Idag vaknade jag inte förrän 7.30. Sent för att vara jag, särskilt som att det såg ut så här utanför sovrumsfönstret. Skimrande frost överallt, glitter och solkatter, dimhöljda hagar och konstfullt dekorerade purjolökar. Inte ens jag orkar bekymra mig över hur gräsmattan ska kunna bli slät och trevlig att gå på igen. Varför oroa sig över sådant när världen bjuder på gratis show?

Ankorna rymde och jag har bara hittat Pim. Efterlysning i Sturkö/Tjurkös bortsprungna djur-forum ligger ute. Vi har mycket räv här ute, så min förhoppning är att de bara ruggar någonstans i vassen och att vi hittar dem snart. Själva eller med hjälp från andra.

Detta är vad vi har kvar av årets vinterpurjo. Det har gått lika bra i år som förra året att låta den stå kvar i landet. Senast i förrgår skördade jag två stycken och åt ugnsrostade med egna morötter och egen potatis. Jag ger inte upp mitt liv som bondmora så lätt. Det finns mycket övrigt att önska och vid det här laget funderar jag nästan på att sluta följa odlarforum för att våga lita på min egen magkänsla. Jag har lärt mig så mycket teoretiskt och behöver lita på att denna kunskap bär. När folk börjar sätta chili i januari kan jag tänka ”har prövat det flera gånger och det blir inte bra, inget blir bättre av att jag testar igen eftersom mitt sätt genererat en alldeles lagom skörd för oss”.

Något som verkligen gett odlandet ett lyft är makens inhägnad av trädgårdslandet. Senast i morse sprang det ett par rådjur över tomten. De kan springa och hoppa och äta här hur mycket de vill nu, det som växer där inne kommer de inte åt. Det känns bra att fasanerna, ekorren, fåglarna, grävlingarna, rådjuren och allt vad det är känner sig hemma hos oss. Mössen är nästan okej, råttorna ber jag vänligt dra sig någon annanstans. Aldrig igen vill jag höra en råtta gnaga bakom diskbänken i köket.