Trots tekniken som strular på olika ställen här hemma är jag väldigt tacksam över allt som funkar som det ska och alla hjälpmedel vi kan ta till i olika skeden. Jag diskar dessutom för hand mycket hellre än jag tvättar nere i sjön. När jag var yngre och diskade hemma (Far VÄGRADE diskmaskin och familjen tvingades två grannens avlagda då de renoverade köket efter att jag hade flyttat hemifrån) var det av plikt. Sällan särskilt ”roligt” eller njutbart. Idag är det annorlunda. Jag vet när en tvättsvamp funkar bättre än en diskborste, jag vet om ett kärl behöver stå i vattenbad för att det ska vara värt att tackla de inbrända resterna och jag tar till Svinto om det behövs. Jag har numera förmågan att diska i något slags meditativt tillstånd, men trots det längtar jag tills diskmaskinen funkar igen.

Igår eftermiddag ringde en kille från Linjebud och sa att han skulle komma med vår nya kylfrys till Bredavik ”om en halvtimme”. Jag tog mig dit och såg till min glädje att även brorsan var på plats. (Hans hus ska få fiber, så han skulle gräva upp sista sträckan till sitt hus och dessutom var det gräsklippningsdags.) Leveranskillen erbjöd sig att hjälpa till att lyfta in skåpet, något som annars kostar mycket extra, och jag fick uppgiften att dokumentera den stora händelsen. Jag vet inte om brorsan verkligen tycker att jag är så klen, men han är väldigt omtänksam. Och ja, jag vet att huset behöver målas om. Det behöver både det ena och det andra, men allt har sin tid.

Det nystädade köket matchade det nya skåpet! Jag gillar att det inte har några löstagbara handtag som kan gå sönder. Det förra som slängdes då vi hade städdag har varit utan handtag sedan det var bara några månader gammalt och dessutom har det byggts upp stora isblock över den bakre väggen och krävt flera avfrostningar per säsong. Så har det varit i flera år och detta har förstört mycket mat som frusit sönder och jag gissar att det också inneburit att elkostnaderna blivit onödigt höga.

Man skulle kunna tänka sig att det är mössen som varit framme, men icke. Däremot vill jag hylla dammsugaren (jo, jag ställde om till ”parkettläge” innan jag verkligen började dammsuga) som i kampen mot frigolitresterna var en riktig hjälte! Vid tillfällen liknande det här är det en fröjd att städa. Svisch, svisch, så är allt borta… Jag lämnade alla nytvättade och nystädade textilier, men satte dem inte på plats. Trädgårdslandet och det vackra vädret kallade.

Innan jag åkte hem gick jag dock igenom vår gamla Saab. Vi var på väg att skrota den då en vän till oss sa att han kunde fixa felet och gärna tog hand om den. Visst fick han det. Han kunde få till lite extra körtid, men nu har bilen länge stått i Bredavik, obrukbar, och det är dags att säga adjö på riktigt. Det visade sig att bilen inte hade tömts innan O tog över den, så nu plockade jag med mig alla våra cd-skivor, pennor, isskrapor och annat användbart som inte passar i en skrot. Jag kände mig faktiskt väldigt vemodig då jag satt här vid ratten och tänkte tillbaka på alla fina stunder jag haft med den. Tänk ändå att jag under en tid i livet var så haj på att skriva slogans att jag vann en ny bil! Det känns otroligt främmande idag då jag knappt får ihop ett rim under pistolhot. Eller nja, det var kanske en överdrift. Den sortens texter har jag dock inte längre särskilt stor användning för.

Från det ena till det andra, så här såg det ut utanför dörren i Bredavik igår! Försommartecken av det klassiska slaget, men visst är det väldigt tidigt? Särskilt med tanke på hur kallt det varit länge nu. Jag gissar att torkan har drivit på mycket? Våren 2018 var också jättetorr och det regnade faktiskt inte på flera månader. SMHI lovar regn igen redan om några dagar här, så jag hoppas inte att den torkan upprepar sig. Inte ens kommunalt vatten hjälper om det råder bevattningsförbud… Än så länge klarar jag vårt husbehov med vattnet i brunnarna. När jag hade tagit mig hem gick jag omkring och fnulade i trädgårdslandet medan jag pratade med min goda vän. Trevligt sällskap, trevlig sysselsättning. Än så länge känns vattnandet rätt rogivande ändå. Efter några veckor brukar det kännas lite mer uttjatat… Dessutom måste jag börja vattna om morgnarna, sniglarna börjar ta över här! Urk. Pim, kan du inte göra ditt jobb?!