Om jag ska kunna lära mina klienter omfamna begreppet acceptans måste jag kanske också förstå vad det innebär? Idag har en städfrisk besökare slängt mina insamlade frökapslar och maken har kapat mina vinrankor, luktärterna som skulle bli till egna fröer och klematisen som stod på samma länga. Brist i kommunikation och okunskap. Maken brukar säga ”Varför bli arg på en hund som kissar på ens nya, handsydda skor? Den fattar ju ändå ingenting, det är ingenting att bli upprörd över.” Varken besökaren eller maken fattade någonting gällande det som hände. Det finns andra fröer, andra plantor, nya tillfällen att försöka. Suck. Jaja, men nu blev det så.
13 % av USA:s vuxna befolkning har allvarliga problem med att klara av vardagliga uppgifter. Denna siffra är den högst rapporterade någonsin. Jag försöker läsa på, men blir inte klok på exakt vad det är som är så svårt att hantera och varför. 13 av hundra är det i alla fall som anser att de har allvarliga svårigheter att klara av det de behöver göra i vardagen. För mig låter det som galet många.
Svärsonens bror var ungdomsledare på ett läger för ett tag sedan och upplevde att väldigt många av tonåringarna hade olika typer av problematik som påverkade dem socialt eller gjorde att de behövde särskild hjälp. Han tyckte det var förvånande och lyfte det med någon som jobbar med specialundervisning. Denne hävdade att ungdomar inte har fler problem idag än förut, utan att ungdomsledaren såg något som inte fanns där.
Med flera i närheten som antingen jobbar med barn och ungdomar eller i psykiatrin är jag dock benägen att hålla med svärsonens bror. Nu bor vi inte i USA utan i Sverige, men jag tror att en liknande undersökning här hade gett samma svar som bilden ovan. Frågan är naturligtvis hur man definierar ”allvarliga problem att klara vardagliga uppgifter”. Vilka är problemen och varför har man dem? Fysiska begränsningar? Ångest? Depression? Organisationsproblematik? Neuropsykiatrisk problematik? PTSD? Koncentrationssvårigheter? Tidsoptimism? Har vi som föräldrar och samhälle blivit mer beskyddande och curlande, så till den grad att folk inte lär sig att klara vuxna åtaganden?
Häromdagen hade jag chansen att berätta om Elsa som kom till denna gård för att jobba då hon var tolv år gammal. Hon ansågs vara vuxen nog att utföra ansvarsfulla uppgifter och utförde lönearbete. Vilken tolvåring skulle kunna ta vuxenansvar idag utan att det skulle bli skandal? Det är knappt att 16-åringar får jobba. 12-åringar som utför allvarliga brott får inte ta ansvar för det och ingen verkar veta hur de ska hanteras heller. Hade personer med antisociala beteenden självinsikt nog att rapportera detta i ovanstående undersökning? Jag känner att citatet väckte många frågor. Jag får väl fortsätta fundera och lära mig mer om ämnet ifråga.
Hur ser du UT? En sådan fråga kan en förskräckt medmänniska kläcka ur sig då man kanske gått igenom en tuff period, eller bara inte orkat ägna sig själv nödvändig omsorg under lång tid. Vi är komplexa varelser och är alla summan av arv och miljö. De flesta i den moderna civilisationen har något slags koll på vad som ingår i att ta hand om sig själv: personlig hygien, mat, klädsel, sömn, socialt liv o.s.v. Något som jag tror att de flesta av oss glömmer är att det är viktigt att göra oss av med skräp som sänker oss inifrån. Att vi behöver ta hand om håret och klippa av de slitna topparna är lätt att se då vi tittar oss i spegeln. Kanske är det svårare att se de skräpiga resterna efter ett jobb som vi sagt upp oss ifrån, en relation som är i stort behov omsorg, ett svek, lång tid utan ordentligt skött sömn eller vad det nu kan vara.
Många är finkänsliga. ”Ta hand om dig” är lätt att säga, men att peka ut precis hur ens medmänniska uppfattas av omgivningen kan vara fruktansvärt jobbigt. ”Du luktar illa.” ”Jag orkar inte längre höra på dig när du ältar det här.” ”Har du tänkt på att tala om för din partner hur du känner istället för att sitta här och prata med mig om det?” ”Ditt missbruk påverkar alla oss i familjen.” ”Jag förstår att du älskar hen, men det här ser jag när jag ser er två tillsammans.” ”Det är dags för dig att få professionell hjälp.” Har man väl fattat mod att uttrycka det jobbiga kan det också vara fint att erbjuda stöttning och hjälp. ”Jag hjälper dig gärna hitta en terapeut.” ”Vi kan väl träna ihop?” ”Vill du att jag följer med dig till läkaren?” ” Jag har pratat med någon som är villig att hjälpa dig.” Att göra sig av med det där skräpet kan nämligen vara otroligt jobbigt, fast det är lätt att se hur nödvändigt det var då rensningen är klar.
Både behovet av en rejäl rensning och resultatet efteråt är hos de flesta lätt att upptäcka. Somliga är duktiga på att uppmärksamma det och ger gärna stöttning och pushar/komplimanger och positiv uppbackning. Andra märker även om de inte vågar, orkar eller vill säga något. Sedan finns det de som har så fullt upp av sina egna liv att de varken har förmågan att se att något är fel hos andra eller som märker då något har blivit åtgärdat. Vem är du? Har det ändrat på sig genom åren?
Senare idag kommer vår äldsta dotter och hennes man. De kommer som vanligt att bo i mitt kontor och detta innebär att jag med all sannolikhet inte kommer att uppdatera bloggen lika regelbundet som vanligt. Jag är nämligen ingen mobilbloggare, utan gillar mitt tangentbord. Vi får väl se! Jag skickar med ett gäng frågor som hjälper mig mycket och som ger olika svar varje gång jag läser dem. Med sådana kan kanske detta inlägg kännas nytt många gånger?
Hur mår jag just nu och varför är det så?
Hur känner jag inför vad-det-nu-är som ligger framför mig?
Kan jag släppa något som jag ändå inte kan påverka eller göra något åt?
Vad behöver jag fokusera på?
Vad behöver jag göra för att få denna dag att funka?
Vad kan jag göra för att ta hand om mig själv?
Finns det något som känns lite utmanande, men som jag ändå kan klara att genomföra idag?
Jag gillar verkligen arbetet som Greater Good Science Center på UC Berkeley gör. Det finns många gratiskurser för dig som upplever att ditt liv inte riktigt är så bra som det skulle kunna vara, och framför allt skulle jag vilja att ungdomar fick den här undervisningen. Dessa kurser är också till för dig som vill hjälpa andra och dig som tycker om att lära dig mer om hur människans psyke fungerar.
Allt är tyvärr på engelska, men jag hoppas att det inte är ett problem för dig om du är intresserad. Just detta test handlar om hur du fungerar vid motgångar och om du visar medkänsla för dig själv.
De senaste åren har det varit populärt att skriva om och diskutera personer med personlighetsstörning. ”Omgiven av…”-böckerna har sålt otroligt bra. Författaren Thomas Erikson skrattar hela vägen till banken medan forskarvärlden naturligtvis protesterar över hans pseudovetenskapliga påståenden och texter. Det är som med Camilla Läckberg och hennes böcker. De säljer enormt bra, men alla grammatiska högdjur överöser henne med diverse epitet som talanglös, dålig författare och allt vad det är.
Huruvida Thomas Erikson har rätt eller fel spelar mindre roll i det här inlägget. Vi kan konstatera att ett samhälle fullt av psykopater, eller narcissister för den delen, skulle haverera. Så många finns det helt enkelt inte. Alla som påverkas av dessa personligheter håller dock säkert med om att livet blir outhärdligt i deras närhet.
Skillnaden på en psykopat och en narcissist (båda är personlighetsstörningar) är i princip att psykopaten inte har några känslor medan narcissisten har fått sitt känsloliv förstört i tidig ålder, kanske av en riktigt hemsk förälder. Hen har alltså en förstörd självkänsla och använder andra för att ”överleva” känslomässigt, många gånger på ett otrolig obehagligt sätt för den som utnyttjas till detta syfte. Narcissisten kan rent teoretiskt behandlas, men det verkar inte särskilt framgångsrikt efter vad jag har förstått.
När jag såg den här bingobrickan tänkte jag att den kanske kommer till användning för dig eller någon i din närhet. Manipulation är fruktansvärt utmattande. Känner du någon som utsätts för den här typen av behandling? Eller är du rentav en narcissist själv?
Översättning av de olika rutorna, ej i ordning:
Beteende
arg på dig för att du är sjuk eller skadad saboterar din/ditt jobb/skola/relation ser till att din viktiga dag handlar om hen kontrollerar ditt utseende diagnostiserar dig med psykisk ohälsa delar med sig av för mycket info om hens personliga liv slutar inte ringa om du inte svarar i telefon förolämpningar gällande vikt bestämmer över dina känslor
Kommentarer
Det är inte mitt fel att [resultat av trauma] Ingen vill vara med dig om inte… Ursäkta att du tycker att jag är så hemsk Otacksam Lär dig att ta ett skämt Du hör inte av dig tillräckligt ofta Du behöver komma över det där Du är för känslig Du har tur som har mig Någon annan manipulerar dig till att hata mig Du brukade vara så trevlig Sluta spela offer Jag kan inte fatta att du sa så om mig Det är inte så jag kommer ihåg det
Somligt kommer och går i livet utan att lämna några större spår efter sig. Urinvägsinfektioner (förhoppningsvis), inlämningsuppgifter (fast jag hade önskat att mitt minne var lite bättre gällande sådan jag lär mig), bekanta ansikten (de där som liksom finns där då och då och som inte riktigt har fått något namn för en, som ”han som brukar sommarjobba på ICA”), sly i vägkanten (åtminstone i bebodda trakter, det rensas ju bort med jämna mellanrum), tidningsartiklar om obskyra eller svårförståeliga ämnen (intresset väcks och svalnar sedan när det visar sig att det fanns någon bra förklaring till ett knepigt problem), fruktflugor (kan ta upp hela ens medvetande i många veckor, men en vacker dag har de bara försvunnit), nyårslöften (det finns en anledning till att jag slutat ge sådana), ja, listan kan fortsätta i oändlighet.
Sedan finns det sådant som kommer och tar en del av en i besittning för alltid. Musikstycken (sådana du minns när du hörde dem första gången, de som framkallar specifika känslor, notkombinationer som skickar rysningar längs ryggraden), trogna vänner (de där som bär på trådar som lätt plockas upp och spinns vidare på utan stora åthävor), livsomvälvande val (att bli förälder, att öppna upp om ett trauma som burits på i all hemlighet, evig kärlek) – det är inte sällan så att du direkt får en känsla av att en upplevelse kommer att hamna i den här kategorin, men för att veta säkert måste man låta det gå en tid och se tillbaka på minnen och upplevelser.
Vi kan också fundera på sådant som tar en i besittning trots att vi inte vill ha det där. Ältande av händelser, upplevelser och trauman. Oro och rädslor över sådant som ännu inte har hänt. Det finns många som lever sina liv i det förgångna och/eller i framtiden. Detta leder sällan till något positivt, utan snarare till ett liv som pågår i huvudet, men som påverkar både kropp och själ. Det finns olika metoder att hantera detta på. Ibland krävs stora åtgärder och långvarig behandling, men för gemene människa finns det en ”behandling” som inte borde förbises, nämligen mindfulness. Om och om igen påvisas dess positiva effekter på hälsan.
Definitionen av mindfulness (det engelska ordet används också i svenskan) är: ”medveten uppmärksamhet i nuet, utan att döma”. Mindfulness är helt enkelt att vara med det som är.
Tittar man på kliniska studier av hur mindfulness påverkar människor ser man vilken effekt detta förhållningssätt har på oss människor. Det gäller både fysisk och mental hälsa, något som många tycker är lite flummigt. Det finns studier som visar att psoriasispatienter i behandling läker fyra gånger snabbare om de gör mindfulnessövningar under behandlingen. Studier på patienter som lider av depression visar att de kan skjuta på de depressiva perioderna om de praktiserar mindfulness under perioder då de mår bättre. Läkare som praktiserar mindfulness minskar risken för utbrändhet medan förmågan att känna empati och välbefinnande ökar. Låter det inte toppen?
Precis som med allt annat kommer positiva effekter hand i hand med negativa. Det finns några sådana om du skulle praktisera mindfulness så till den milda grad att det blir din hela värld. Nu finns det ju faktiskt sådana personer. De kallas munkar. Den som söker ska finna, men är det så att du vill hitta orsaker till att INTE utöva mindfulness får du söka dig långt ner i litteraturen. Överlag är fördelarna övervägande och jag hoppas att du åtminstone ger dig chansen att prova på mindfulness. Kanske kan du då likt min svåger mer ofta uttrycka: ”Vad bra jag har det!”
Det är en ynnest att ha en hel uppsjö av kloka, erfarna och duktiga familjemedlemmar i sitt liv. När det gäller min yrkesutövning är jag lite extra tacksam över min systers erfarenhet som psykolog. (Hon är 28 år, men föddes med tjugoplus år till sin erfarenhet och blir därmed ungefär lika gammal som jag.) Då och då skickar hon extraintressanta inlägg i debatten om terapi eller kanske något allmänt bra tips. Häromveckan kom en artikel från Modern Psykologi om den terapeutiska kraften i lyrik, ”Lyriken läker själens sår”. Den är mycket läsvärd för alla tycker jag!
Det är intressant att lära känna sig själv genom det skrivna ordet. Jag har övat i många år, över 45, på att formulera tankar i skriftlig form. I perioder har jag känt mig mycket kompetent och driven, men ibland tröttnar jag både på mina tankar och det som faller ut genom tangentbord och penna. Egentligen är jag nog inne i en sådan period. Planttanten och bonden har helt enkelt tagit över och till viss del låst in poeten och filosofen. Kanske var det de som ropade högt för att bli hörda då jag läste denna text? Jag har nämligen inte riktigt kunnat släppa den.
Bokhögen under bordet i allrummet har jag inte petat på, förutom med dammvippan, sedan innan sommaren. Här ligger några bra böcker som jag ska låna ut till andra, lite referenslitteratur som jag tänker fördjupa mig i och några böcker som jag inte hunnit läsa än. Eller hunnit, jag har inte prioriterat läsning och behöver dessutom återfå läsfokus. Jag tror inte bara det är barn som blivit sämre på att fokusera under längre stunder, utan det gäller i högsta grad även mig. Jag hoppas att höstmörkret och det förväntade mindre inbjudande vädret gör att lusten till poesi och prosa återvänder.
Psykologen och poeten Jonas Brun tipsar om tröstande dikter som jag själv inte kommit åt att läsa än, men de står nu på min lista.
Eva Ribich: ”Du är den ende mitt hjärta har velat” – En intensiv finslipad juvel om kärlek och sorg.
Anna Rydstedt: ”Jag var ett barn” – En stor diktsamling om barndomens viktiga händelser.
Ocean Voung: ”Natthimmel med kulhål” – Vilda dikter om att bära det förflutna.
Imorse blev jag påmind om att det idag är precis åtta år sedan vårt första flyttlass från Segeltorp gick. När jag tänker tillbaka på allt som hänt sedan den dagen tänker jag att halva mitt liv ryms i de åren. Det stämmer naturligtvis inte, men jag tror att det är just denna period som har förändrat mig mest. Jag ställer mig vid sidan om mig själv och undrar hur jag bäst ska ta tillvara på de insikter jag fått och konstaterar att valet att bli samtalsterapeut var klockrent.
Häromveckan var jag och maken hemma hos en kär vän och hennes familj. Vännen fyllde femtio tidigare i år och jag frågade om hon märkte någon skillnad. Hon sa att hon i grunden är samma person och att det bara är tiden som har gått.
Jag söker min egen kärna, vad är det som är jag? Har jag förändrats? Är jag någon annan, eller samma i en annan form? Jag känner att mitt grund-jag finns kvar, men nog är jag en helt annan person idag än för trettio år sedan. Jag tar beslut fattade på andra grunder än jag hade gjort som yngre, jag planerar på ett annat sätt och jag har lättare att se ofullkomligheten som ett naturligt tillstånd hos människor. De flesta av oss kämpar på, gör det bästa vi kan, försöker åtminstone göra rätt för oss. Eller, vad det nu betyder… (Min ena syster sa igår att hon stör sig väldigt mycket på alla som försöker sko sig på andra, utnyttjar situationer och tillfälligheter som kanske leder till elände för andra utan betänkligheter.)
Vi har precis haft äldsta dottern och hennes man här i en vecka. Det var så mysigt och jag saknar verkligen att ha dem här. Samtidigt är jag glad för deras skull, för att de har ett fint liv där de kan utvecklas och blomma i sin takt. Jag gläds med dem då jag tänker på allt spännande de har framför sig och tänker att jag är tacksam över att kunna finnas här i ur och skur om de behöver mig eller maken. Jag har sett så många vuxna människor hållas som gisslan av sina föräldrar. Tänk att inte släppa taget och konsekvenserna som följer! Att vara vuxen och välja att hålla sig nära sina föräldrar är fint. Relationen förändras, men inte kärleken. Jag hoppas att våra barn fortsätter välja att komma till oss i glädje och sorg och att de inte hamnar på ett löp där det ropas ut om deras traumatiska barndom och vad den gjort med dem.
Jaha, ja. så gick den här halvtimmen. Nu ska jag försöka ta reda på verandan så den inte fortsätter utvecklas till soptipp. Grävandet runt huset har gjort att det dras in en massa sandjord och dessutom är det bekvämt att ha ett utrymme för all ”så länge”-förvaring. En vacker dag kanske vi kommer fram till en bättre lösning än så. När jag tittar på bilden som drog igång tankarna i detta inlägg vet jag att det kommer att bli jättebra. Sätt ett mål och börja jobba med fokus så löser det sig.
Någon lade upp en gammal Wizex-video på Facebook och jag fnissade lite då jag såg en bekant från ett helt annat sammanhang. Alltså, jag visste att han har en bakgrund i dansbandsvärlden, men det kändes ändå lite märkligt.
Jag tycker det är spännande att vi alla är så komplexa och består av flera olika personligheter beroende på vilken situation vi befinner oss i. Jag är Monna, familjemedlemmen, mamma Monica, fröken Monica, scrapparen Monnah, och så fortsätter det… Att jag kanske framstår som olika personer beroende på situation beror inte på att jag är falsk, utan på att jag plockar fram olika delar av mig själv där de passar bäst. ”Det här är mitt sanna jag” är en illusion. Man kan hålla sig själv i koppel i vissa situationer och bjuda mer på sin ”repertoar” en annan gång. Sanningen är ändå att det inte finns någon som vet precis allt om någon annan, inte ens de som står mig eller dig allra närmast.
Här bjuder jag på roliga klipp med några personer som jag kanske inte hade talat musik med först och främst eftersom jag känner dem från andra sammanhang, men nog kan de leverera också toner med den äran!
