I fredags fick vår utbytesstudent träffa sin familj för första gången sedan i augusti! Så många olika känslor dansade omkring här hemma på torsdagkvällen. Glädje över ett fantastiskt utbytesår, längtan efter familjen, sorg över att behöva åka härifrån, oro över hur det skulle kännas att träffa familjen igen… Familjen blev så fint mottagen på skolan av M:s mentor. De fick sitta på läktaren och titta på elevernas studentavslutning och stipendieutdelning, de fick en rundtur och så fick de vara med på M:s klassavslutning. Där blev det många tårar, fina gåvor och lovord från höger och vänster. Jag har sett utbytesstudenter som inte fullt ut utnyttjat sin tid på plats, men det har i sanning vår tjej gjort! Hon har så många nya erfarenheter att ta med sig, en massa vänner och dessutom ett helt nytt språk. Full pott skulle jag säga!

Igår kom så hela familjen hem till oss för middag och uppvisning av Sturkö. Alla i familjen kan engelska, men är inte helt bekväma med språket. Därför pratade vi tyska precis hela tiden och så småningom var det som att mina gamla tyskkunskaper kom ut i ljuset! Jag kände mig mer och mer bekväm och tog tacksamt emot konstiga ord som min hjärna serverade mig med. (Jag fick ju öva redan i pingsthelgen då min extrasyrra och hennes barn var här. Det verkar som att de dagarna hade snurrat igång systemet.) Tänk ändå hur märkligt det är med hjärnans kapacitet och plasticitet, att jag kan komma ihåg saker som inte kommit fram i ljuset mer än då och då de senaste åren. Jag fick lust på mera!

Vi promenerade ut till Östersjön och gästerna oh:ade och ah:ade över skönheten som kvällen bjöd på. Pappa i familjen sa ”den här dagen kommer jag alltid att komma ihåg, det är så vackert så det nästan är svårt att ta in”. Lillebror tränar handboll fem dagar i veckan och planerar för ett liv som handbollsproffs, så han sågs kasta grejer långt ut i vattnet. Med tanke på att han planerar att köpa huset som min bror håller på att bygga med sin stora handbollslön är det bäst att han fortsätter kasta! P, du har lite tid på dig att göra huset klart, för E är bara tolv år än så länge. Extradottern bor kvar här tills imorgon bitti då hennes familj hämtar hennes grejer och kör henne hem till en kompis då hon blir kvar i Sverige i ett par veckor till. Jag tror mig veta att det blir stort gråtkalas på stationen då det är dags för hemfärd. Det är kostnaden man får betala för ett riktigt bra år som utbytesstudent.