Tag Archives: coronaviruset

22 jan

Hur ser du på dig själv och andra människor?

Kickstarta året med hjälp av Oliver Burkeman, författaren till Fyratusen veckor : tidshantering för ett ändligt liv och författarna till Hälsosegrar – den vetenskapliga vägen till ett friskare liv. Programmet är riktigt bra och kändes värdefullt och inspirerande, även för mig som egentligen ofta upplever att jag har hört allt som finns att säga om dessa ämnen. Vem mår inte bra av lite pepp?

Att tänka över sitt liv och göra något åt surdegar och sånt som bara blivit tänker jag är hälsosamt. Kanske är det just detta som gör att jag intuitivt älskar den känsla av nystart som erbjuds efter semestern då skolornas hösttermin börjar? Nyår. Ett helt nytt kollegieblock, pilotavsnittet till en serie som ingen tipsat om men som ändå verkar fantastisk. Ett nytt plagg, en nygrävd rabatt, en bebis. Som du vet är jag även mycket nostalgiskt lagd och älskar second hand, så jag vet att det finns en balans att uppnå i de allra flesta fall. Det finns en anledning till att 16 Weeks of Hell inte håller på längre, eller att en evighetslång semester mest gör en rastlös.

För min egen del har årets första veckor handlat mycket om fortbildning och funderingar över hur jag ska kunna möta mina klienters behov. Min svärmor skickade en mycket intressant krönika av Lotta Lundberg; Jag ringer hellre Fröken Ur än en chatrobot. Lundberg skriver en klarsynt analys av hur hon uppfattar att psykiatrin ser på människors känslomässiga behov. Är det mänskliga psyket inte mer komplicerat än att vi kan ställa en robot som bollplank då någon mår dåligt? Man undrar ju. Psykiatrin på Sahlgrenska Universitetssjukhuset håller nämligen på att utveckla en chatrobot som ska hjälpa människor med ångest, en röst att lyssna till när man har sorg eller kanske har relationsproblem. ”Vad tråkigt att du sörjer. Jag förstår att du har det tungt. Ska jag länka dig till 1177?” Är det dit vi har kommit?! Jag blir rädd. Lotta Lundberg blir förbannad. Kanske är det min okunskap om AI som gör att jag inte vet bättre, men min övertygelse är ju trots allt att AI aldrig någonsin kommer att nå skapelsen, själva kärnan, hur duktig den än blir på att efterapa originalet.

https://youtu.be/mkQj30vhjCU

Nä, jag är inte i skick att skriva långa analyser över att mänsklighetens eller min egen sista tid står för dörren, det är så många andra som sköter det från olika håll. Religiösa organisationer. Klimataktivister. AI-ivrare. Min granne. Min morfar i himlen. Jag har fortfarande förkylningssymtom, men det verkar som att jag överlevt åtminstone denna omgång av de senaste två årens största hot mot människans existens. Jag vill inte förminska Covid -19 på något vis, vi har allt för många som har offrats på detta altare, men jag undrar om inte människors dumhet är långt farligare än denna sjukdom. Och hur vaccinerar vi mot den? Lev väl, hör du. Säg något snällt till dig själv idag och säg sedan något snällt till någon annan. Då har du genast bidragit till att balansvågen väger över mot den ljusa sidan utan att det har kostat ett öre.

26 dec

Hur fortsätter vi?

Tänk, vilket år 2020 har varit. Man kan säga mycket. Det var ett smidigt år rent siffermässigt, lätt att komma ihåg onådsåret 2020 då coronaviruset tog över delar av världen. Jag undrar verkligen hur vi ska förhålla oss till detta framöver. Är du intresserad av att sluta ”gå på” medias rubriksättning (deras uppgift är kanske inte helt neutral om man säger så) kanske du vill läsa SCB-statistiken över antal dödsfall per dag mellan 2015 och 2020. Slutet på året är inte uppdaterat än, men här finns mängder av information.

Jag har två bekanta som vad jag vet har dött av Corona. Den ena var multisjuk och den andra var gammal. Två bekanta har fått stora delar av 2020 förstört och kommer kanske inte helt att återhämta sig efter Covid-smittan, men främst är det lång tid i respirator som gått hårt åt deras kroppar. Tre personer har dött av Covid-restriktioner. En inställd operation, två var så rädda för coronaviruset att de inte sökte hjälp på vårdcentralen som de hade behövt. Mängder av småföretag och butiker har gått i konkurs. Kurser och utbildningar är proppfulla, men hur håller de vid en kvalitetskontroll? Det pratas om Coronabebisar, men hur står det till med alla ofrivilliga singlar och dejtingvärlden? Ensamheten? Mind har utökat sin verksamhet i år, trycket är stort på självmordslinjen till exempel. Efter vår härliga Zoom-julfest med släkten igår kan jag säga att den ju inte hade blivit utan coronaviruset, så allt är inte bara mörker.

Nu är frågan vad vi ska göra framöver. Hur går vi vidare? Influensor kommer att fortsätta spridas, flera olika stammar dessutom. Jag har läst otaliga artiklar om vårt ansvar för att vården inte ska överbelastas. Gäller det bara intensivvårdspersonal, eller gäller det även andra avdelningar framöver? Vad blir nästa ansvarsområde? Att se till att gå ner i vikt för att hjärt- och kärlsjukdomar tar för många liv? Alla cancerfallen? Och hur blir det med skattemedlen som ska bidra till vårdpersonalens välförtjänta löneökningar nu när så många privata aktörer inte bidrar till skattkistan?

Det svenska Samhället är byggt på att det räknas med att alla är solidariska och drar sitt strå till stacken. Ger Staten en rekommendation följer man den. Säger Staten att det är bra att bebisar mår bättre hos en utbildad pedagog än hos föräldrarna är det så. Säger Staten Hoppa! så hoppar de flesta. Går allt åt skogen går det alltid att ropa ”Det är Samhällets fel!” Är det något vi kan vara säkra på är att det är någons fel. Vi är kollektivistiska individualister, finner ro i att göra som alla andra och samtidigt tro att vi är så speciella. Ja, eller så har det iallafall varit i mångt och mycket. Jag har en känsla av att mycket har dragits till sin spets under 2020 och att vi kommer att se både fantastisk utveckling och illaluktande dynga i coronavirusets fotspår. Vad tror du?

07 maj

Fru Tyckmycket tar ton.

Det här är ingen coronaviruskanal. Jag är inte sjukvårdsutbildad, har inga kunskaper i immunologi, virologi eller bakteriologi och jag har inte studerat de olika stammar av influensavirus som cirkulerar jorden runt om och om och om igen. Jag vet faktiskt ingenting alls som gör att jag har rätt att yttra mig om de beslut som tas i samhället idag. Trots det kan jag inte hålla tyst. Jag tycker mig märka att många som sitter på beslutsfattande positioner i samhället vet lika lite som jag, men tar brottstycken av kompetenta utlåtanden och väver ihop dem till något eget som sedan leder till mer eller mindre genomtänkta beslut.

När det gäller coronaviruset behöver man släcka bränder. Situationen som uppstått är ofattbart komplex och har redan drabbat många personer på ett sätt som de aldrig hade kunnat tänka sig för några månader sedan. Det verkar inte finnas tid att utöva konsekvenstänkande eller ryggrad nog att riva upp ogenomtänkta beslut. Det vimlar av ryggradslösa populister som sätter större vikt vid att vara omtyckta än att göra sådant som i längden vore det bästa för folket som har satt dem på en beslutsfattande position.

Dotterns gymnasielärare jämförde covid-19 med pesten. Låt oss göra ett tankeexperiment. I Sverige dog mellan en och två tredjedelar av befolkningen under digerdöden, vilket skulle motsvara mellan drygt tre och knappt sju miljoner personer i dagens Sverige. Miljoner. Än så länge har drygt tretusen personer dött, de flesta av dem var redan i dåligt skick. De som har råkat ut för denna sjukdom har fått lida fruktansvärt och många av de överlevande har lång rehabilitering framför sig. Trots det ställer jag mig frågan hur länge vi ska kunna upprätthålla ett samhälle i paus utan att vi på riktigt kraschar.

Många jag känner förstår inte samhällsekonomi och de funderar kanske inte över det faktum att det som var Sveriges styrka då vi kom igen efter exempelvis andra världskriget inte längre finns kvar. Att vi (och många andra länder) har en riksbank som gillar att trycka pengar tror jag inte heller de känner till och de funderar kanske inte så mycket över vad som händer om alla småföretagare går under och det bara finns stats- och kommunalanställda kvar. Sådant funderar jag på. Och jag bestämmer mig helt enkelt för att odla lite mer än förra året. Kanske är det inte helt gripet ur luften heller med tanke på att ransonering diskuteras med mataffärerna i detta nu. Peace.

05 maj

Hur går det?

Idag fick dottern ny information om studenten. Två klasser i taget ska få träffa lärarna, individuella foton ska tas, portionsförpackad festmat för två klasser åt gången intas i matsalen där alla ska sitta med stort avstånd, inga uppvaktade släktingar, yada, yada, yada. S blev så ledsen att hon tyckte att vi lika gärna kunde lägga ner firandet och att hon inte ens vill åka in till stan den dagen. Stackars tjej. Vissa saker kan man bara inte göra om eller göra senare och studenten är en sådan grej. Vi enades om att det kanske blir ett litet firande med den närmaste släkten och att vi ställer till med 20-årskalas nästa år istället. Suck. Stackars tjej!

Ekollonet som jag vårdat ömt i flera månader börjar nu ta form. Så här ser alltså en ek ut som bebis. ”Jorden är ett litet rum” sjunger Eva Dahlgren, och i detta rum finns det plats för tusen år gamla ekar. Tänk om denna blir en av dem?

Det blev tid för lite coronaterapi under eftermiddagen. Jag tillbringade 1,5 h med att putsa mässing på kakelugnarna. Till vänster ser du dörren som jag kom längst med. Fy sjutton, vad träligt! Jag har använt både Häxans metallputs och ättika-salt-pasta för att få detta resultat som jag inte ens kallar halvbra. Med tanke på hur illa det var från början (den högra luckan hade vid fototillfället fått en inledande omgång, medan själva ramen inte blivit behandlad alls) hyser jag hopp om att det ska bli bra till slut. Sanningen är att jag inte trodde att det skulle gå att få till något ens någorlunda bra resultat. Nästa grej jag ska testa är Bistro mässingsputs, men det får vänta några dagar.

04 maj

Nu grönskar det.

Med dagar som läggs till veckor, månader och år har det snart gått lång tid. Det här är den femtionde våren jag upplever. Jag har vårminnen som barn, tonåring, ung vuxen, lärare, småbarnsmamma, tonårsmamma och tja, numera kan jag inte göra annat än att titulera mig som medelålders planttant.

Jag har sedan vi flyttade hem från USA den sista gången haft klåda i ögonen varje vår och inte förrän förra året började jag förstå att det säkert rör sig om pollenallergi. Med en biodlare i hushållet kan jag inte vara självisk, utan kliar och snyter mig utan att klaga. Det finns de som har det mycket värre. Dessutom är naturen så oerhört vacker i denna utvecklingsfas. Den skira grönskan börjar gömma hus och gårdar som varit synliga sedan i höstas i takt med att det gömda folket vågar sig ut i det skarpa vårljuset. Det blommar så vackert i olika färger och allt matchar fast färgskalan är mer brokig än Pippis garderob.

På lärarhögskolan lärde vi oss att ”det som inte blir gjort innan påsk kan ni glömma”. Nu när jag inte jobbar i skolan längre känns det lite tvärtom. Vid påsk är det dags att öka hastigheten, växla upp, ge allt. Dagarna blir längre och det finns mer ork till ”riktigt” arbete. I år är det resten av världen som är förlamad av hälsoskäl, men själv kan jag njuta av att fortsätta utvecklas. Ledordet DISCIPLIN har inte riktigt satt sig än, men jag gissar att om jag verkligen ska växa av det som pågår runt omkring mig (och då menar jag inte till storleken) är det dags att damma av det ord som jag kände så starkt för i december. Ut och njut!

22 apr

Att gilla läget.

Jag kan knappt skilja dagarna från varandra längre. Coronakoma? Vi studerar, äter, spelar spel och sover här hemma. Just nu oroar jag mig för torkan också. Det är snart dags att få potatisen i jorden och det är väldigt torrt. Det hjälper väl att täckodla, men ändå… Det vackra vädret ger dock inte bara upphov till oro. Jag plockade fram solstolen och satt här en stund och njöt med en tjock vinterjacka svept omkring mig. Vindarna är fortfarande kalla och det är lätt att vara överentusiastisk när ljuset äntligen har kommit tillbaka, men åh, vad jag älskar den här tiden på året!

Igår var det dags att laga till de sista morötterna som plockades upp ur jorden för några dagar sedan. Samtidigt var det dags för den första vårskörden då vi gjorde en riktigt smarrig tomatsallad med mozzarella och egenodlad basilika. Det är ändå lite extra roligt, och lite godare, att äta mat som man drivit upp själv.

Maken och hans lillasyster har gått en tecknarkurs de senaste månaderna. Igår övade de på att teckna porträtt. Detta är svägerskans tolkning av maken och den var så fin så den fick komma upp på första parkett i köket. Jag drabbades tyvärr av ett okontrollerbart fnitteranfall då jag fick se makens tolkning av svägerskan. Jag vet att det inte var snällt, men förra veckans kaktusstudier var kanske mer hans grej än kvinnoporträtt. Tolkningen av en av de manliga kursarna var dock riktigt bra! Jag tolkar det som att det han behöver öva på mer är hår. Jag ser själv fram emot första körövningen på jättelänge då vi ska ha en ”social distansering”-övning imorgon. Vi får väl se hur det ska gå till, men jag hörde något om två meter mellan stolarna och noter på plats då vi kommer. Det blir spännande att se! Jag vet att coronaviruset inte är på väg att försvinna, men nog är det okej att önska sig bort från detta märkliga mellanläge?

20 apr

”Kan du klya mej på ryggen?”

När jag och mina syskon växte upp blev vi ofta kliade på ryggen när vi skulle somna. För mig är den känslan ungefär samma som den som solnedgången i Bredavik framkallar. Allt kommer att ordna sig, liksom. Hur skruvat än allt är runt omkring en lugnar det ner sig vid den här synen.

Jag förstår att situationen vi befinner oss i är outhärdlig för vissa, vare sig det gäller själva sjukdomen eller allt som kommer i kölvattnet efter de åtgärder som våra samhällsledare tagit och fortsätter ta. Naturligtvis pendlar jag också mellan hopp och något som åtminstone liknar förtvivlan, men jag tänker att det kommer att ordna sig. Inte på det sätt som jag tror att många hoppas. Jag tror (alla har väl rätt att killtycka i det här läget) att somliga kommer att vakna upp ur ett låtsasliv som inte på något sätt är hållbart, men som har funkat länge för dem.

Glappar det mellan inkomster och utgifter? Finns det ett överskott kvar då alla utgifter har tagits omhand är det ett kärt problem. Spara, investera, betala av lån, unna sig eller något annan något härligt – valen är många och oftast väldigt trevliga. Glappar det på andra hållet är det inte lika roligt. Är glappet en enskild händelse, eller har inkomsterna minskat permanent? Är minskningen permanent får man se över lyx såsom bil, fritidsboende, semesterresor, kläder och skor som är utöver det som skyler kroppen och värmer, restaurangbesök osv. Är inkomsterna redan små kan ett anpassat boende vara aktuellt. Går det att flytta ihop med någon för att dela på kostnaderna (det är dyrt att vara ensam)? Flytta en bit längre ut ”på landet”? Kan du laga billigare mat? Loppisar och second hand är goda källor till mycket av det vi behöver. Finns det någon att ärva kläder av? Klädbyten? Sälja av sådant som inte används kan vara jobbigt och tidskrävande, men ofta har man en hel del som inte används hemma. Bättre då att någon annan får nytta av det medan du får in pengar. Att fixa en extrainkomst på ett eller annat sätt kan vara svårt, men funkar för en del.

Idag är det måndag och yngsta dottern började skolan på heltid igen efter tio veckors APL (praktik). Hon och resten av treorna på gymnasiet kommer inte att få ta studenten på det sätt som traditionen påbjuder. Studentskivor och baler är inställda och vi kan vara säkra på att det inte blir något utspringande på Chapmanskolans stora trappa. ”… och den ljusnande framtid är vår…” känns en bit bort om jag ska vara ärlig, men vi fortsätter peppa och hejar på och jag vet att en dag då vi vaknar kommer coronaviruset inte längre att ha grepp om hela vår värld.

05 apr

Coronafundering.

Hur länge ska riskgruppspersoner inte få träffa andra människor för att undvika att smittas av coronaviruset? Jag ser ingen ände på isoleringen, åtminstone inte förrän det finns ett vaccin. Viruset kommer inte att försvinna och uppenbarligen tar det lång tid att uppnå en flockimmunitet. För de som har någon annan går det väl lite bättre, men hur går det för de ensamma? Agnes Wolds make är riskperson. Hon ser inte att det finns någon möjlighet för henne och maken att umgås med barn och barnbarn ens i sommar. Det är förståeligt. Det verkar som att vi får acceptera att riskgruppspersoner är förvisade till att leva i ensamhet tills det det där vaccinet finns tillgängligt. Beräknad tid? Läs The Guardians artikel. Den ger inte direkt något hopp om någon snar möjlighet till socialisering mellan riskpersoner och andra.

Jörgen Huitfeldt har funderat runt detta i en lite spännande text. Tack för olika infallsvinklar till diverse samhällsskeenden!