Jag kunde inte ha sagt det bättre själv idag. Minus kaffet då då, men jag köpte smör för 39,90 kr/halvkilo. Det var en bra ersättning.
De fågelsådda solrosorna gör mig lycklig, så in i bängen lycklig. Nästa år får det bli solrosfält igen.
Nu är vi igång med tomatsallad-varje-dag-tiden. Tack! Så lyxigt det känns att kunna äta dessa godisbitar.
Målandet fortsätter. Min rygg protesterar ljudligt, men vem bryr sig?! Inte jag iallafall. Det här blir ett sådant lyft att jag knappt kan tro mina ögon! Tack!
Äldsta dottern i full färd med att skörda årets persilja. Fröerna fick jag av vår vän i Bredavik, något som gjorde den här skörden extra rolig! Jag har aldrig haft någon liknande framgång med denna gröda. Persilja är en tvåårig kryddväxt. Nästa år kommer det att växa upp ny järnboost här i lådan och vi får komma ihåg att skörda innan den går i blom.
Det blev en hel soppåse att ta in i köket! Jag samlade ihop buketter, sköljde och torkade noggrant i kökshandduk innan det var dags att klippa den yttersta, krusiga delen i rätt små bitar.
Till slut var hela ugnsformen av lagom storlek full. Då packade jag den klippta persiljan i små ziplockpåsar och märkte upp dem med ört och år. Slutligen pressade jag ut så mycket luft som möjligt och stoppade påsarna i frysen. Nu har vi tillgång till det smarriga, gröna guldet under hela vinterhalvåret. Halleluja!
Yngsta dottern är hemma på semester den här veckan. Jag tyckte att ”rester” skulle passa bra till kvällsmat, men det blev trädgårdsrensning istället. Och har du inte testat kanderade valnötter så tycker jag du ska göra det. Rosta valnötter i lite olja, strö över lite salt och lite mer socker och värm allt till sockret blivit ljusbrunt och smält. Häll upp på bakplåtspapper och låt svalna.
Igår var det Sveriges nationaldag. I år tittade jag på flaggan med extra stor värme. Jag är glad att vi landade här. Jag är glad att jag inte saknar Orem, att det blev så bra till slut, att Uttorp har blivit mitt eget lilla paradis.
Hundkäxen smular så fort man sätter dem i vas, men det gör ingenting. Det tillhör. Ängens blommor och så några eftersläpande anemoner fick fylla den där vasen som har så mycket nostalgi förknippad med sig. Den är verkligen barndom för mig, men även för mina syskon. Under mina superminimalistiska tonår tyckte jag den var ful, men nu kan jag inte ens framtvinga lite av den känslan. Den är bara vacker och glad!
Paprika och chili har kanske inte hunnit så långt än, men det finns knoppar på flera av dem. Nu har de fått flytta in i förra årets fyndväxthus. Det håller åtminstone i år också. Mer kan man inte förvänta sig av 250 kronor tänker jag. Placeringen känns lite avig, men här är det lätt att vattna och det står inte i vägen.
Så här blev kryddhjulet till slut! Jag är så nöjd, så nöjd! Tror det blir jättefint. Min extrasyrra sa att det blir lätt för maken att hitta hem då han flyger med detta ”fornminne” i trädgården, haha. Det ser onekligen lite hedniskt ut, ett monument från en svunnen tid. Det mest svunna i det är dock att Ölandssten varit superute i trädgårdsdesign under lång tid, men jag älskar det. Vi hade röda plattor i barndomshemmets trädgård. Så fint! Tror alla som hade det på 70-talet bytt ut sina mot betongsten vid det här laget, eller åtminstone mot något gråaktigt istället. Det jag vet är iallafall att vissa av dessa stenar aldrig användes, utan låg i en hög i trädgården hos de som skänkte bort dem, medan ett gäng var kantsten mot grannen. Eftersom grannen ska byta sina plattor till betongsten bestämde de sig för att köra en helhetlig grej, grannar emellan. Betongsten hela vägen alltså! Så kan det bli. Och så här blev det hos oss.
Efter nästan en vecka i Nynäshamn såg det ut ungefär såhär i de mest nyplanterade lådorna i trädgårdslandet. Oj, vad värmen hade gett växtkraft, kanske allra mest till svinmållan… I går försökte jag lyda min fysioterapeutsvåger och satt på rumpa och på knä medan jag i omgångar rensade mig igenom tio odlarlådor. Vissa var i betydligt bättre skick än denna, men det tog ändå sin lilla tid. När jag kom in vid 21-tiden konstaterade jag att jag verkligen tycker att det här är roligt, men att det tar en faslig tid. Å andra sidan vet jag att den tid jag lägger ner på att rensa NU ger tusenfalt tillbaka. Vanliga gräs och ogräs blir så mycket jobbigare att hantera om de får börja ta plats och dessutom tar de näring från mat och blommor som vi vill ska frodas.
Nu har vi fått tillbaka grästrimmern, så i detta nu håller maken på att göra fint runt odlarlådorna i trädgårdslandet. I lök-dill-och-morotslådan ser det ut såhär. Man ser var fåglarna har varit och rotat, men så får det vara. Dillen till höger är lite mer bredsådd och får ta mer utrymme, men till vänster ser du morötter som sitter alldeles för tätt. Jag väntar lite med att gallra så jag inte får upp allt på en gång.
Längst har spenaten kommit. Sonen som kom med hem från Stockholm är glad och längtar tills den har vuxit ännu lite mer.
På köksbordet har vi haft allt det försådda som står kvar inomhus. Allt är rangligt trots extraljus i ”gästskrubbsväxthuset”, men det lever! Ska se om jag får i det mesta de närmaste dagarna. Det är så roligt att fortfarande hoppas på att det blir lite skörd trots att vi vet att det här året egentligen bjuder på jord som inte är färdig. Vi har tidningspapper och häckrens i lådorna, plus annan utfyllnad. Påfyllning av kogödsel verkar räcka åtminstone en bit och jag har varit duktig på att vattna. Vi får väl se hur långt det räcker! Nu är det dags att plantera om tomat, chili och paprika, så det finns att göra i många timmar framåt. Lev väl! Jag hoppas du finner njutning i livet på ditt sätt.
I väntan på att allt ska komma upp och med lite skräckblandad förtjusning över att bo såhär och ens kunna drömma om blomsterprakt och stora skördar känns varje dag spännande ur ett planttantsperspektiv. De senaste veckorna har det jordförbättrats, klippts gräs till täckmaterial, satts små embryon till kommande matexplosioner och spritts ut fröer (ofta alldeles för tätt, jag har en benägenhet att INTE följa instruktionerna av olika anledningar). Varje år är det några arter som mår bra och frodas och andra som förgås av något outgrundligt skäl. Ofta är det brist på vatten som är det stora problemet för oss. Vi har kommunalt vatten i huset, men vattnar blommor och trädgårdsland med eget brunnsvatten. Vi bor på en ö som ständigt har brist på vatten (om man inte har djupborrad brunn). Så har det varit så länge jag haft en anknytning till Sturkö.
I helgen tog maken tag i de gigantiska resterna av murgröna som växt in i nätet som sitter på stenmuren. (Varför det sitter där vet jag inte, men kanske skulle det stoppa hönsen från att hoppa över till grannen?) Jag lade ut lite sten för att markera något slags framkant. Fortsättning följer, för det behövs något grässtopp och nedgrävning av stenarna för att det ska bli riktigt fint. Det finns inga antydningar till att dahliorna vaknat till liv än, men det brukar inte dröja så länge efter att de fått komma ut i jorden. Kanske blir det annorlunda denna kalla vår? Längst bort i bild ser du slutet på det som nu är den nyaste rabatten. Jorden där är mest murgrönerötter, häckrötter, nässlor och sten. Maken har påbörjat projektet att frigöra jorden, men jag vet inte om det är ett hopplöst projekt.
För några veckor sedan gick vi i den uppgrävda gräsmattan på baksidan och min syster sa: ”jag tror att man kan äta de där” om några lökluktande ”grässtrån”. Dessa har fortsatt växa och ta mer plats. Igår grävde jag ett dike längs rådjursstängslet, på insidan, där jag ska kogödsla och sätta ner luktärterna någon gång under veckan. Mitt bland allt gräs växte även de här lökarna och jag fick skicka en bild till min artkunniga faster för bedömning. Skulle det kunna vara kajplök som växer så rikligt här i gräset? Jo, men visst var det så! Faster kallar detta skogslök, men på Gotland är namnet alltså kajp. Man ska egentligen vrida av/klippa ovanför löken för att behålla och utöka sitt bestånd, men dessa grävde jag alltså bort. Skogslök växer fritt i södra Sverige, men är inte särskilt vanlig. Hittas gärna i gamla trädgårdar i närheten av träd och i gräs som inte fått den vanliga tuktningen och i mullrik jord. Med både skogslök och kirskål i riklig mängd känner jag mig rikt välsignad! Varför jobba emot naturen liksom?
Igår fick jag ett helt gäng unga pelargoner av min snälla granne. Hon vinterförvarar alltid sina pelargoner inomhus, vilket betyder att hon inte förlorat sina genom ihjälfrysning. Däremot stod hennes fantastiska Bob Hall ute på glasverandan i vintras då även mina frös ihjäl i köket i Bredavik. Det är en av de få specialarna som överlevde hos mig. Den har vuxit lite försiktigt, men så fort den tagit sig ordentligt ska jag toppa den till gåvogivaren. Jag erbjöd fri tillgång till tulpanlandet, men hon sa att hon hellre njuter av färgprakten på avstånd. Det resonemanget klingar inte hos mig. Jag fortsätter njuta också inomhus!
”Hur många gånger har du tagit kort på ditt tulpanland nu?” frågade maken igår. Tja, inte särskilt många, faktiskt. Jag njuter mest och har delat ut till några som varit här eller som jag varit hos. Tanken är ju att det här ska vara en enda stor bukett på lök, att jag faktiskt har lov att plocka precis hur många jag vill. Det blir naturligtvis lite svårare när det ser ut såhär, det ska jag inte sticka under stol med. Jag njuter!
Promenaden till fiskdammen bjuder på vitsippsglädje. Det är roligt att ha flera vackra promenader att välja på och dessutom märker jag förändringar i naturen bättre om det dröjer några dagar mellan besöken. Igår hjälpte jag till på en svensklektion via Zoom. Jag satt på den här stenmuren och lät amerikanerna uppleva den underbara svenska naturen som en extra krydda till själva språket.
Fiskdammen, men inte en guldfisk så långt mina gamla ögon kunde nå. De kanske behöver mutas med något gott. Vi får ta med det äckliga, glutenfria knäckebrödet nästa gång! (Gick ut i april och är segt och smaklöst, inte knäckigt någonstans.) De känner nog ingen skillnad.
Här förberedde jag en odlingslåda till gurka och pumpa igår. Jag vände på grässvålen och grävde samtidigt ner hästgödsel och sandjord från en hög i trädgården. På med ett tjockt lager gräs, packat. Jag tänker sedan lägga i högar med kogödsel och sätta pumpa och gurka rätt i.
Daggkåpan ska inte vara kvar och gräset runt omkring ska röjas. I lådan till vänster ser du längst upp hur det blir om man inte ser till att stoppa gräset att växa in utifrån. Jaja, det får vi ta hand om sedan. Just i den lådan har det gröngödslats, så det kommer ändå att växa fullt med klöver och vad-det-nu-var-i-fröpåsen.
Slutligen måste jag slå ett slag för den förhatliga nässlan. Jobbig som sjutton, men fantastisk som gödning och jättegod att äta. Se bara till att ha långärmat och handskar då du plockar och skölj noggrant så tar kokningen och stavmixern hand om resten.
Mmmmm… Nässelsoppa redd med lite grädde och pocherat ägg. (Använd så färska ägg som möjligt, knäck i kopp. Vattnet ska stå ca 5 cm högt i en ganska vid kastrull och innehålla 2 tsk salt och 1/2 tsk vit vinäger per liter vatten. Koka upp och sänk värmen innan du låter äggen glida ner i det sjudande vattnet. Koka i 3-4 minuter.)
Triggervarning! Långt och tråkigt inlägg för alla som inte är odlingsintresserade. Idag vaknade jag trött men mycket nöjd. Jag är så tacksam för att helgen bjöd på exakt rätt balans av härligt utejobbarväder och regn. Fröerna älskar att jorden är fuktig och grunden är svår att få till med vattenkanna. Nu är iallafall tio av de sexton låder maken byggde ihop förra året preppade. De är 90×360 cm stora, ett mått som bestämdes efter att vi hade sökt efter de ultimata måtten på det generösa internetet och vi hade testat lite olika alternativ med tänkta lådor på friland. I en låda på 90 cm bredd kan man nå mitten utan att bryta av sig ryggen, det går att odla också rätt bra med potatis i den (det funkar kanske egentligen bättre med potatis på friland) och den är lagom lång att hantera utan att behöva springa benen av sig för att komma runt. Egentligen hade jag bara tänkt jordförbättra sju av lådorna i år, men det slutade inte riktigt så. Här är den nya planen:
Potatis, tre lådor Lök, morötter, dill, två lådor Olika salladssorter, rädisor, spenat och ätbara blommor, en låda Gröngödsling, tre lådor Jordgubbar och smultron, en låda Palsternacka, rotselleri, squash, pumpa, sockerärter, bönor och gurka fördelat på de sista sex lådorna
Jag har såklart i vanlig ordning förodlat alldeles för många av de plantor som tar en massa näring och plats i anspråk, men det får lösa sig när det är dags att plantera ut dem om några veckor. Min bror har mycket rabarber i sin trädgård, en växt som är tacksam att föryngra genom att ta rotbitar vilket min syster gjorde åt oss förra året. Nu har sålunda utrymmet vid avloppsbrunnen fått både en vinbärsbuske (makens femtioårspresent) och tre rabarberplantor. Det kommer inte att vara dags att skörda något av detta i år eftersom alla plantor fått sina permanenta platser i vår. Hallonen har fått mer näring och verkar ha bestämt sig för att inte alldeles ge upp hoppet (vilket nästan jag hade gjort). Det som är kvar att fixa är ett redskapsskjul med en mysig uteplats att sitta och njuta vid samt en liten örtagård. Tulpanhörnet hoppas jag ska kunna fungera som något annat under sommar och höst, men jag vet inte riktigt vad än.
Panoramabild över grundutseendet. Lådorna kommer alltså att byggas högre med tiden då vi hoppas att täckodlingen blir framgångsrik och vi bara kan fylla på med mer och mer jordmassa. Som du kanske ser finns det utrymme för tre plankor på höjden. Utrymmet längst fram i mitten ska rymma en pergola är det tänkt och det stora presenningsschabraket längst bort är ett experiment med eMB (hela gamla, lilla häcken som körts i kompostkvarn) som sägs bryta ner trärester till mull skyndsamt, ungefär som bokashin funkar. Gräset som ser lite ovårdat ut ska få sig en omgång med grästrimmern, men den behöver lämnas in till cykelverkstaden här på ön för lite omtanke först.
För att hålla reda på vad som sätts i vilka lådor utgår jag från väderstrecken. Detta är alltså lådan längst upp i nordöstra hörnet. I odlingsdagboken i Anteckningar-appen på telefonen skriver jag allt som görs både i trädgård och trädgårdsland efter datum och allt kompletteras med bilder liknande denna för att jag ska kunna komma ihåg bättre. (Fina små skyltar i trä eller plast försvinner i jorden och mitt minne är lika gott som kort, vis av erfarenhet.) De smått oläsbara krumelurerna här visar alltså att jag satt en rad med rosa lök och silverlök, en rad vintermorötter, en rad gul lök (Stuttgarter Riesen), en rad dill (två sorter) och en rad rödlök (som var i lite dåligt skick, viktigt att dokumentera för att påminna mig om de kanske inte blir så fina).
Slutligen är det viktigt att ge oss möjlighet till blomsterprakt också! Här vid nedre muren som agerat dahlia- och ettårsrabatt sedan 2017 ska det rensas upp lite. Sedan hoppas jag att de fina jordärtskockorna som jag satte i höstas kommer upp och att alla de blandade fröerna trivs så vi kan fortsätta plocka fina buketter hela säsongen. Längst ner vid den färdigställde delen av muren satte jag ett gäng överblivna dahliaknölar som var fina, men lite små. (Jag har ingen aning om vilka sorter de är, kanske är alla Sven-Erikdahlior? Jag misstänker dock att det kan vara lite andra sorter också.) Jag blandade i lite gödsel i jorden för att de skulle bli extra glada, annars vet jag redan att denna jord passar dem perfekt. Nu hoppas vi bara att det blir lika bra vid den andra stenmuren där de flesta dahliorna fått plats i år.
Ja, det om detta! Nu börjar den nya veckan och det sägs att vi ska få kanonväder! Jag är beredd att behöva vattna varje dag för att allt jobb inte ska vara ogjort. Må årets odlande slå väl ut!
Nu befinner vi oss i den period som inbjuder till precis hur mycket jobb som helst utomhus. Listan på jobb som ska utföras är oändligt lång, men eftersom det är i början av säsongen känns det okej. Att vara planttant inbjuder till mycket förväntan, hopp och annat positivt, men frustration och oro är även de en inte helt oviktig del av att ha tagit på sig denna persona. När jag läser igenom mina odlingsdagböcker från 2018 och framåt ser jag flera olika mönster, men det är ju också mycket som hänt som jag inte kunnat förutse eller som har haft med vädret att göra. Vädret kan jag helt enkelt inte styra, inte heller angrepp av olika slag. Det är bara att gilla läget och anpassa sig till hur det blir, något som jag vid det här laget är rätt okej med.
Sedan jag slutade följa Instagram till vardags har flera saker hänt. Jag stressas inte av andra dugliga planttanter eller gurus av olika slag. Det finns t.ex. ingen anledning för mig att förså tomater i januari eller sätta potatis i mars med hopp om att kunna triumfera med den allra första skörden. Jag blir inte inspirerad att införskaffa en massa omöjliga grödor eller blommor som ska vara ”speciella” (läs: med beteenden som en trilsk tvååring eller tonåring). Jag lägger tiden som jag har på mina egna odlingsförsök, inte på att känna mig oduglig/otillräcklig/lyckad i jämförelse med andras odlingar. Jag hoppar inte på tips som snarare stjälper än hjälper. (Positiva biverkningar.) Jag missar tips och trix som skulle kunna förbättra och förenkla mitt odlande. (Negativ biverkning.) Å andra sidan vänder jag mig nu mer ofta till mina fantastiska böcker som faktiskt innehåller en massa klokskap!
Gårdagen gav möjlighet till många avbockade poster i min imaginära att göra-lista. Precis som då man storstädar inne i ett hus blir det nästan mer rörigt då man dragit igång virvelvinden. Plantera om, diska ur, nya försådder, ”så länge”-placeringar… Nu är det stökigt både här och där. Värst är det i vår fina veranda. Usch! Jag städade jättefint där och nu ser det ut som att en planttantsuteliggare flyttat in… Mina stackars vitlökar som skulle ha satts i november har börjat gro i sina plastnät. Får väl stoppa i de klyftor som fortfarande har liv i sig och hoppas på mirakel. Förra året köpte jag ju en stor påse till 70% och fick stor skörd trots att jag satte dem på våren istället för på hösten, men jag satte dem långt tidigare än in i halva april. Jaja. Potatisarna ligger åtminstone på plats för att kunna komma igång lite innan de åker i jorden.
Alla krukväxter som var kvar har också fått lite kärlek. Roligast är att Vajlans Dr Westerlund har börjat ta sig ton och åtminstone visar att jag inte gett upp hoppet om ett vackert Dr Westerlund-träd! Sticklingen skickade jag till Skottland, så min syrra stympade den till ett gäng mindre bitar, gav dem lite rotboostpulver och nu hoppas vi på att hon får många fina plantor!
Jag glömmer alltid de här mellanveckorna som blir så stökiga. Kanske är det precis som med förlossningar? Man glömmer, för annars skulle det aldrig bli några fler barn gjorda. Det är bara att fortsätta, kämpa på, hoppas, gräva ut och gräva om, sätta, vattna, hoppas lite mer, slita och släpa, gödsla och rensa. Vinsterna blir många. Och inte bara när man nått målet och får skörda eller plocka sig en vacker blomsterbukett, utan medan man strävar. ”Vägen är målet” är inte helt flummigt ändå. Nu när pelargonerna står på köksbordet och väntar på att få flytta ut i verandan påminner jag mig om hur viktigt det är att inte tappa hoppet, inte ens då det ser nattsvart ut. Många av mina pelargoner kanske dog, men nu har jag sju starka och vackra exemplar och det ser till och med ut som att det finns ett litet öga på den åttonde som jag envist behållit trots att den inte tagit fart. Stammen är fast och jag ser inga tendenser till förruttnelse. Det är bara en ”late bloomer”, och sådana behöver bara lite svängrum och tid. Ibland behöver planttanter ta ett steg tillbaka och låta naturen ha sin gång.
Ps: Är det naturligt att sätta arton olika sorters luktärter om man inte heter Cecilia Wingård? Jaja, det var så många påsar jag hade i frysen. De flesta var kvar från förra året och resten köpte jag då vi var på luktärtssafari förra året. Jag är glad att vi åkte, för nu har CW flyttat och tänker inte anordna några fler luktärtssafaris. Hur som helst hoppas jag på lika stor framgång då det gäller framdrivningen av dessa skönheter. Jag kom igång lite sent med dem, men några veckor för sent är bättre än aldrig!
