14 nov

Skönt med nätverk.

När man flyttar till ett nytt ställe känns det skönt att komma in i en gemenskap tämligen omgående. Vi har verkligen tur som har släkt, vänner och bekanta på plats. Vi blev dessutom uppfångade i vår församling i kyrkan på en gång och grannarna har inte varit annat än jättetrevliga och välkomnande. I går ringde jag till en svensk bekant som bor här i närheten och vi satt lääänge i telefon. Att ha liknande erfarenheter bygger broar. Hur tråkigt jag än tycker det är att vara långt ifrån mina släktingar och vänner är jag glad att vår familj får den här upplevelsen tillsammans…

13 nov

Hoppsan!

Jag hinner inte med bloggen! Det är positivt. Det betyder att jag har så mycket att fylla mitt liv med att jag knappt hinner tänka. 🙂 I kväll hade vi en av våra favoritfamiljer över till vår familjekväll. Potatisgratängen hade stått i ugnen i två timmar och potatisen var fortfarande hård. Jag hade glömt det här fenomenet från Phillytiden. Det är bara att ta till kocktipset att gräddstuva potatisen innan man gör gratäng av den… Jag vet inte vad det är med de amerikanska potatisarna, men de är i alla fall av en fastare sort än någon av de svenska jag har provat! Smaken blev i alla fall helt perfekt. Suck. Dessutom hade vi så trevligt och äppelkakan och glassen kompenserade nästan för den misslyckade middagen, så jag tror att jag ska kunna släppa detta lagom till nästa gång vi ska ha gäster.

Nu är det dags att hoppa i säng. Jag får jobba i morgon istället. Vill du läsa ett mer givande blogginlägg tycker jag att du ska hoppa över till min syster som i kväll fick mig att sakna min symaskin väldigt mycket… Förresten saknar jag vårt kattskrälle rysligt mycket. Hon frodas hemma hos mina föräldrar har jag fått rapport om. Tydligen blir hon riktigt bortskämd. Hur ska det gå när vi kommer tillbaka? Hon kommer att vägra torrfoder, det är ett som är säkert. Hrmfff. Här Milla – den här är till dig! (Mamma, se till att skruva upp volymen. Milla är van vid att höra vår familjeversion. :))

23 aug

Vetlanda tur & retur.

Idag har jag och mamma varit i Vetlanda för att hälsa på en god vän. Mamma lärde känna S och hennes familj då de kom som flyktingar från Bosnien och mamma jobbade som SFI-lärare. Genom åren har jag fått höra en del om vad som hände innan, under och efter Balkankonflikten… Att få fly med små barn för att försöka överleva och skapa ett nytt liv och en ny verklighet i ett nytt land  är något som de allra flesta av oss lyckligtvis aldrig ens behöver fundera över. Jag är så glad för S och hennes familj och att våra vägar har korsats! Mamma och jag blev bortskämda med en massa gott att äta och dessutom fick jag en väldigt fin present, nämligen en Zutter Bind-it-All. Nästa gång i Utah, S! 😀

Ps: Jag blev alldeles förälskad i Ricky, kanariefågeln som sjöng som en gud. Alltså, jag tror jag börjar förstå min svågers passion för fåglar! Att se Ricky dra igång sina arior mellan fröhackande och gurkätning var lika spännande som vilken thriller som helst. Har du haft fåglar någon gång? Tyvärr var det helt omöjligt att få en klar bild på själva Ricky för han rörde på sig h-e-l-a-t-i-d-e-n, men visst kan du se att han var rätt fin?

Ps 2: Dagens skratt handlade om syfilis och stela lillfingrar. Här kan du läsa lite mer, S! 😀

17 jun

Finbesök.

Den här godbiten har jag lärt känna via scrapbooking och nätet. Vi kom överens att det nog är nära tio år sedan vi blev bekanta via ett forum i scrapbookingvärlden. Genom åren har vi träffats då och då och nu fick vi äntligen chansen att träffa varandras familjer. Jag lämnar härmed mitt fulla erkännande av både make och barn. 😀 See you på uppfarten nästa år, hörni!

Är det någon som har forskat i hur människors sociala nätverk ser ut nu jämfört med 1990 då internet väl började göra sitt intåg i världen? Det känns som att människor har kontakt med många fler nu för tiden… Har Facebook, Skype och olika chatforum fått oss att fördjupa våra relationer, eller har vi bara många fler och ytligare bekantskaper? Hur tänker du?

Både S och E är ypperligt dugliga barnvakter och de förnekade sig inte i går heller. Lite mammiga N verkade tycka att stortjejerna var väl värda att bekanta sig närmare med. Min kamera var undanpackad inför visningen vi hade idag, så jag tog bara en handfull mobilfoton som alla var alldeles suddiga. Jag är smått tjurig på att jag inte lyckades ta ett enda kort på hela familjen, men livet är mer än att springa omkring med en kamera. 🙂 Det är inte varje dag man har besök från Nordamerika! Inte från Löa heller, för den delen. Eller från Sumpan.

Ett Solitär borde finnas i varje hem! Det sätter alltid fart på hjärncellerna. Kan du lösningen? Jag har aldrig klarat att bara få en kula kvar, utan oftast slutar jag på tre eller fyra. Så har jag ingen superhjärna heller…

31 maj

Tipstorsdag vecka 22.

Veckans tips är enkelt och rättframt. Rör på dig! Kroppen mår bra både under tiden och efteråt. Vår kropp är inte skapad för att sitta och dega på en stol hela dagarna.

I går var det dags för VårRuset dag 2 ute vid Stockholms universitet. Flera av mina lagkompisar var duktiga och sprang på fina tider. Jag varken sprang eller fick någon fin tid, men jag fick en härlig promenad i rask takt tillsammans med en annan lagmedlem. Solen sken på oss ända in i Stora Skuggan i närheten av målgång! Det var precis vad jag behövde för att rensa hjärnan. Och som sagt. Nästa år kanske jag ger mig på att jogga lite mer än vad jag gjorde idag. (För övrigt var en av lagdeltagarna otroligt lik min kompis C. Har du släkt i Holland, C? M är nämligen därifrån…)

02 apr

Måndag igen…

Dagarna går i ett just nu. När jag vaknar på morgonen undrar jag vad som hände med de timmar jag uppenbarligen redan har lagt bakom mig. Helgen som gick var jättetrevlig och jag är tacksam över Fiffis besök, mässa (okej, sällskapet var trevligt), visa ord, Hungerspelen på bioduk, konserten med Ninni, Margareta och Tonsillerna, varmt bad och mörk mintchoklad.

Kudden fick man på köpet då man betalade inträdesbiljett till Äntligen Hemma-mässan. Den är av det billigare syntetslaget, ett fräscht tillskott till sommarhuset även om det är en kudde som inte kommer att gå till historien som en av de skönaste någon har sovit på. Planschen med alla Sveriges dagfjärilar är jag otroligt nöjd över. Nu ska vi lära oss fjärilar på Sturkö! Jag tror jag sätter upp planschen på dass. Där kan man till och med få sällskap av ett levande exemplar om man har tur (eller otur). Kanske skulle jag ha tagit den andra, med nattfjärilarna, också? The Boss fick följa med hem! Jag har velat ha den fina haren sedan Fiffi lade upp den i sin blogg, och nu bor han här. Var han ska hänga vet jag inte riktigt än, men jag ska ta honom med på en runda i huset så ger det sig nog.

Hungerspelens soundtrack går runt, runt i min dator. Abraham’s Daughter är favoritlåten. Suggestiv, en sådan där låt som känns i magen. Det finns många andra guldkorn också, men jag har en benägenhet att lyssna sönder en låt i taget. Jag har som projekt att sätta ihop en jogginglista, men det går inte bra. Jag har kollat runt lite och har märkt att jag har svårt att hitta musik som jag gillar. Alltså, jag hittar massor av låtar jag tycker om, men de ska passa i en joggingspellista. Om du har bra förslag får du gärna komma med dem!

27 mar

Kan man resa sig igen?

Jag är nu inget fan av Toasten Flincks bidrag till Melodifestivalen, men titeln har bitit sig tag i mig. Den här hälsningen skickade jag till någon som jag tänkte kanske kunde få lite ny energi av den. Ibland behövs det något litet, andra gånger räcker inte ens allt man har. Jag och L pratade idag en massa mellan jobbdiskussionerna om allt mellan himmel och jord. Vi konstaterade att det går att komma igen och resa sig också från saker som från början kan verka allt för överväldigande. Med rätt stöd och inställning går det att komma ganska långt. Jag vill vara som min farmor när jag är över nittio. Tacksam och förnöjsam. Måtte jag låta bli att lägga offerkåpan över mina axlar!

I går träffade jag min barndomsvän. Det är härligt att kunna plocka upp tråden där man lämnade den senast, även då det gått många månader. Vi hann luncha, avhandla både det ena och det andra, gå en riktig shoppingrunda och bestämde till och med ett preliminärt datum för den sommarträff som vi brukar klämma in tillsammans med ett par andra klasskompisar. Jag gillar att vara en ”personal shopper”. Det kan man inte tro om man tar sig en titt på mig då jag inte har så lätt att hitta (eller betala för) kläder i min stil. Att hitta rätt plagg och färger till någon annan däremot, det tror jag att jag har blick för. Det är som att göra kort eller scrapsidor eller vad det nu är. Man tittar på detaljer och helhet, färgerna spelar en otroligt stor roll och det måste kännas rätt. Det är jättekul hur som helst!

Jag är som ni som brukar läsa här vet en synnerligen känslomässig människa. Att hitta min egen röst och våga lita på den, det har tagit sin tid för mig. Nu har jag, eller vi, tonåringar här hemma. De är inte barn och inte vuxna. De förlitar sig fortfarande helt på oss, men har samtidigt börjat söka sig utåt och provar så klart sina vingar. Sonen håller på med sitt gymnasieval. Milda makaroner! Det är inte lätt, kan jag säga. Som föräldrar har vi ett ansvar att guida och leda rätt, men har vi rätt att döda drömmar och ambitioner? Hur många föräldrar lägger inte över sina egna drömmar och ambitioner på sina barn? Eller tror att deras barn är precis som dem? Eller tror att det bara finns en väg som är rätt? Hur som helst kommer det att kännas väldigt bra den dag gymnasievalet är klart och sonen har blivit antagen till ett program, förhoppningsvis ett där han kommer att känna sig hemma, ett ställe där han kan utvecklas enligt sina egna förutsättningar och där det finns vänner och vuxna som också hjälper honom framåt.

För övrigt vill jag bara säga att jag älskar vår skottis. Jag hade älskat honom ännu mer om han själv hade grävt lite på några väl valda platser i trädgården. Om jag nu visar en smickrande bild här i bloggen kanske han (inget genussnack, den här skottkärran är maskulinum) sätter igång och överraskar mig alldeles på egen hand!

25 mar

Om att hitta en pärla.

Under helgen har vi hunnit umgås med svågern och tre av barnens fantastiska kusiner. Makens mormor som aldrig åker någonstans numera kom också hit i några timmar och det var otroligt roligt samtidigt som det verkligen kändes att det kanske inte blir så många fler gånger. Vi njöt av tiden tillsammans. Jag hade extra roligt åt vår 15-åring som uppfostrade sina småkusiner i dataspelsvett. ”Man kan väl inte bara springa omkring och ha ihjäl folk, det måste ni väl förstå!” Tja, en del pengar har kanske trillat på rätt ställen ändå. Fast å andra sidan har jag bestämt fått för mig att det är alldeles precis vad vissa spel går ut på. Vad vet jag? Jag är ju bara en Morsa… 😉

I går gav vi oss iväg på en Road Trip och hamnade i Örebro. Vi var bjudna av makens gamla vänner på en fantastisk musikal! Det var en amatörproduktion med ungdomar i åldern 12 till 20-någonting (och några äldre i kulisserna). Ungdomarna har repeterat och förberett kulisser och annat sedan i augusti och det var så roligt att se resultatet. Inte bara roligt, förresten. Jag rördes till tårar av vissa nummer, så bra var det. Vi följde med familjen S hem och både ungdomar och vuxna hittade kompisar att hänga med. Alla hade glömt bort sommartiden, så kanske var det att vi lade oss kl 2.30 som gjorde att söndagen har passerat i ett töcken för mig?! Tja, ett mycket trevligt töcken förvisso. Jag är inte alls missnöjd! Nu drar en ny vecka igång. Jag ser fram emot att träffa min skolbästis C i morgon då hon passar på att klämma in en lunch med mig innan hon fortsätter hänga med arbetskamraterna. Ett spännande jobbmöte på tisdag, en middag på onsdag och en helg med konferens, fina Fiffi och konsert. Tja, jag lär inte bli uttråkad i alla fall!

Ni har väl passat på att känna universums storhet i Venus, Jupiter och månen i ny? Min kamera kan inte återge känslan. Jag har drömt mig tillbaka till Bostorp, har stått mellan husen på Roséns väg och tittat upp i himlen och sett skådespelet som himlakropparna bjudit på. Här i förorten är det nämligen för ljust för att man ska få samma känsla, men jag kan inte låta bli att bli åtminstone lite imponerad…

18 mar

Tänka, tänka. Kom in eller stå kvar!

I kväll är min lillasyster på Lalehkonsert. Jag är avundsjuk, men inte missunnsam. Jag gissar att Laleh inte skulle spela ”Some Die Young” tjugo gånger på raken även om jag bad henne om det. Vad tror ni? Jag får nog sluta lyssna på den låten nu. Kanske lite Eric Whitacre i stället då när det är dags för nytt album?

Helgen har sprungit förbi! Vi har haft det trevligt på alla sätt och vis, men nu sitter jag här rätt tom i skallen och sammanfattar veckan som gick. Familjen har fått till vana att sitta tillsammans en stund varje kväll. Det har blivit en helt annan harmoni här hemma och jag kan verkligen rekommendera det. En bekant skrev så här på Fejan i fredags: ”Well, jag förunnar alla som är så glada o positiva på fb. Det mysas för fullt överallt. Men jag, jag tycker att livet är piss just nu! Får man säga det på Facebook?” En viktig fråga att lyfta, inte sant? Mångas liv har blivit mycket mer exponerade med hjälp av digitala medier. En del skriver väldigt utelämnande, vissa skriver en del av sanningen och utelämnar det som inte låter ”mysigt” nog och åter andra visar en verklighet som kanske faktiskt inte har så mycket med verkligheten att göra. Det är lätt att jämföra sig med alla andras bästa sidor. Man sätter ihop en människa som inte finns och jämför sig med denna icke-existerande person. Det är inte speciellt snällt! Borde vi inte vara lite snällare mot oss själva? Det är ju ändå mig själv jag umgås mest med! 24/7 för att vara mer exakt. Inte ens då jag sover slipper jag mig själv.

I går kväll satt jag och maken och talade om djupa saker. Vi tänkte tillbaka på dåtiden, funderade över nutiden och planerade för framtiden. Vi var inte så duktiga som min syster som verkligen är målsättningarnas drottning, och inte heller så analyserande som en annan syster, men att faktiskt prata om saker gjorde dem mer konkreta och hjälpte oss att se vad som kan vara genomförbart och vad som bara är lull-lull. Jag kände att det då blev extra spännande att prata med vår vän psykiatern som var här på middag idag med sin familj. Han pratade om acceptans och medvetenhet (mindfulness) som varit väldigt populära inom psykiatrin de senaste åren. M har arbetat inom psykiatrin i Nya Zeeland också och vi pratade om skillnader i människors psykiska ohälsa i Sverige och N Z. Han hävdade att han träffade fler sjuka människor i N Z. Här i Sverige träffar han ofta olyckliga människor, inte bara psykiskt riktigt sjuka, som vill att han ska göra dem lyckliga. ”Fixa det här nu, gör mig lycklig.” Många svenskar har förlorat förmågan att själva känna efter vad som är vad. Att vara ledsen eller olycklig över sin livssituation är INTE samma sak som att lida av en depression. Vi har det så bra och ändå mår så många så dåligt. Visst är det skumt? Att lära sig acceptera att ”Jaha, så här ser mitt liv ut just nu, jag är jag, hur ska jag hantera det som är jobbigt för mig” och att lära sig njuta av små stunder av lycka… Det låter så lätt, men när jag ser runt på människor omkring mig ser jag mycket otacksamhet, sorgsenhet, tristess, utmattning och maktlöshet. Jag vill inte förminska någons känslor, men jag vill lyfta allas vår förmåga att styra över våra egna liv och egna tankar! (Detta säger jag lika mycket till mig som till er som eventuellt läser.)

Nu har jag flummat ut tillräckligt. Jag avslutar med att säga att trots att det finns saker i mitt liv som jag är frustrerad över, val som jag inte kan göra ogjorda och tankar som inte alltid är så upplyftande, så finns det också så mycket som är fantastiskt. Jag älskar livet och jag är tacksam över att få finnas här och nu. Jag må ha en massa fel och brister, men jag försöker göra mitt bästa. Det tror jag att de flesta gör. Klart slut.

15 mar

Tipstorsdag vecka 11.

Idag måste jag bara tipsa om att inte glömma det där med att ta fotografier. Foton på vardag, fest, människor du umgås med, familjen, snöpliga ögonblick, årstidsskiftningar, dammråttor, huskatter, trädgårdens skiftningar… Vi har tittat mycket i gamla fotoalbum och i de scrapalbum jag har pysslat ihop genom åren den senaste tiden. Det är så roligt! Man glömmer också sådant man trodde att man alltid skulle komma ihåg. Det finns nästan inga foton på mig från 14-årsåldern (då jag började ätfjanta mig och tyckte att jag var fulast i världen, jämt) och framåt. Jag gillar fortfarande inte att bli fotad, men numera försöker jag strunta i det. Jag tar till och med foton på mig själv ibland. Jag saknar foton på en massa fina människor som jag väl tog för givna då de fanns i mitt liv, men det finns också foton på många som jag inte ens vet vad de heter eller varför fotona togs. Barnens scrapalbum är guld värda då jag alltid har försökt skriva mycket i dem. Dekorationer i all ära, de bidrar också till att albumen är roliga att bläddra igenom, men utan texter blir det helt enkelt inte lika bra.

Här ett kort på Milla då hon var ute och spanade på ett djur av något slag. Hon älskar verkligen det vackra vårvädret och ligger nu inte längre och degar på lillmattes säng hela dagarna.

Det vackra blåbärsriset kom 13-åringen hem med härom dagen. Hon vet hur man gör sin mamma glad! Nu väntar jag på spröda blad. Jag älskar då solen lyser igenom nyutslaget blåbärsris! Den gröna färgen är något av det vackraste jag vet.

Så där ja! Ut och fota. Lycka till!