Så här långt har jag kommit i hästarnas boxar. När jag hade använt kofot till list och mdf-board upptäckte jag att det satt ett par grå plattor som liknade tunna, grå gipsplattor. Lite tyngre material. Ah, eternit! Asbest… Det är cirka en kvadratmeter eternitplattor som jag tror de monterat för att skydda väggen bakom från stänk av skräp och avföring som djuren skvätte upp. För att kunna montera bort det måste jag ha andningsskydd och overall, det som kommit fram vill jag inte heller ha kvar här. Så här kan det bli med terapi. Man söker hjälp för en viss typ av problematik, men när man har skalat bort ett lager ligger det någon annan gammal mög som behöver hanteras och saneras. Det hade varit så skönt att bara kunna trolla bort människors problem, men tyvärr tar det ibland lång tid och kräver speciella åtgärder. I mitt fall kommer jag att behöva montera bort plattorna med skyddsoverall och andningsmask. Det här är inga mängder med asbest och inget att vara orolig för, men det kräver viss försiktighet.
Konstruktionen som en gång höll i väggen som delade upp spiltorna var lätt att bända loss. Inga problem alls, där gick allt bra och enligt plan. Jag är så glad över att långsamt kunna göra också ladan till ett ställe som jag gärna vill gå in i och uppehålla mig i! Vi drömmer om en gästlägenhet där inne, eller en fantastisk snickarbod. Helst både och. Festlokalen har vi ju redan, men den ser för tillfället ut mest som verkstad/uppställningslokal/förråd. Vad var det nu jag sa? Lite i taget.
Somliga projekt skjuts upp i oändlighet då de känns för övermäktiga, eller som att de helt enkelt skulle ta för mycket tid och engagemang i anspråk. I våras påbörjade jag ett sådant. Jag tömde ut alla lämningar efter hästarna i spiltorna i ladan, strö och gödsel som har legat i långt mer än tio år. Det blev ett projekt som gjorde mig lite starkare, men då ”limpan” med ströet låg färdig längst ner i trädgården kände jag mig ganska färdig med projektet. Problemet var ju att det bara var påbörjat. Igår hade jag uppbådat ny pepp och satte igång med finrengöringen. Steg ett innebar ett mekaniskt bortmonterande av gammalt intorkat gödsel. Det tog sin lilla tid, men det mesta hade jag faktiskt gjort klart i våras.
Steg två innebar att jag hällde ut såpvatten över golvet. Jag gnuggade ut det ordentligt med en piassavakvast och finskurade efter en stunds uppluckrande med rotborste. Du förstår kanske varför jag hade dragit ut på det här momentet?
Det ligger ändå något tillfredsställande i att vara med i en reningsprocess liknande denna. Jag tänkte på de duktiga hästtjejerna som lagt all sin fritid i det här stallet. Svår sjukdom ledde så småningom att hästarnas ägare mådde för dåligt för att ta hand om dem och slutet blev kanske inte så fint. Nu försöker jag ändå ge alla de inblandade något slags upprättelse. Denna lada har varit med om så mycket, tänk om ändå väggarna kunde berätta. Det låter klyschigt, men jag hade verkligen velat lyssna på deras berättelse.
Jag passade även på att genomföra sopsortering. Återvinningscentralerna kräver noggrannhet, så det sparar mycket tid att göra rätt från början.
De gamla mdf-skivorna som är så nedskitade ska ner, liksom listerna som håller dem uppe. Det finns fortfarande mycket kvar att göra, men jag är så nöjd med att vara igång! Andra hälften av detta utrymme får jag göra klart i veckan som kommer. Det är ändå härligt att komma in i ladan och känna doften av såpa!
Över den här brunnen har det bara legat några lösa brädor. Det har inte bara varit fult, utan också farligt för djur och barn på rymmen. Man vet aldrig vad de kan hitta på. Igår tog maken tag i det och byggde ett lock!
Halvfärdigt. Konstruktionen är en ram med ett lock i mitten. Locket lyftes då jag exempelvis hämtar vatten till tomaterna. På rambrädorna går det bra att ställa vattenkannan och vattnet som rinner över går inte till spillo då det rinner tillbaka ner i brunnen. Smart! (Själva locket ligger här upp och ner och ska också oljas in.) Jag är så glad över varje litet framsteg här hemma. Det är i sanning ett evighetsprojekt, så jag är tacksam för de här blogguppdateringarna. Det är nämligen lätt att glömma det som blivit gjort och svårt att komma ihåg allt som inte är färdigt.
Jag har försökt få till boende i Dalarna till en grej i augusti de senaste dagarna. Det första avslaget oroade inte, inte heller det andra eller tredje. När det visade sig att det fortsatte likadant började jag inse att svensk hotellnäring i Dalarna verkar få en bra sommar. Det kommer att lösa sig för vårt lilla gäng, men visst är det här en påminnelse både om hur viktigt det är med förberedelser, att se till att ha koll på läget. Impulsivitet har sin charm, men den kan också komplicera saker och ting.
När det gäller odlandet finns det inte mycket utrymme för impulsivitet. Jag hade behövt skola om tomaterna en extra gång och därför är bladen längst ner på plantorna gulgröna av näringsbrist. Jag har dock vattnat med näring, så för övrigt ser plantorna bra ut. Omskolning är inte min favoritsyssla och dessutom har jag inte utrymme för mängder av större krukor. Ny näringsrik jord runt fötterna och gräsklipp ovanpå jorden brukar göra tomatplantor glada så jag hoppas på samma effekt i år! Nu har jag fört ”odlardagbok” sedan 2018 och kan jämföra olika tillvägagångssätt. Frilandstomater har jag bara haft ett år och de gav oväntat bra skörd. Jag aktar mig dock för att hålla tomater och potatis nära varandra p.g.a. risken för bladmögel. I år blir det spännande att se om draget att bara sätta fröer från egna tomater var bra eller dåligt. Vinbärstomaterna har redan frukt, så något blir det i alla fall.
Efter allt regn de senaste dagarna hade gräset redan vuxit sig långt igen. Jag använder gräsklippet som näring och det är det här tidiga gräset som är bäst sägs det. Maken tog en runda med gräsklipparen igår eftermiddag och det blev så fint! Jag hoppas han hinner en runda nere i trädgårdslandet också idag.
Faster Malin tipsade mig om att rensa syrenblommorna från blad och sätta egna kvistar med bara blad, allt för att få syrenbuketterna att hålla längre. Så här efter en dag ser det ut som att detta var ett bra tips! Syrenbuketter brukar ju annars sloka efter bara några timmar. Jag sätter alltid vedartade stjälkar i lite ljummet vatten, det är något jag plockade upp för länge sedan med inte vet huruvida det egentligen är särskilt bra.
Jag är så tacksam över hur gott det luktar ute just nu. Syrenerna borta vid brorsans bygge är fantastiska, så det är trevligt att gå dit och hälsa på. För övrigt läggs det tak för fullt och jag är säker på att målet att vara färdig med taket innan den sjätte juni kommer att nås. Igår var jag där uppe och skulle ta lite foton till ett projekt, men jag tyckte det var för läskigt. Jag är inte höjdrädd, men gillar inte alls när det inte finns ett helt golv under fötterna! Det är iallafall mycket imponerande att se den här mannen i farten. Det går undan och han vet liksom vad han ska göra! Detta är ett område som jag själv inte behärskar över huvud taget…
Trots tekniken som strular på olika ställen här hemma är jag väldigt tacksam över allt som funkar som det ska och alla hjälpmedel vi kan ta till i olika skeden. Jag diskar dessutom för hand mycket hellre än jag tvättar nere i sjön. När jag var yngre och diskade hemma (Far VÄGRADE diskmaskin och familjen tvingades två grannens avlagda då de renoverade köket efter att jag hade flyttat hemifrån) var det av plikt. Sällan särskilt ”roligt” eller njutbart. Idag är det annorlunda. Jag vet när en tvättsvamp funkar bättre än en diskborste, jag vet om ett kärl behöver stå i vattenbad för att det ska vara värt att tackla de inbrända resterna och jag tar till Svinto om det behövs. Jag har numera förmågan att diska i något slags meditativt tillstånd, men trots det längtar jag tills diskmaskinen funkar igen.
Igår eftermiddag ringde en kille från Linjebud och sa att han skulle komma med vår nya kylfrys till Bredavik ”om en halvtimme”. Jag tog mig dit och såg till min glädje att även brorsan var på plats. (Hans hus ska få fiber, så han skulle gräva upp sista sträckan till sitt hus och dessutom var det gräsklippningsdags.) Leveranskillen erbjöd sig att hjälpa till att lyfta in skåpet, något som annars kostar mycket extra, och jag fick uppgiften att dokumentera den stora händelsen. Jag vet inte om brorsan verkligen tycker att jag är så klen, men han är väldigt omtänksam. Och ja, jag vet att huset behöver målas om. Det behöver både det ena och det andra, men allt har sin tid.
Det nystädade köket matchade det nya skåpet! Jag gillar att det inte har några löstagbara handtag som kan gå sönder. Det förra som slängdes då vi hade städdag har varit utan handtag sedan det var bara några månader gammalt och dessutom har det byggts upp stora isblock över den bakre väggen och krävt flera avfrostningar per säsong. Så har det varit i flera år och detta har förstört mycket mat som frusit sönder och jag gissar att det också inneburit att elkostnaderna blivit onödigt höga.
Man skulle kunna tänka sig att det är mössen som varit framme, men icke. Däremot vill jag hylla dammsugaren (jo, jag ställde om till ”parkettläge” innan jag verkligen började dammsuga) som i kampen mot frigolitresterna var en riktig hjälte! Vid tillfällen liknande det här är det en fröjd att städa. Svisch, svisch, så är allt borta… Jag lämnade alla nytvättade och nystädade textilier, men satte dem inte på plats. Trädgårdslandet och det vackra vädret kallade.
Innan jag åkte hem gick jag dock igenom vår gamla Saab. Vi var på väg att skrota den då en vän till oss sa att han kunde fixa felet och gärna tog hand om den. Visst fick han det. Han kunde få till lite extra körtid, men nu har bilen länge stått i Bredavik, obrukbar, och det är dags att säga adjö på riktigt. Det visade sig att bilen inte hade tömts innan O tog över den, så nu plockade jag med mig alla våra cd-skivor, pennor, isskrapor och annat användbart som inte passar i en skrot. Jag kände mig faktiskt väldigt vemodig då jag satt här vid ratten och tänkte tillbaka på alla fina stunder jag haft med den. Tänk ändå att jag under en tid i livet var så haj på att skriva slogans att jag vann en ny bil! Det känns otroligt främmande idag då jag knappt får ihop ett rim under pistolhot. Eller nja, det var kanske en överdrift. Den sortens texter har jag dock inte längre särskilt stor användning för.
Från det ena till det andra, så här såg det ut utanför dörren i Bredavik igår! Försommartecken av det klassiska slaget, men visst är det väldigt tidigt? Särskilt med tanke på hur kallt det varit länge nu. Jag gissar att torkan har drivit på mycket? Våren 2018 var också jättetorr och det regnade faktiskt inte på flera månader. SMHI lovar regn igen redan om några dagar här, så jag hoppas inte att den torkan upprepar sig. Inte ens kommunalt vatten hjälper om det råder bevattningsförbud… Än så länge klarar jag vårt husbehov med vattnet i brunnarna. När jag hade tagit mig hem gick jag omkring och fnulade i trädgårdslandet medan jag pratade med min goda vän. Trevligt sällskap, trevlig sysselsättning. Än så länge känns vattnandet rätt rogivande ändå. Efter några veckor brukar det kännas lite mer uttjatat… Dessutom måste jag börja vattna om morgnarna, sniglarna börjar ta över här! Urk. Pim, kan du inte göra ditt jobb?!
Jag vet inte om du lagt märke till hur jag skriver mina rubriker. Jag gör det knappt själv, det är bara något jag börjar eller slutar mina blogginlägg med innan jag skickar ut dem i sajberrymden. Dagens rubrik var dock lätt att formulera. Vår glasveranda är så otroligt fin, men den är också praktisk. Dessvärre, eller jag vet inte precis om det är särskilt dåligt egentligen, är det i princip alltid praktisk som vinner. Det här är ingången hela sommarhalvåret, rummet mellan inne och ute. Är vädret bra står ytterdörren uppställd, när jag springer ut och in med vattenkannor, ankmat och annat är det här både förvaring och avställningsställe. På vintern är det här ett fantastiskt extrakylskåp och lagerutrymme, så som du märker blir det inte ofta utrymme för vår stackars glasveranda att visa sig från sin vackraste sida! Just nu står till exempel tjugofem pelargonier och väntar på att det ska bli dags att leva livet på och runt den gröna pelargontrappan:
Det är ju alls inte fult, vem kan klaga över ett grönt hav? Däremot känns det ju lite onödigt att det inte finns utrymme ens för den minsta lilla barnrumpa att sätta sig på bänken och njuta av det vackra ljuset och växthuskänslan. Vänder man sig om kommer man att se bokashihinkarna, en låda med sittdynor, planttantsgrejer, Pims mat, lådan med fröer och allt annat som jag använder i trädgårdslandet, men som inte kan stå ute… Det är en ständig kamp! Städar vi undan tar det ungefär en timme innan något hittar tillbaka igen. Det känns lite som en omöjlig kamp, men jag vägrar ge upp. Det finns nämligen inte bara en dröm om bättre (dold) förvaring i detta vackra utrymme, utan även en bod i trädgårdslandet för mycket av det som idag står inne i verandan. Det handlar om praktiska lösningar. Ungefär som att om man ska ha någon nytta av att organisera och sortera måste den som ska leva i utrymmet vara ansvarig, det måste finnas möjlighet att faktiskt rent praktiskt använda sig av olika förvaringslösningar och system.
Jag väckte tanken om en förvaringsbänk med lock à la kökssoffa för länge sedan. Ingenjören har klurat och nu är det dags att gå från tanke till handling. Kugghjulen har jobbat klart och ritningen har hamnat på papper. Vi har tillsammans kollat på inspirationsbilder för att hitta något som är en ekonomiskt försvarbar, vacker och praktiskt genomförbar idé. Jag tror att det här blir jättebra!
En ingenjör måste ju få lite positiv förstärkning, så som en pryl som gör jobbet lättare och roligare. Till det här projektet är det en ställning för borrmaskinen som funkar som just detta. Ibland måste man borra en en särskild vinkel (oftast vinkelrätt) och då är detta en fantastisk uppfinning. Hurra för det! Och så håller vi tummarna för att det här projektet blir precis sådär bra som jag hoppas.
Jag gör antagandet att de flesta som har fritidsboende någon gång har brottats med gnagare. Även om de flesta inte brassar på i elementen under vinterhalvåret håller man tillräckligt varmt för att rören inte ska frysa, och detta är lockande för de stackars små djuren. Detta gäller också i Bredavik, så när vårsolen börjar regera försöker vi alltid samordna en städdag för att ”köra igång” säsongen.
Igår var det de tre äldsta från storfamiljen och delar av våra familjer som sopade ut musbajs, skurade köket uppifrån och ner, slängde ut kylen i köket (en ny är på ingång då denna varit dålig i många år), lagade möbler, fönster putsades, textilier plockades ner/hem för att tvättas, golv skurades, gräs klipptes och studsmatta monterades. Ja, och så åt vi isig glass och smarriga festkakor från förra säsongen.
Den här stolen och dess kamrat har orsakat irritation i flera år. Båda saknar en av sittplankorna och då de var fastborrade från undersidan har många fastnat med diverse klädesplagg och kroppsdelar i exponerade skruvspetsar. Igår drog Ingenjören till alla skruvar och monterade fast nya brädbitar, så nu kommer stolarna att hålla ett tag till. (Vi fyller på med andras avlagda utemöbler med jämna mellanrum, så vi har en ”eklektisk” blandning soffor, stolar och bord.)
Lillebror fortsätter klippa gräset i Fars anda. Gullvivorna förskönar gräsmattan. Igår grävde jag faktiskt upp en liten planta och satte ner den här hemma, för vi har inga gullisar. Vi får se om den tar sig.
Den här synen triggar sommarkänslor! Jag vet inte riktigt hur många studsmattor vi gått igenom vid det här laget. Vet bara att många barn har hoppat många hopp på de här tomten genom åren. Våra barn har i alla fall tillbringat en stor del av sina somrar i anordningar liknande denna. Jag ska ta med mig grejer för att laga nät och fästa en del grejer nästa gång jag kommer ihåg. Just denna modell var lite dyrare, men har hållit ovanligt bra. Ett gästande barn klarade den inte att hålla stången, han var väldigt våldsam. Men, men, bara jag kan laga nätet med björntråd och fästa ett par lösa delar så ska det nog bli bra!
Eftermiddagen tillbringade jag i trädgårdslandet. Maken körde jordfräsen i ”ettårsrabatten” och slog gräset i trädgårdslandet. Jag rensade ogräs i de sista lådorna och fixade inför fröerna som ska i. Jag har fått gå igenom gamla anteckningar mycket noga för att ge så bra förutsättningar som möjligt till plantorna. Växelbruk är nödvändigt om man inte vill få in skräp som är jobbigt att bli av med. Jag vet många som inte är så noggranna med detta, men när vi nu har goda förutsättningar att få till ett fungerande system vill jag anstränga mig lite. Sparrisplantorna från Bredavik satte jag i den enda lediga lådan förra året. (Den andra från tulpanerna sett.) Sparris mår inte bra av att flyttas runt, så även om det var ett dumt ställe (björkdungen i grannens hage drar vatten och skuggar lite för mycket) har jag bestämt mig för att låta dem stå kvar. Sparrisar ska inte skördas de första åren för att de ska kunna etableras ordentligt, så det känns lite surt att se dessa godingar stå i lådan utan att kunna skörda. Ett år till bara, sedan så! Kryddhjulet har fyllts på med fasters gåvor. I krukor på annat håll driver jag upp andra örter som ska i lite senare i sommar. Gräslöken som står där ska också bytas ut mot fräscha plantor som står i verandan tills de vuxit till sig lite.
Jag måste ju passa på och visa hur långt brorsan kommit med sitt hus! Det är så spännande att följa bygget… Gaveltakstolen restes med en hjälp av en sinnrik anordning, grannen Bosse och Ingenjören. Japp, det gick helt enligt planerna, och brorsan är nog lite stolt över att inga kranar eller andra maskiner var inblandade.
Det sista jag gjorde innan jag gick in var att plocka in en ny tulpantrio och lite annat skröfs. Ljuvligt vackert i allt det skira, så härligt att mötas av detta på morgonkvisten.
Sedan måste jag ju fnissa åt detta. Varje kväll tvättar jag av ansiktet. Igår tog jag snabbvägen, nämligen Biodermas micellärvatten på en bomullsrondell. Jag fick snabbt överge den idén och dra till med en rejäl tvätt, för så här såg det ut efter en avsvepning. Att storstäda och gräva i torr jord kostar på! Ibland känns det extra lyxigt att ha tillgångar till moderniteter som duschar och vattenklosetter… Den mänskliga kroppen har förmåga att hålla sig okej ren med bara små hjälper, men tanken på att lägga skit i lager på lager är faktiskt inte särskilt tilltalande för mig. Med det hälsar jag over and out.
Somligt följer samma mönster, om och om och om igen. Årstider, födelsedagar, skolåret, den kvinnliga menscykeln, dammlager, perenner – så länge vi lever kommer det att finnas sådant som vi känner igen eftersom vi upplevt det förut. Så fort våren närmar sig börjar jag scanna vårlistan och scanningen går obemärkt in i förverkligandet. Årets sådd ska planeras, jord ska beredas, fönster ska putsas, verandan ska byta skepnad från stökigt kylskåp/lagerlokal till trevligt växthus/sommarrum… Just det senare ägnade jag mig åt igår. I år var oredan värre än vanligt, dock inte riktigt lika illa som på den här bilden. Här hade jag börjat utstädningen från resten av huset i ett litet mellansteg där det bara var att ösa på med grejer på den redan existerande högen.
Här började man se formen på verandan igen! I år hoppas jag att allt blir klart. Det behöver bara bli lite varmare så jag kan måla väggar och tak och så ska det till lite lister. Maken har lovat att bygga en förvaringsbänk i vinkel, något som både kommer att ge efterfrågad möjlighet att ha grejer här utan att det ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig och sittplatser. Det här är ju ändå det mysigaste rummet i hela huset ungefär från och med nu!
Det är jobbigt att knäskura trägolv, men otroligt tillfredsställande. Det är viktigt att ha kallt vatten. Jag blandade 2,5 dl av Gysinge linoljesåpa i 5 liter vatten, men Gysinge själva rekommenderar 1 dl till 5 liter vatten. Hoppsan, påminnelse om att kontrollera källan i alla möjliga olika situationer…
Titta så härligt rent och underbart mjukt golvet var nu i morse, och så gott det luktar! Ja, jag vet att du inte kan se eller känna något, men du får tro på mitt ord. Vi hade fått ett par fula vattenfläckar som inte gick bort, men överlag blev det så mycket bättre än det var! Jag skulle vilja gå omkring barfota på golvet hela dagen bara för att njuta av känslan, så härligt är det. Den maskinvävda trasmattan som vi har haft här är inte särskilt fin och efter senaste årets slitage är den både solblekt och fläckig. Det är svindyrt att kemtvätta mattor, så det får nog bli någon annan lösning. Nu ska jag bara ta hand om fönster och den märkliga figurparaden, men det får bli en annan dag.
Efter gårdagens jobb och sortering av allt som skulle slängas eller sorteras in på rätt ställe kände jag mig lagom mör. Jag är dock så tacksam över att ha orken (inte självklart för mig) och citatet på verandaväggen känns mer aktuellt än någonsin: ”Låt mig verka medan dagen brinner”. (Citat Ruth Milles.)
Idag vaknade jag inte förrän 7.30. Sent för att vara jag, särskilt som att det såg ut så här utanför sovrumsfönstret. Skimrande frost överallt, glitter och solkatter, dimhöljda hagar och konstfullt dekorerade purjolökar. Inte ens jag orkar bekymra mig över hur gräsmattan ska kunna bli slät och trevlig att gå på igen. Varför oroa sig över sådant när världen bjuder på gratis show?
Ankorna rymde och jag har bara hittat Pim. Efterlysning i Sturkö/Tjurkös bortsprungna djur-forum ligger ute. Vi har mycket räv här ute, så min förhoppning är att de bara ruggar någonstans i vassen och att vi hittar dem snart. Själva eller med hjälp från andra.
Detta är vad vi har kvar av årets vinterpurjo. Det har gått lika bra i år som förra året att låta den stå kvar i landet. Senast i förrgår skördade jag två stycken och åt ugnsrostade med egna morötter och egen potatis. Jag ger inte upp mitt liv som bondmora så lätt. Det finns mycket övrigt att önska och vid det här laget funderar jag nästan på att sluta följa odlarforum för att våga lita på min egen magkänsla. Jag har lärt mig så mycket teoretiskt och behöver lita på att denna kunskap bär. När folk börjar sätta chili i januari kan jag tänka ”har prövat det flera gånger och det blir inte bra, inget blir bättre av att jag testar igen eftersom mitt sätt genererat en alldeles lagom skörd för oss”.
Något som verkligen gett odlandet ett lyft är makens inhägnad av trädgårdslandet. Senast i morse sprang det ett par rådjur över tomten. De kan springa och hoppa och äta här hur mycket de vill nu, det som växer där inne kommer de inte åt. Det känns bra att fasanerna, ekorren, fåglarna, grävlingarna, rådjuren och allt vad det är känner sig hemma hos oss. Mössen är nästan okej, råttorna ber jag vänligt dra sig någon annanstans. Aldrig igen vill jag höra en råtta gnaga bakom diskbänken i köket.
Det blåser ofta rätt rejält här och när det händer flyger och far grejer. Med det i åtanke räcker det inte att hänga upp kransar lite fint i ett rött sidenband eller liknande. Maken har satt häftstift mitt uppe på båda dörrarna och dessutom sitter det ett både till vänster och höger på ”sidorna” på varje dörr. De är ordentligt intryckta så det inte påverkar då man stänger. När han hängde upp kransarna förra året använde han tjock ståltråd. De satt som berget, men det var inte fint. I år använde han något slags jutetråd vilket jag tycker funkar bättre, men nästa gång blir det nog någon kraftig och genomskinlig nylontråd som får uppgiften att hålla kvar dessa dekorationer. Jag har aldrig sett något enda inredningsreportage med montering av liknande slag, men i den situationen är man väl mest ute efter fina bilder.
Vilken stil har du där hemma? Sparsmakad? Anspråkslös? Modern? Eklektisk? Tidsenlig? Häromdagen tyckte jag att det mest såg tantigt ut här hemma. Hemtrevligt, men tantigt. Jag hade med all säkerhet protesterat högt om jag som femtonåring hade presenterats för mitt eget hem och fått veta att det var jag som bodde här. På den tiden ville jag att allt skulle vara vitt och mycket minimalistiskt. Inte en volang, inte en pastell, inte något hemvävt fick uppehålla sig i min närhet. Nu höll jag ju på med en massa olika hantverk, allt från att virka och sticka till att sy, väva och brodera, så detta genererade naturligtvis en hel del inredningsdetaljer som jag sedan inte ville använda själv. Något jag är lite ledsen över är att jag faktiskt vävde en fantastisk pläd som jag dessvärre tvättade själv i ullprogrammet i en maskin med resultatet att den filtade sig och krympte. Den hade jag nog kunnat tänka mig att använda varje dag fram tills nu annars.
Snättringe, 70-talshus. IKEA:s Stockholmsserie och Billybokhylla i björk. Ca 2011. Makens mormor Brittas matta. Mattan har vi i vardagsrummet nu också, flera av kuddfodralen ligger i lådan med kuddfodral. Våra Billyhyllor tror jag såldes innan vi flyttade till USA. Där köpte vi likadana, men med glasdörrar. Dessa åkte hem med oss i containrar och hamnade sedan hos svärfar.
Ibland är det bra att ta sig tid till att verkligen se vad man omger sig med och vad som finns i gömmorna. Det är roligt att rotera detaljer. Sådant jag är trött på idag kanske känns roligt och ”nytt” om tre år igen. Å andra sidan är det inte många som har ett förråd där allt står synligt och lättillgängligt för inspektion. Våra grejer och prylar står mest i ladan, men textilierna har vi i plastbackar här inne, och en del garderober och lådor. Du som brukar läsa här vet att jag kör mina utrensningar med jämna mellanrum. Jag har insett att jag alltid gör mig av med något som jag sedan saknar, men det är en bra övning i att inte lägga för mycket känslor i prylar. Jag tänker mycket på det nu när jag förbereder julklappar t ex. Trots att jag gillar att få överraska inser jag att det är bättre att ge folk det de behöver och vill ha än att försöka hitta på något som kanske, men kanske inte, går hem.
Orem, Utah, arkitektritat 70-talshus på drygt 300 kvadrat. 2016, IKEA:s Stockholmsserie funkade här även om möblerna hade köpts på IKEA i Draper. Just soffan köptes billigt i fyndhörnan. Den står nu i vårt allrum på övervåningen, soffbordet står i brorsans sommarhus, vi har en fåtölj i vardagsrummet och sonen har tagit över den andra. Lampan såldes i USA. Påskdetaljerna åker fortfarande fram varje år och tavlan från vår gode konstnärsvän hänger i vardagsrummet.
Vissa saker vi har omgett oss med genom åren har slitits ut eller gått sönder och har inte varit värda att laga. Annat har fått nytt liv, eller så har vi tagit oss an andras avpolletterade saker för att ge dem en ny chans. Det är härligt att det kan vara så tycker jag!
Gröna soffan på övervåningen i vårt hem här på Sturkö. Huset byggdes i början av 1900-talet och har renoverats genomgående sedan 2016 med målet att behålla charmen.Jag fick ljusstaken i 40-årspresent av min fina vän som några år senare gick bort i cancer. Den har kompletterats med en ”julgransstam” och påminner mig hela december om V och det vi hade tillsammans. Nostalgi av vikt och värde. Den mönstrade kudden var ett broderi som jag köpte på Tradera och gav nytt liv. Även Gocken Jobs-tavlan (en stor favorit) köpte jag på Tradera för en billig slant. (Säsongsbetonade prylar införskaffas förslagsvis på helt fel tid om man vill spara pengar.)
Nu ska jag lördagsjula och ikväll är det dags för kyrkokonsert. Det hade varit kul att höra hur du förhåller dig till inredning, prylar och vad som sparas och inte.
