När jag var nio år föddes en av mina fina småsystrar. Just den här fick jag öva mina bästa mammaskills på. Den gången var jag nämligen tillräckligt stor för att riktigt lära mig hur en mamma ska göra och agera. Tack söta A för alla fel jag redan hade fått gå igenom med dig då jag fick mina egna barn! Och förlåt mig för de trauman jag utsatte dig för… Puss och kram och grattis på födelsedagen!
När yngsta dottern var ett drygt halvår gammal bestämde jag mig för att göra slag saken. Det var äntligen dags att läsa italienska! Italienskastudier på studieförbundsnivå torde vara lätt som en plätt. Jag hade ju ändå varit hyfsat duktig i skolan.
En kväll åkte jag in till Stureplan med alla tre barn i bilen, mitt i rusningstrafiken, och insåg förvånat då jag var framme att detta äventyr varken dödade mig, barnen eller någon annan. Maken bytte plats med mig och körde sig och barnen hem medan jag lite nervöst tog mig fram till kurslokalen. Lärarinnan var ung och fräsch och resten av studenterna var ännu yngre och ännu fräschare. Själv kände jag mig som något katten hade släpat in. Trebarnsflabbig, amningstrött och lite lagom förvirrad sjönk jag ner i min stol, hejade lite på mina medstudenter och hann knappt blinka innan ”fröken” hade dragit igång kursen på full fart! Första kurstillfället svischade förbi fortare än kvickt och snart satt jag i tunnelbanevagnen på väg hem igen. Vi fick mycket läxa, men med tre småbarn hemma blev det inte mycket pluggat. Äh, vem är jag att skylla på dem egentligen…
Tiden gick. Jag gjorde bort mig gång på gång då jag skulle läsa högt eller svara på frågor under lektionerna och jag insåg rätt snart att jag inte hade de rätta förutsättningarna för att lära mig ett nytt språk just då. Jag har för mig att jag höll ut i knappt två månader. De få ord jag lärde mig har jag redan glömt bort. Däremot lärde jag mig att sluta ängslas över att köra inne i Stockholm. Ja, jag gillar det fortfarande inte, men jag svimmar inte längre om jag måste göra det. Någon italienskadiplom fick jag aldrig, men bil kör jag fortfarande och gärna, bara jag slipper fickparkera. En dag kanske jag lär mig det också av bara farten?
Hur som helst. Italienska är fortfarande ett språk som fascinerar mig. Franska är förvisso mer passionerat och finska är mer spännande, men italienskan får mig att drömma om världens godaste mat, intressant historia och vackra människor. Har du inte varit i Italien hoppas jag att du snart får komma dit. En tur runt Colosseum, upptäcktsfärder nere i katakomberna, känna med Pompejiborna som överraskades av Vesuvius utbrott för snart 2000 år sedan… Italien bjuder på den ena fullträffen efter den andra. Orem i all ära, men eftersom jag alldeles nyss fick hälsa på hemma i Sverige är det nu till Italien jag längtar tillbaka. Följer du med om jag åker? 😉
Lite italiensk musik då kanske? Paola och Chiaras Non Puoi Dire di No blir jag glad av. Vill du bli lite ledsen i ögat är det bara att lyssna till nästan vad som helst av Laura Pausini, men särskilt den här, En Cambio No. När italienska musikmaffian går samman kan det låta så här. Annars gillar jag den italienska kompositören Albinoni. Oboekonsert no. 2 i D moll op. 9 – förstår du att jag var glad över att ha min oboestuderande vän som inneboende då jag bodde i Tumba? Hon spelade kanske inte alltid Albinoni då hon övade, men jag älskade oboens vackra och mjuka sång då och jag gör det fortfarande.
Idag borde jag väl ha haft en fin bild på mammas underbara väninna B-M som bott i Italien hela sitt vuxna liv. Det var hos henne jag fick smaka kyckling tillagad med färsk rosmarin första gången. (Det finns inget som slår det. Ingenting. Jo, kanske hennes svärmors vitlökspackade lasagne, förresten. Eller gelato. Eller färsk pestoslungad spaghetti. Eller grillad svärdfisk. Eller…) Nu har jag ingen bild på B-M, så du får hålla tillgodo med en ful amerikansk bilskylt istället.
Amerikanerna är experter på skumma varningsskyltar på allt och inget. Denna skylt satt på en skåpbil som låg framför mig och sonen då vi kom körande. Vi började genast fundera över vad som hade hänt innan den här skylten fick sin plats. Hade någon i företaget blivit påkörd vid en järnvägsövergång? Ska man anmäla en förare som inte följer det som står på skylten? Vill företaget som äger dessa bilar utmärka sig lite? Vad tror du?
Min dag idag kan sammanfattas med orden Bounce, Svett och Tårar. Jag har skrattat också, så det var inte så illa som det kanske lät vid första öronkastet… Jag har tvättat, haft ont i magen, gått utan att känna av benskadan alls för första gången sedan olyckan, sett gamla bilder och blivit ruskigt nostalgisk, lagat god och äcklig mat, haft ont igen, jobbat, skjutsat, lärt ut, umgåtts… Jag har däremot inte haft någon tid att leta efter musik, så jag bjuder på några självklarheter:
Agnetha Fältskogs nya singel When You Really Loved Somebody.
Totos I’ll Be Over You. Bara för att.
Pigram Brothers Nothing Really Matters. Maybe time will right the wrongs…
Das Boot! Äntligen är min fina Blekingseka uppe på hyllan som min svåger snickrade ihop. Denna lilla installation gör att det känns ännu lite mer som hemma här trots att väggarna fortfarande är sk*tfula. Jag blev så glad över makens överraskningshändighet att jag var tvungen att visa upp resultatet.
Första gången jag var i Utah tror jag inte jag besökte Bridal Veil Falls, men jag kan ha fel. Kommer du ihåg, Å? Maken och jag var här då vi hälsade på syrran då hon pluggade i Provo, det vet jag i alla fall med bestämdhet. Vi tog en reprisrunda, min första lite längre promenad sedan benbrottet, i går. Det var spännande att se hajkarnas fantastiska utstyrslar. BYU-studenterna på date hade jeans och gympadojor, men där slutade det normala. Vi såg tjejer med flip-flops (vägen var fortfarande snötäckt i skuggpartierna), hotpants på både herrar och damer, en skäggig transa med högklackade buodoirskor och kortkort kjol samt mängder av linnen och solglasögon. En liten familj stod och grillade insvepta i filtar. Det var +8°C, så du förstår nog om vi var lite förvånade över folks klädval…
Jag älskar gamla övergivna byggnader med patina, i alla fall de som klottrarna inte har förstört.
Läckert, läckert.
I lördags följde mellanbarnet ut på promenix. Mini-Me. Hon driver oss till vansinne ibland med sina mammafasoner, men det är okej. Hon växer nog i de där fasonerna vad det lider.
Från oss har vi den här utsikten. Jag har hört att bergen brinner här på hösten, men jag tycker de är rätt imponerade också så här på senvintern. Vad tycker du?
Färginspiration till jobbet. Hur fint som helst!
Det här huset tillhör en familj i grannskapet. Vill ha. Visst väcker det ha-begär? Åtminstone tills vattnet börjar tränga in i källaren senare i vår. 🙂
För ibland är det det enda man behöver. En kram, lite sol och drömmar om att i morgon är en annan dag. Japp. Förresten var Manillaskolans och AFs nummer tillsammans med Loreen otroligt vackert. Jag ska titta på det om och om igen. Jag hatar och älskar internet om vartannat, fast just i natt gillar jag det mest. Tjing…
Bland mina vänner här i USA tar många det för givet att man behöver både ”cleaning lady” och trädgårdsarbetare trots att minst en vuxen är hemarbetande. Jag tycker det är intressant att samma familjer ofta äter mat som andra har lagat (take out eller frozen dinners) och inser att vi har en väldigt olik syn att se på saker och ting. Idag hyllar jag mig själv. Själv är Bäste Dräng eller (i mitt fall) Bästa Piga. Grattis på Internationella Kvinnodagen! Jag bjuder på ett klassiskt citat från min fina farmor (tack kusin M för påminnelsen):
”Min man, han var snäll han. Tänk, jag fick rösta på vad jag ville.”
Idag luktar det gott i de renstädade badrummen och från köket ringlar sig ljuva Crock Pot-dofter upp för trappan. Jag är på väg med sonen till en av hans Final Exams som ju måste tas på skolan och efter det tänker jag åka en runda till Costco med vännernas två yngsta barn som gillar att testa alla smakprover som delas ut en fredagseftermiddag som denna. Livet är härligt och snart är det helg. Och jag röstar på vem jag vill. (Just det. Problem. Det finns ingen jag vill rösta på… Gah!) Äh. Jag firar genom att köpa en fräsch bukett blommor i stället. Grattis till dig som är kvinna eller bara känner för att framhäva dina X-kromosomer idag. Tjohej! Lite Shania Twain på det kanske?
Min Cleaning Lady är ju bara bäst… Moahahaha!
Alldeles fantastiskt vackert – Spem in alium från Fifty shades of Greys soundtrack.
Jag började läsa Fifty shades… alldeles efter att den kom ut efter ett tips från någon. När jag läser tipsböcker brukar jag börja läsa utan att göra några efterforskningar. Efter den här floppen ska jag nog ändra mina rutiner. Fifty shades… visade sig nämligen vara rena porren och jag tyckte att den var så osmaklig att jag lämnade tillbaka den innan jag hunnit speciellt långt. (Min kompis glömde tala om vilken typ av bok som rymdes innanför pärmarna på boken.) E L James har skrivit en hel trilogi om Mr Grey och hon har sålt hur många miljoner böcker som helst översatta till 37 olika språk. Jag gissar att E L James skrattar hela vägen till banken och att Fifty shades-böckerna är 2010-talets Grottbjörnsserie. Suck!
I går fick jag en jättespännande fråga. Vad svaret blir vet jag inte än. Det lär dröja ett tag innan beslut kan fattas, men under tiden fram tills dess kan jag gå omkring och småmysa lite. Jag har för övrigt en lång lista på olika projekt jag skulle vilja ta tag i. Det är dags nu. Det är en sak att drömma och planera, något annat att göra slag i saken.
Förresten pratade jag med fina grannarna på Sturkö och mamma idag. Hej V! Tänk att man kan prata med någon som är på andra sidan jorden, där tiden är en annan och temperaturen skiljer sig 20-30 grader. Visst är det alldeles fantastiskt?
Jag känner våren i mig, lagom i tid för sommartidsomställningen. Vädret visar sig från sin finaste sida och folk går omkring i shorts och flipflops. Nu kan jag tala om att det finns många som gjort det också i -20°, men ändå. De avklädda är ännu fler nu och solen värmer så skönt, så skönt. Livet återvänder sakta och snart är det väl dags att gräva ner fingrarna i jorden. Se, det blir något annat det! Vi får kanske ta hjälp av någon som kan tala om för oss vad det är vi har i rabatterna egentligen…
Jag vet att vi alla har olika syn på hur man ska leva tillsammans i familjen, i samhället, i landet och i världen. Jag försöker att inte prata politik här i bloggen. En av anledningarna är att jag har lite svårt med konflikter. Konflikter innebär många gånger hårda ord, ilska och tankar om andra som ”dumma”. Därmed inte sagt att jag inte gillar att tycka och tänka vitt och brett om både det ena och det andra! Jag är nämligen rätt bra på just det. Idag tänkte jag bjuda på en tänkvärd filmsnutt trots att den är väldigt politisk. Flera av er som läser här kommer säkert att tycka att ”ja, men det här är ju inte hela sanningen” och ”men så här är det väl ändå inte”, men jag vågar mig på att lägga ut länken ändå. Vill du få dig en funderare ber jag dig lägga en knapp timme på att titta igenom 1 200 miljarder. Vad tycker du om Martin Borgs frågeställningar? Har statsapparaten svällt utanför rimliga gränser? Är det ”ballt” att betala skatt? Får du vad du önskar av dina skattepengar? Är du som jag var för några år sedan och stoppar huvudet i sanden då det gäller sådana här frågor? Det finns ju ändå de som sköter det här bättre än du? Eller?
För att lätta upp det här inlägget något vill jag också bjuda på en lite rolig blogg som jag fick tips om av min tyska syrra. Vad är det egentligen att vara riktigt svensk? Vad tycker du? Som utlandssvensk kan jag konstatera att världen blir mindre för varje dag och att de största skillnaderna mellan att bo i Orem, Utah och Segeltorp, Huddinge Kommun är
1. språket
2. folk som i allmänhet är mycket vänligare här i ”Happy Valley”
3. antalet kyrkor och kyrkobesökare
4. bergen/vattnet
5. vägarna (bättre här)
6. de allmänna kommunikationsmedlen (sämre här)
Annars har vi ungefär samma affärer, hittar samma slags matvaror i butikerna, har samma kamp mot övervikt, ser på samma tv-shower och filmer, dansar efter samma modegurus pipor, diggar samma idoler… Same, same, but different helt enkelt.
Och med tanke på det där att jag faktiskt befinner mig där jag gör får dagens musiktips bli MoTab, Mormon Tabernacle Choir, en kör med rätt mycket erfarenhet i ryggen. Här hittar du lite mer fakta om dem.
Vem är du? Vad är du nöjd med? Vad skulle du vilja ändra? Mellandottern läser just nu en engelskkurs som utgår från studenten själv. Kursen är inte helt lätt, men jag tycker att läraren har lagt upp den på ett bra och givande sätt. Några av frågeställningarna E har fått som hjälp till uppsatsen hon håller på att skriva om sig själv har jag snott så att du också kan ägna dig åt lite navelskåderi.
Den här listan fick mig att tänka till lite extra. ”Describe the clothes you wear.” Nä. Det vill jag inte. Det är dags att seriöst ta hand om min försummade garderob. Så här kan jag faktiskt inte ha det längre.
Dagens musiktips blir något för mig helt oprövat. Japansk pojkbandspowerballad. Vad texten handlar om har jag ingen aning om. Alltså, den japanska artigheten fascinerar mig. Kolla in det här! (Gör det nu, innan du glömmer.) Jag döööör! Killen till vänster, alltså. (Fast här på bilden tror jag att det än han som är tvåa från höger. Eller trea från vänster.) Flumpool heter de, dessa gossar. Undrar hur man säger det på japanska?
Bild: http://marshmallowoverlord.blogspot.com
Är det någon mer än jag som få lite vibbar av Glenn Medeiros Nothing’s Gonna Change My Love For You? Lyssnar man noga hittar man lånade tongångar från Beatles Hey Jude också. Frågar du mig säger jag att det inte bara är tongångarna som är lånade… (The Beatles goes Japanese, eller vad säger du?)
Det har redan gått flera dagar på den nya månaden. Jag har inte glömt det där med förändring. Det var bara det att jag har haft så mycket att göra och tänka på de senaste veckorna att jag inte hann förbereda mig så mycket som jag ville innan jag skrev det här inlägget. När jag valde mina delmål för förändring försökte jag utgå från sådant som är viktigt för mig. Musik råkar vara en sådan sak. (Just det. Surprise! Hahaha.) Det går nämligen inte en dag utan att jag lyssnar till, tänker på eller letar efter musik. Jag borde verkligen träna mer på de tre instrument som jag fortfarande kan få fram ljud ur utan att det låter illa hela tiden.
Varje söndag sjunger jag i en blandad kyrkokör. Några i kören (bland annat pianisten och dirigenten) är mer eller mindre proffs, medan andra är mer som jag själv. Alla är dock så pass självgående att vi läser noter och därmed slipper vi en massa dödtid då de som inte kan läsa ska träna sina stämmor. Just nu tränar vi på påskmusik som naturligtvis ska framföras till påsk. Jag har bestämt mig för att köra lite röstträning hemma varje dag för att förbereda mig på bästa sätt.
Pianot och fiolen är båda rätt försummade av mig. Jag ska innan månaden är slut ha tränat in en duett med dottern som slutade ta fiollektioner för 1,5 år sedan och sedan dess knappt har rört sitt instrument. Jag tänker att det ger oss båda en utmaning och dessutom är det roligt att göra något tillsammans som mor och dotter.
Du som läser bloggen kommer att få fler musiktips än vanligt. Vissa kommer att vara gamla godingar, andra har du kanske inte hört förut. Om du sitter och ruvar på några riktiga guldkorn får du gärna dela med dig!
Jag roar mig ibland med att skriva texter. Jag har inte skrivit annat än i bloggen på länge nu. Det är dags för förändring…
Ja, det var väl det. Dags att köra igång! Har du inte gjort det än kanske du kan lyssna på de musiklänkar jag lagt in i de senaste dagarnas inlägg… Det kan gömma sig en ny favorit bakom de där You Tube-klippen. 🙂 Eller en gammal. Gamla musikvideor kan vara väääldigt roliga. Hur tänkte Uno och Eva här till exempel?
