Den här tiden på året ägnar många åt eftertanke. De som har gått före har sin plats i vardag och helg, på olika sätt och olika mycket, men till allhelgona får de flesta lite extra uppmärksamhet. Jag brukar ta en tur upp till Klackamåla där vi spred Fars aska. På lördag ska det bli dåligt väder, så när det fanns en stund över och två av syskonen var där uppe och röjde passade jag också på i den vackra höstsolen.

Syrran följde med en sväng upp till kullen (hon hade redan varit där med vår bror). Skogen luktade gott. Förmultnande löv, svamp, mossa och jord. Det är en doft som för mig är trygg och varm. Hösten må vara slutet på en period, men förmultningen ger förutsättningar för ny näring och liv till frön som redan ligger på plats och rotsystem som har fått en stunds vila.

Allhelgonatraditionen är att ta med ringblommor som kommer från fröer som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från blommor som kommer från fröer som Far satte 2016. Jag hoppas kunna fortsätta traditionen länge, länge. Rosenskära och jätteverbena fortsätter att blomma i riklig prakt. Vi har haft en varm höst och frosten tog lyckligtvis inte kål på dem.

De har äntligen varit här och hämtat flisved som legat i stora staplar på flera ställen och det öppnade upp och gav en helt ny känsla! Farfars föräldrahem, så fint att förfallet inte har fått fortsätta. Lite i taget händer det grejer där, det får ta sin tid. Det är viktigt att vårda ett hus. Den här gården har inte helt lämnats åt slumpen de senaste decennierna, men nog var det kritiskt läge då de här två och deras familjer tog över. Jag är glad över de förbättringar som redan skett och ser fram emot nytt liv i det gamla skrället.