ofta kulturell då vi bodde i Orem. Om konserter gillas var det Kulturskolan som stod för min senaste upplevelse. Jag blev rörd flera gånger och imponerades över hur duktiga de unga musikanterna var. Inte minst makens systerson som briljerade på trummorna!
En föreställning jag ser fram emot: Alltså, jag inser att jag behöver skärpa till mig gällande kulturen. Det är verkligen öken just nu! Denna lista fick mig att drömma mig bort och det här hade ju varit roligt… En dansföreställning där publiken får vara med och bestämma.
Konst som jag tänker extra mycket på just nu: Med jämna mellanrum går jag in på Sikö auktioner och drömmer mig bort. Här går det att fynda allt från fantastiska konstverk och hötorgskonst till oupptäckta pärlor.
Senaste låten jag lyssnade på repeat: Lalehs Framåt. Jag gillar hennes energi och är imponerad över hennes stora musikalitet, både den känslomässiga och den praktiska.
Mer musik som kulturhjärtat vurmar för: För min del är det nog Sara Parkman. Hennes musik fascinerar mig. Vi må stå långt ifrån varandra rent politiskt, men hennes musik väcker något i mig.
Senaste restaurangen jag besökte: Elsas lilla krog i Karlskrona.
Tre ställen jag vill rekommendera: Tja, jag inser att denna lista fått mig att ryckas ur min lilla planttantsbubbla, så jag tänker här stort och större. Fast som blivande Världsarvsambassadör måste jag börja med Örlogsstaden Karlskrona. Det är verkligen vackert här, även om kulturutbudet är lite skralt. Det första som kom till mitt sinne var annars Zion National Park. Att bo i Utah hade definitivt sina fördelar, inte minst den storslagna naturen. Och eftersom det här inlägget nog var tänkt att ha ett kulturellt anslag måste jag ta upp en på riktigt gammal klassiker. Om någon månad åker dottern och svärsonen till Pompeji. Mitt besök där fick mig att teleporteras till en annan värld. Jag har sällan blivit så uppslukad av något.
Avslutningsvis tre favoritgrejer: Jag är ingen isbrytare, tyvärr. Min värld är rent fysiskt ganska liten. Självvalt så, ölivet där vi har nära till många i vår storfamilj ger en trygghet och ett lugn som både jag och maken uppskattar. (Med alla tre barnen i Stockholm skulle jag dock vilja åka dit lite mer ofta.) Samtidigt är jag en människa med stora känslor och mycket av allt. Jag älskar att fångas av musik som får hjärtat att darra, att känna stormbyar rensa mina tankar och se stor talang få ta plats. Däremot vill jag inte ha konstig konst, disharmonisk musik eller störiga föreställningar där alla verkar lida av hallucinationer.
- Något av det finaste jag haft i mitt liv var musiken då barnen gick i Adolf Fredriks Musikklasser. Jag går gärna på deras konserter även fortsättningsvis och vill tipsa om deras konsertkalender.
- Åbergs trädgård och café är ett självklart tips för dig som kommer åt det hållet. Så inspirerande miljö för planttanter, men även för folk som bara gillar vackra vyer och god mat. För övrigt vill jag påstå att dagens handelsträdgårdar många gånger tangerar kulturella upplevelser. Zetas är en välkänd vallfärdsort, men det finns många, många fler. (För övrigt har de just nu 50% rabatt på sina dahlior. Jag har inte plats för fler, men de har många fina sorter och det är absolut inte för sent att sätta dem i jorden än.)
- Efter att länge ha längtat till att få uppleva Dalhalla blev det så möjligt förra året. Jag vill dit igen och igen och igen. Inte minst då First Aid Kit är där och spelar i augusti.
Dagen i bilder.
Igår var brorsan här och tog bort snökedjorna på hjullastaren. Det kändes festligt och som att våren verkligen är här! Att jag samtidigt svettades lite trots att jag inte hade någon jacka på mig får väl också det anses ha varit ett säkert tecken.
På väg in till stan förundrades jag över vägmålarens precision. Lite färgspill får man räkna med, men annars var de nya vägmarkeringarna mycket välplacerade. Tänk vilken massa olika jobb det finns som jag har noll koll på. Vad gör man på vintern om detta är arbetsuppgiften i maj?
Efter fix och trix som att leta (framgångsrikt) efter fler handdukar till de roliga badrockarna och fråga expert om hjälp med fläckar på vinbärsbuskens blad styrde jag kosan mot en av mammas bästa väninnor. Det var hon som introducerade päronbiskvier i vår familj, en riktigt finkonditor! Denna lyxighet hade hon dock köpt på ”grossen” som ligger nedanför backen.
Jag fick se en liten kofta som stickades i början på sjuttiotalet och som en liten bebis hade då han åkte hem från BB. Så ljuvligt söt i ett mönster som jag älskar. Blev genast sugen på just den här typen av mönsterstickning!
Körövningen flyttades från Fredrikskyrkan till Trefaldighetskyrkan och vi var många som skickade tacksamma tankar till de bekväma stolarna i vår ordinarie lokal. De där kyrkbänkarna byggdes för att hålla kyrkobesökarna vakna, det måste vara så. Ryggen är fortfarande alldeles mosig trots en hel natts vila.
Vi fick besked om att en bekant gått bort vad som får anses vara hastigt. Hon råkade ut för en olycka för några veckor sedan. Den krävde en operation, men personen ifråga fick istället lunginflammation med påföljande problematik. Två år äldre än jag, det känns helt surrealistiskt. En dag lever man, en annan är man inte längre kvar här på jorden. Påminnelsen om att ”fånga dagen” känns ibland extra relevant.
Världsarvsambassadör.
För ett tag sedan tipsade min resebloggarsyster om en utbildning som hon tyckte lät spännande. Världsarvssamordnaren i kommunen bjöd in till en utbildning för alla intresserade som i förlängningen är tänkt att ge fler engagerade, intresserade och kunniga representanter för världsarvet Örlogsstaden Karlskrona. I planeringsstadiet hoppades man på 20 deltagare. Det var betydligt fler som nappade på erbjudandet, bland annat jag. Igår var det så dags för det första kurstillfället av fyra och vi möttes upp i hörsalen på Karlskronas stolthet Marinmuseum.
Innan föreläsningen drog igång passade jag på att gå en runda i museibutiken och hittade äntligen ett gäng praktiska och superfina duktyngder! Det blåser så här på ön och det krävs riktigt rejäla pinaler för att hålla kvar en duk på bordet. Tror att de här ekollonen kan vara precis det jag letat efter.
Här kan du läsa lite om vad som förväntas av oss deltagare efter genomgången utbildning. Jag ser mest fram emot att få besöka olika intressanta ställen runtom staden, men tycker även att det ska bli jätteroligt att få vara med i en invånarpanel som kan ge feedback om olika planerade projekt.
Malin jobbar som världsarvsansvarig på Marinmuseum och gav en mycket intressant introduktion om muséets utställningar som berör detta ämne. Tänk ändå vilken massa livsöden som utspelat sig i denna stad sedan den grundades 1680!
Under pausen satt jag bredvid Rolf Lindén, en lokal kändis. Jag ville höra mer efter att ha lyssnat på vad han hade att säga på bara en kvart. I denna artikel kan du läsa lite om hans inblandning i U137-”incidenten” här i Karlskrona 1981. Rolf berättade om hur han ser på nedmonteringen av försvaret, vilken position det har satt oss i och hur det ser ut i nuläget gällande både Sverige och resten av Europa. Det var ord och inga visor. Mycket intressant att lyssna på något som är så extremt inläst och erfaren på ett ämne som jag har absolut noll koll på. ”Kan inte alla bara vara söta och snälla mot varandra” funkar inte ens i en familj, så jag inser att det är blåögt att helt nedmontera ett lands försvar. Länsstyrelsens representant tog upp behovet av det civila försvaret och hur vårt kulturarv i högsta grad är levande åtminstone genom Varvets verksamhet. Min tyska syster uttryckte oro över att vi med dagens oroligheter kanske kommer att få uppleva att försvaret tightas till igen och att utländska medborgare inte längre får tillgång till känsligare ställen (öarna till exempel). Vi får väl se.
Efter två fullpackade timmar stegade jag hem på lätta fjät och tittade på min hemstad med lite andra ögon. Aspöfärjan påminner om att detta verkligen är en skärgårdsstad. Aspö har 554 fast boende, men under sommarhalvåret rör sig många gånger fler på ön. Jag kommer inte ens ihåg när jag sist var där, men tänker att det kanske snart är dags!
Jag hittade även en innergård som jag aldrig ägnat ens ett ögonkast åt. Parkering förbjuden för obehöriga, men det stod inget om att man inte fick kika in. Tänk, så många härliga ställen det finns som man aldrig lägger ögonen på! Det finns alltid något nytt att upptäcka.
Af Chapmangymnasiet är inhyst i en av stans vackraste byggnader. Du ser den här i vänsterkant, men hela den här vyn är ju idyllisk. Gatustenen, vackra hus, blomstrande träd och blå himmel. Allt det vackra krockar lite med att detta är en plats som lever med ordspråket ”de gaur ente” (det går inte). Kanske är mitt uppdrag som världsarvsambassadör att få både invånare och besökare att upptäcka vilken pärla Karlskrona är?
Eftersom jag ändå skulle vara i stan passade jag och maken på att hänga med syrran och svågern i jacuzzin i några härliga timmar medan skymningen föll över stan. Venus lyste över hustaken, men det kunde jag inte se utan glasögon. När det väl hade blivit mörkt nog för att planeten skulle synas även för skumögda behövde man ställa sig upp och det var jag inte så intresserad av. Bilturer och jacuzzibad är bra ställen för att avhandla viktiga och oviktiga ämnen. Tack, tack är allt jag har att säga.